Söndagstankar om hur vi pratar med varandra. 

Jag minns hur enormt ensam jag känd mig med mitt frliuftsintresse ibland. När jag inte hade nätverket med likasinnade som jag nu byggt upp. När väldigt få av de jag umgicks till daglig dags förstod när det rev i utesjälen. När jag med glittrande ögon längtade ut till helgens fjällutflykt för att bli nedsopad till golvet med kommentarer om hur farligt det var, alla otäcka djur jag kunde möta och vad skulle jag göra om jag ramlade och gjorde illa mig?

Jag minns hur jag mött gamla studiekamrater från universitetet som bara stirrat storögt på mig när jag berättade VILKET jobb jag sa upp mig från hos VILKEN arbetsgivare. Hur kunde jag ge upp drömmen? Hur kunde jag inte vilja ha allt det där vi är skolade att vilja ha? Varför väljer du något annat. Ja. För att det är någon annans dröm och inte min. Två exempel på människor som tar sig rätten att bedöma något som bara händer inom mig och som bara jag kan besluta om.

Och jag har funderat mycket på det där genom åren. För det återkommer i olika former. Jag får ibland höra att jag bär för tungt eller går för långt eller går för kort och alla andra möjliga och omöjliga synpunkter. Och därför vill jag att vi ska lyfta uypp frågor om det här med hur vi pratar med varandra. Bara tänka till lite för sin egen skull och andras – när försöker folk lägga sina rädslor på mig och när försöker jag lägga mina rädslor på andra? Kanske kan denna lilla ökade medvetenhet göra lite skillnad.

Att välja sin egen väg kan vara svårt – men det är den enda vägen som finns. 

Lyssna inte på någon som säger att du inte klarar av, inte har kapacitet, inte har förutsättningar för sådant ditt hjärta brinner för. Din resa är bara din.

Andra kan gå vid din sida för en kortare eller längre tid. Vissa kommer bjuda dig på choklad när energin tryter i backarna. Andra kommer ta bestämt tag i din ryggsäck och hålla dig tillbaka. Kanske inte medvetet. Kanske inte av illvilja. Oftast för att de själva är rädda för att inte ha kapacitet att gå upp till toppen av backen. Oftast för att de själva drömmer om att se utsikten men de vet inte hur man tar sig dit och då är det lättare att hålla tillbaka.

Fortsätt gå. Steg för steg. Fortsätt orka en dag i taget. Fortsätt visa att allt är möjligt. Inte nödvändigtvis för andra. Inte för Instagram och Facebook. Men för dig själv. Du är så stark som du behöver vara. Du klarar så mycket du tror att du klarar. Så prove them all wrong. Och var den som bjussar på choklad och inte knockar ner andra.

Vad är ditt bästa tips för att hantera surputtar i din näromgivning?

Författare

18 Kommentarer

  1. Stå på dig och gör det som är rätt för dig. Jag har under de senaste 15 åren utifrån egna val ändrat inriktning i livet två gånger och till sommaren blir den en tredje gång. Omgivningen tycker mycket, uttrycker det också på olika sätt. I början blev jag påverkad, men nu har de slutat ha synpunkter, de har väl vant sig vid att det är så här jag är och det är så här jag vill leva mitt liv. Men det finns även personer i min närhet som har peppat, lyssnar mest på dem, min viktigaste coach och som alltid stöttat mig i mina val är min egen son. Människor har ofta en mycket tydlig uppfattning om hur andra ska leva sitt liv, men vet mycket sällan hur de ska leva sitt eget liv.

    • Ah, du skrivcer det så himla bra på slutet – det är lätt att ha uppfattningar om hur andra ska leva sitt liv men inte hur man ska leva sitt eget.

      Jag tog också åt mig till en början, men det blir ju bara fel i längden – det går inte att knyckla ihop sig – vad blir det då för kvalitet på livet som man lever och relationen till människorna däri? Det skaver på rent vandringsspråk.

      Ett steg i taget. Åh vad härligt att ha sonen med – vilket superteam! Något att verkligen glädjas åt 😀
      Allt gott!

  2. Precis det där upplever jag nu!
    Jag är sjukpensionär pga bla fibromyalgi, en ryggskada o massa ”småkrämpor”
    Har fått chansen att prova vandra med packning o till min förvåning funkade det, så ska göra min första fjällvandring i år efter check m läkaren! (Bloggar om det på Vandringsguiden.se)
    Har bla fått höra från en nära vän, eller inte fått höra rättare sagt. Inte ett ord om fjällvandringen (som gör mig så lycklig) ett ointresserad ”jaha?” när jag berättat om bloggen o kommentarer som hypokondriker o att hon är oxå trött, ryggskadan har väl läkt ( kotkompression är kroniskt)
    Har försökt att nonchalera alla kommentarer o icke kommentarer, men när hon kallade mig hypokondriker så rann det över!! Gråtande sa jag åt henne att ; Kalla mig faan inte för det o gick därifrån!
    Hon har inte hört av sig för att be om ursäkt än!
    För mig kändes det skönt att äntligen fräsa ifrån!
    Sen gick jag hem o kollade på Youtube videos från olika fjällvandringar o beställde ett par Lundhags kängor på rea ????
    Vandring dagen efter?
    Naturen är såå läkande?
    Sorry för låångt svar?
    Kram?

    • Tack för din kommentar – det finns ingen, ingen någonsin som vandrar i dina kängor metaforiskt talat så ingen annan kan därför ha synpunkter, åsikter eller antaganden om din färd. Färden är ju bara din. precis som alla andra har sina färder. Så starkt av dig att till slut säga ifrån. För varje energitjuv man stöter på blir det lite lättare att känna igen nästa och med tiden, när den egna vägen är klar och tydlig – kompassriktningen utstakad – så är det lättare att hålla fast vid sin ritning oavsett vägpirater.

      Fortsätt skriv och fortsätt sprida vandirngsglädje – online, i din omgiving och framför allt till dig själv. Du gör ett jättebra jobb med den sidan!! Helt toppen!

      Kram

  3. Precis så…det finns inte många runt mig som delar mitt intresse att upptäckte genom vandring lr hitta äventyret.
    Men ist för att vänta och tänka att jag ska göra allt det där när jag hittar ngn som vill göra det med mig…så gör jag det själv lr med den som vill följa med…men sällskapet lr andras åsikter stoppar mig inte.
    Ngn sa ”död är man jävligt länge och lever gör vi en kort stund”…får saker att bli rätt tydliga…och jag vet att vad jag vill göra med min korta tid på jorden i livet…:).
    Kram till Er alla!!

    • Ja – ut och fånga drömmar, sån powerinställning. V vet ju faktiskt ingenting om vad som ligger framför oss – mycket de tankarna var min drivkraft när jag sa upp mig från jobbet. Jag ville känna att jag verkligen levt, jagat drömmen och fångat möjligheterna med det jag ville skapa och bidra till samhället med. Det fick bära eller brista – men gud nåde att det aldrig var ett alternativ att inte försöka.

      TACK för att du delar med dig!

      Kram till alla som letar, söker, skapar, hittar och peppar

  4. Tror på sista tiden att jag har blivit mycket medveten om jag har surputtar i min näromgivning.
    Visst alla har vi dagar/veckor t.o.m månader då vi mår sämre pga olika skäl (vardagsrelaterade saker så som relationer, ekonomi, hälsa osv). Men om man umgås med människor som alltjämt är negativa eller ser fel hos andra men är sååå bra själva – ja då dumpar jag surputten!
    Livet är för kort.
    Jag har rensat inte bara i mitt vardagsliv där jag anser att jag kan leva på relativt begränsade resurser (så att mer går till mina äventyr) men jag har också rensat bland mina relationer så att jag är omgiven av positiva och stöttande människor. Som vill se en lyckas.
    Det är vad livet handlar om.
    Och äventyr så klart – stora som små 🙂

    • Ja, man måste rensa ut människor som tar energi. För så är det att vi människor är inte fastväxta – men vissa vill sitta ned och klaga på allt och det drar ju ner alla som är där och så blir det lätt gnällkultur som fastnar i väggar. Det blir liksom det normala att allt ska vara tungt och jobbigt och fel. Så hitta människor som snurrar på samma våglängd så är det lättare att hitta de där flowtillfällena – när allt bara magiskt händer – där nånstans tror jag man ska försöka vara oavsett om det gäller relationer eller jobb eller förhållanden. Det ska vara enkelt.

  5. Så sant! Följ din väg och låt andra inspireras till att göra detsamma. De som ifrågasätter har inte rätt i vad de säger utan repeterar bara röster som alltid funnits. Men det är ju just på andra sidan motståndet som det fina finns. Om fler lär sig uppskatta magin i att leta sin egen väg mer än att se till andras så skulle vi ha många fler vandringskamrater efter leden 🙂

    • Ja, jag tror ju att många blir hotade när de ser andra klara sådant de själva intalat sig inte är nån mening att ens försöka för att de inte kommer klara det. Hahaha, ja du har så rätt i det där sista du skriver – så mer mer mer pepp till varandra sitället för tyckande och tänkande så går vi alla ut och har kul efter eget tycke. Kan bara bli bra.

  6. Så roligt att man upptäcker personer som Du…
    Jag har länge levt med sk. energitjuvar omkring mig. Har funnits för de och lyssnat på deras gnäll och negativa energi överföringar. Jag har omskakat mitt liv. Nu efter 45-års ålder.
    Börjat på nytt utbildning, tar tag i friluftsintresset och slutat umgås med alla som drog mig neråt!
    Ja, nu finns det så lite människor runt mig så kan ni ana hur många som har spärrat min själ!
    Det är alltid början som är svårast. Jag har börjat!
    Kram/Evin

    • Hejja dig som är så otroligt stark och tagit dig an den där tuffa, otäcka och ibland skrämmande början. Omskaka livet kräver bergens urstyrka och den har du. NU är kompassriktningen satt och vägen utstakad – bara att fortsätta trampa steg för steg. Stor kram på färden!

  7. Så bra du skriver!
    Jag är uppväxt med en familj full av energi tjuvar som än i dag får mig att tvivla på mig själv. Har tyvärr extremt dålig självkänsla och självförtroende på grund av detta, kanske speciellt då jag blev halvtidd sjukpensionär redan vid 30. Det kändes då som att dom fick rätt.
    För att försöka komma ifrån det så flyttade jag och min man för ca 6 månader sedan till Östersund ( som vi aldrig hade besökt innan vi bestämde oss för att flytta hit). Vi ville få en nystart, där ingen hade förutfattade meningar om oss, inga invanda roller och där vi kunde få vara närmre fjällen.
    Har inte ångrat det för en sekund och både jag och min man har fått jobb här. Så glad att vi vågade tro och satsa på oss själva, även om jag fortfarande känner mig sårad och lite trasig av mycket som hände förr..
    Kram på dig och tack för att du delar med dig ❤️

    • Tack snälla för det, gör mig glad av att läsa.

      Vad otroligt starkt av dig att bryta upp och förändra. Det är ju det svåraste, tuffaste som finns – och samtidigt det bästa som man kan göra – att följa sitt hjärta. Det har du verkligen gjort.

      Framtiden är din!

  8. Om du visste hur många kvinnor du hjälpt och stötta att göra sin grej bara genom att du gör din! Tack för det!
    Vi har ett så kort liv och det är alldeles för värdefullt för att vi ska låta bli att leva det som vi själva vill.
    Jag har, mitt i livet, lagt ner mitt företag som jag levt rimligt gott på, börjat plugga och slagit in på en helt ny bana. Där jag nu GÖR gott för vårt klimat varje dag. I samband med detta lackade jag ur på mitt äktenskap och alla de borden, måsten och ägande som fanns omkring mig.Jag vill inte ta hand om grejer, jag vill ta hand om mig själv och de jag värnar om.
    Allt vi HAR är lånat. Livet, pengarna, jobbet vi HAR är lånade. När vi dör blir det någon annans. Om allt det vi HAR är lånat, varför ska vi då kämpa för det. Om jag nu förlorar allt jag HAR, vad är då kvar? Bara jag. Mina tankar och erfarenheter. Det som vi GÖR i det här livet bör ju då rimligtvis bidra till att vi mår bättre här och nu.
    Nu bor jag på 22 kvm, minimalt med prylar, ingen bil. Tillsammans med mina hundar fyller jag fritiden med sånt jag verkligen vill GÖRA. Träna, vandra, cykla, äta och sova utomhus, träffa människor, vara tyst inför naturens mäktighet. Njuta av livet!

    • Tack. Jättejättetack för de fina orden. Vet knappt vart jag ska ta vägen. Det gör mig otroligt glad om någon kan hitta lite mer balans och komma till freds med sitt på sitt vis.

      Din kommentar är bland det bästa jag läst på riktigt länge – du sätter verkligen fingret på så många skaer jag ofta tänker på. Att allt vi har är lånat – i synnerhet som du beskriver med bilar och hus och jobb vi inte äger – allt vi har är känslan inom oss och kvalteten i relationerna vi har. Du är så stark som gjort alla dessa stora förändringar – den styrkan ryter genom ditt inlägg.

      Vi ska njuta av livet! Alla dagar och stunder vi bara kan.

      Jättestor styrkekram till dig!

  9. Jag känner igen delar av detta. Jag har doktorerat och jobbar tillsammans med andra forskare. Knepigt ibland att svara på alla frågor om ifall jag inte snart ska söka egna forskningspengar och skaffa en doktorand? Superknepigt att säga att man vill blogga och resa. Som vanligt lite knepigt att gå utanför ramen tycker jag. Har inget jättebra knep faktiskt … tyvärr. Vill gärna ha några 😉

    • Åh, ja det är ju lätt att ”trampa på tårna” åt båda håll där. Att inte vilja ha den där drömmen eller sträva vidare mot den. Och att bli instängd i känslan av att det inte är ok att välja en helt annan väg att vandra. Svårt. Jättesvårt. Men någonstans är det omöjligt att vara alla till lags – vad en än gör kommer det finnas någon som inte ”approvar” eller tycker annorlunda och gärna låter en veta det. Så någonstans får hjärtat vara kompass där i dimman – och jag har sagt till mig själv att så länge det bär att hålla på med det jag gör på heltid så ska jag vara tacksam för varje sekund. Om framtiden kan jag bara rita stora drömlinjer och försöka sopa mattan för att pucken ska gå i den riktningen – men vad som finns där ute vilka möjligheter och förutsättningar som kommer kanta vägen det vet jag ju inte. Men gud nåde hur jag inte vill leva ett liv och undra hur det hade varit. Jag är så galet nyfiken, vetgirig – så måste bara ta reda på hur saker fungerar och blir lite trottsig när folk säger att jag inte klarar av, inte kan. Nu när jag landat lite här på andra sidan kan jag med facit i hand vara kaxigare än jag kände mig där när jag std på en stentrapp och inte visste vad som alls väntade efter en uppsägning. Ja, kort och gott. Ett steg i taget det är allt vi kan ta.

Kommentera

Spara