Min mörka hemlighet… (Vandringslivet som Kartdyslektiker)

Idag väljer jag att berätta något som jag har försökt hålla undan här på bloggen eftersom jag har skämts så otroligt mycket för det. Jag älskar friluftsliv. Jag älskar att vandra. Men jag kan inte läsa kartor. Det här ”handikappet” som jag faktiskt måste vara ärlig att kalla det är av sådan grad att jag inte ens vet om jag ska gå höger eller vänster ut från en butik på stan om jag är på en gata i en okänd stad. Jag minns inte vilket håll jag kom ifrån. När det kommer till friluftsliv har jag skapat tvättsäkra strategier för att ta mig runt problemet.

  1. Att alltid gå invanda rutter som jag hittar.
  2. Att alltid ha med någon som hittar.

Men så den senaste tiden har jag känt att det här handikappet faktiskt begränsar mig från att göra sådant jag vill göra. Och därför bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen, bita i det sura äpplet och anmäla mig till en kartläsningskurs. I vår ordnar Västerås SOK, orienteringsklubben här i stan nybörjarträffar i tre delar. Igår gick jag det första kurstillfället. Vi började med att samlas runt ett stort bord och alla fick berätta vad som fört dem dit. Orienterande barn, nyfikna sambos eller önskan om att orienteringstävla. Anledningarna var många. Och det var så skönt för mig att säga det högt – inför alla 40 personer som var (eller har varit) i samma situation som jag på något vis. – Hej jag heter Angeliqa, mitt mål är att kunna läsa fjällkartor innan sommaren. Kursen är som sagt indelad i tre delar, första träffen gick vi igenom hur man ”passar kartan”, tar kompassriktning och läser karttecken. Efter en teorigenomgång blev vi utskickade i skogen för att praktisera kunskaperna praktiskt.

Kartan

Kartläsning

Å hjälp vad jag hade svårt att få till det här med tumgrepp och kompassriktning. Det är många, många gånger jag förbannat att jag inte lyssnade mer noggrant när vi hade orientering i skolan. Men med hela kvällen var duktiga orienteringsledare och när jag körde fast så gick vi igenom ”tänket” om och om igen vid varje ny kontroll, och till slut fick jag kläm på det. När jag lyckades hitta fram på första försöket till min första kontroll (”Att Spika” kallas det på orienteringsspråk) så blev jag så glad att jag hoppade och dansade ute i skogen. Vilken frihetskänsla. I stil med att få körkort, att få första lägenheten eller att köpa första egna tältet. Det handlar om att få en liten blick i de nya möjligheterna som just öppnats. Att börja resan mot något viktigt och bra. Såklart är det en lång resa kvar och som kräver övning och tålamod. Men nu vet jag att jag kan och har kapacitet. Och det är jag så otroligt tacksam till Västerås SOK för. Att de ordnar alldeles gratis orienteringskurser och bjuder in och delar med sig av all sin kunskap och erfarenhet. Det är fantastiskt. Stor eloge vill jag ge de duktiga och tålmodiga ledarna. Den här kvällen betydde otroligt mycket för mig.

Och om jag vill föra något av mina lärdomar vidare så är det att:

  1. Våga be om hjälp, alla är nybörjare någon gång
  2. Livet är långt och vi kommer lära hela livet
  3. Man blir bra på sådant man gör ofta
  4. Hjälp andra – det är den finaste gåvan som finns!

Håller du med? Vad är din största rädsla? Har du något du önskar att du var bättre på eller vill utveckla? Går det att någonsin bli fullärd?

Kommentarer

  1. Mattias

    Hej Angelica, intressant läsning, delar samma fasa som du, i skolan var jag ett ess på orientering och att läsa kartor och ta ut riktning med kompass, att läsa kartor är jag fortfarande duktig på, delvis så har jag en inbyggd kompass, jag kan kolla på en karta och jämföra med verkligheten framför mig och hitta dit jag ska utan större bekymmer, men när jag står där med kartan och kompassen, och någon frågar var vi är så blir jag osäker. Det är bra att ta itu med sina rädslor, tack för att du påminde mig om att själv träna på detta.

    1. Tack Mattias! Åh, jag önskar så att jag hade ett litet uns av din inbyggda kompass.

      Men det roligare med att vara ny på något det är den otroligt snabba utvecklingskurvan. Man går liksom runt och är ”hög på livet” för de minsta framgångarna för de känns som verkliga segrar. Jag kom på att det tar mindre energi att möta rädslorna än att se dem i vitögat.

      1. Mattias

        Varsågod 🙂 fast lite av den kompassen har du redan inom dig, men vi människor glömmer ibland av det basala, lita på din instinkt, våga lite mer. När man möter sina rädslor och klarar av det så fylls åtminstone jag av självinsikt att det där var ju inte så farligt och en smittande glädje som kan räcka en evighet. Som liten klättrade jag mycket i träd/ på stenar, nu när jag är lite mer vuxen så klättrar jag inte alls. På utefest 2015 mötte jag en av mina rädslor, klättra uppför skuleberget. 🙂

        I DID IT 🙂

  2. Jag förstår att det kan vara knepigt för dig! Själv är jag jättedålig på att orientera mig (i en stad till exempel) och har jättesvårt för kartor. Vi brukar hjälpas åt min man och jag. Han kan ofta hitta/orientera sig, medan jag minns namn på gator och hotell och sånt 😉

    1. Åh, det är ju det fina med att vara flera – att hjälpas åt och komplettera varandra. Plus att jag alltid tycker att det känns bättre att tappa bort sig tillsammans – det kan ju bli ett riktigt spännande äventyr =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sitemap-5sitemap-4rsshomesitemap-6sitemap-7sitemap-4sitemap-9homesitemap-7sitemap-8homersshomersssitemap-3sitemap-3sitemap-5sitemap-1sitemap-6sitemap-1homesitemap-7sitemap-10sitemap-7sitemap-10sitemap-4sitemap-9sitemap-8sitemap-8sitemap-7sitemap-9sitemap-10sitemap-6sitemap-5sitemap-2sitemap-8sitemap-7sitemap-1sitemap-3sitemap-5sitemap-1sitemap-5sitemap-8sitemap-6homehomesitemap-7sitemap-6sitemap-9sitemap-10