Svensk natur är unik. Inte bara för naturen i sig och allt det vackra som finns här, utan också för att den är tillgänglig. Vår allemansrätt är unik och en fantastisk möjlighet för alla att ta del av och vistas i våra landskap. Uppleva, känna, dofta, ta till sig, skapa minnen, hämta erfarenheter, skaffa kunskaper. Det är bara att ge sig ut. Eller?

För alla är det inte så bara som det vid en första anblick verkar. Naturen är inte lika tillgänglig för alla och allemansrätten är egentligen inte allas, visar rapporten Naturklyftan 2018 från STF. Intresset och nyfikenheten på natur och friluftsliv finns där, hos både barn och vuxna, men bristande ekonomi, kunskap och närhet till naturen sätter på olika sätt käppar i hjulet. Det är ledsamt.

Jag har tidigare skrivit om stillasittande barn och hur svenska barn rör sig långt under genomsnittet. Att barn från tidig ålder får med sig en förståelse för och upplevelse av naturen är viktigt. Det är i barndomen många vanor, attityder och kunskaper grundläggs. Det är då vi får med oss mycket av det vi har med oss resten av livet.

Jag vet att naturen är en utmaning för många idag, både barn och vuxna. Ofta är trösklarna att ta sig ut många och höga. En del i utmaningen är dagens fullspäckade scheman fyllda av sporter, aktiviteter och måsten. En ständig tävling med mobiltelefoner, surfplattor, tv-apparater och tv-spel. När finns då tillräckligt med tid att hinna upptäcka naturen, förutsättningslöst utforska och långsamt känna in skogen? En annan del är prestationskulturen. Där bilden av friluftsliv och äventyr bara visar de höga topparna långt borta. Näräventyret och turen i skogen runt hörnet glöms bort eller upplevs inte ”duga”. Andra gånger finns ingen skog alls runt hörnet. När det blir ett projekt att hitta och ta sig till ett grönområde. Eller när föräldrar bara inte prioriterar eller själva har vilja att ge sig ut. Eller när pengarna helt enkelt inte finns.

Friluftsfrämjandet Hagaparken

Även om anledningarna är många och varierande till varför alla barn inte upplever naturen på samma villkor är konsekvenserna desamma: klyftor. Klyftor mellan de som är ute och de som blir kvar inne. De som får uppleva vår svenska natur och de som inte känner igen en tall när de ser den. De som har en trygghet i att vara ute och de som känner obehag inför friluftslivet för att de aldrig haft möjligheten att vara där.

Allemansrätten är fantastisk. Den är ett privilegium som vi står fria att använda, en rättighet med skyldigheter. Ur ett sådant perspektiv blir frilufsandet ännu viktigare för dagens barn och unga. Vet de naturens värde blir det lättare att göra aktiva val och kämpa för att den ska finnas kvar.

Jag tror på framtiden och på att allemansrätten ska fortsätta vara allas. Så att alla barn kan uppleva det fantastiska som finns där ute.

Författare

6 Kommentarer

  1. Att inte alla barn får möjlighet att uppleva det enkla och kravlösa i naturen gör ont i hela mitt hjärta!

  2. Frågan är betydligt mera komplex än att säga ja och utan några förbehåll. Förenklade argument kring klyftor i samhället och barn blir lite för förenklade när det också finns avigsidor.

    Det finns förutom goda exempel och dåliga exempel på när markägarnas egendom utnyttjas som någon annans tillgång. Exempel på detta är företag som bedriver frekvent verksamhet på någon annans mark och nyttjandet innebär skador på egendomen. Andra exempel är när företag bedriver bärplockning i industriell form på annans mark.

    Slutligen är jag övertygad om att de flesta markägare inte säger nej till barn och vandrare med flera men när företag bedriver kommersiell verksamhet måste det gå att få till förbud eller avtal om ersättning.

Kommentera

Spara