En stund är jag din i en evighet. Ligger ned. Tittar upp.
Upp mot molnen som passerar likt skepp på himlen. Några sekunder är vi en del av varandras världar. Åskådare i allt det som är förgängligt.
Upp mot trädtoppar. Lövklädda. Barrklädda. Mörkt gröna. Susande. Viskande. Du är inte ensam.
Upp mot undersidan av blommorna som växer där intill mig. Så perfekt skapade i sin utformning. Så som konstverk med färger likt en fullproppad godisbutik fast för ögonen. Jag kan inte titta mig mätt.
Sköra. Men starkt rotade. Idag skiner solen allt starkare bakom de regntyngda molnen.
En fjäril landar en stund. På ett blad. Innan det är dags att lämna.
Detta är tankar från ett vandringsstopp.
4 Kommentarer
Den långa vandringen är vägen, de många korta pauserna är målet ….
/hans
Åh, så sant som det är sagt. Tack för det.
/Angeliqa
Beautiful ❤️
Thank you Leanne <3