När jag gick ner i katakomberna under Paris gator och såg dödskallar från människor uppradade i långa gångar måste jag verkligen sett likblek ut när jag skulle leta mig upp mot de kullerstensbelagda små gatorna och mysiga caféerna indränkta i kvällens sista ljus igen. För mannen vid utgången kastade några vänliga ord efter mig med ett leende ”Döden är en del av livet” sa han och jag minns att det kändes så självklart när han sa så. För så är det ju. Jag tror vi alla saknar någon som betyder mycket för oss. Att livet måste gå vidare hur ont det än gör. Ibland kommer påminnelsen om allt det där som saknas starkt och oväntat. Ibland ligger det molandes långt under allt det där andra som händer.

Här om veckan åkte jag till Irland och överraskades av den kanske vackraste kyrkogården jag sett. Med bergen som plafond och en gyllene soldimma som skapade en nästan magisk ton kring de robusta familjestenarna och den gamla klosterruinen. Glendalough kom att överraska mig på många sätt. Men jag viskade tyst för mig själv ”…tur det inte han bli mörkt när vi gick förbi här…” Vackert på dagen men genomträngande  pulshöjande i mörkret. 

Författare

4 Kommentarer

Kommentera

Spara