Mössa, tjockjacka och ylletröja. Vi gick längs med isiga vägar och snöiga skogsstigar. Pratade om allt och inget. Härliga kilometer efter kilometer genom Hälsingslandslandskapet. Jag sjöng ”Det är nu som livet är mitt” i nedförsbacken som mynnade ut mot åkrarna. För det är så det känns. Hundarnas glada skuttkrumbuktande i snödrivorna. Skratten. Tystnaden. Naturlandskapen. De täta skogarna, vattnet som slingrar sig förbi trähus. Solens sista gyllene strålar. Tillsammansheten.

      

Författare

3 Kommentarer

  1. Åååh, det var en förbaskat fin promenad. Saknar hela högen!
    Vilka bilder du fångat.Den där på halva Hazel i guldigt solljus, magisk <3

  2. Pingback: Tågspårsvandring i Hälsingland - Vandringsbloggen

Kommentera

Spara