Morgondima och livets gråfjäsighet

Att släppa taget är svårt så svårt. Men hjärtat vet att det är rätt.

Den här sommaren och hösten har handlat om att skapa utrymme. Ge plats till något annat.

Igår var sista dagen i torpet ute på Ängsö. Torpet som jag älskat gränslöst att ha som tillflyktsort kvällar efter jobbet. Som jag åkt till för att bara ligga raklång på gräsmattan för att andas. När jag fortfarande hade mitt heltidsjobb och fick chansen att flexa ut någon timme tidigare så var det till torpet som jag åkte. En fridstad. Men det var också en plats där jag inte hann hjälpa till med att klippa gräsmattan så ofta som det skulle behövas, en plats som kräver kärlek och omtankae och tid som jag inte kunnat få in med så många sommardagar på resande fot.

Så att säga hejdå är en sorg men också en lättnad. Men så är ju livet. Varken svart eller vitt. Det är det där gråskimriga. Den kalla dimman över sjön som gör det så magiskt vackert även om jag fryser lite. Det fina är att Ängsö alltid ändå finns kvar som andrum och fridstad, med alla vandringsleder som slingrar sig likt ett lymfsystem över ön. Alla badvikar, grillplatser och ekhagar. Där fortsätter jag att vara och verka i själ och hjärta. Kanske till och med lite lättare hjärta. Den totala kravlösheten i att vara gäst i naturen på bara naturens villkor.

Bilderna i dagens inlägg kommer inte från Ängsö i Västerås utan Särna – jag minns den där morgonen så väldigt väl för det var just det där grådisiga mitemellan sista morgonen innan jag skulle åka hem från fantastiska dagar på workation tillsammans med kollegevänner som gett så mycket energi och inspiration. Det enda vi kan vara säkra på är att allt kommer att förändras. Och allt vi kan göra är att leva här och nu och göra det bästa utav varje dag hur den nu än må se ut.

  

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *