Att jobba kreativt. Att hela tiden tänka i banor av vad jag vill tillföra världen som ingen annan redan tillfört. Dela de där hårfina förnimmelserna av vad som är den innersta skuggan av en känsla. Allt det där ord inte kan sätta ord på. Allt det där som bara är. Jag har alltid älskat orden. De har kommit enkelt för mig. Jag kan vrida och vända på dem. Men bilder. Bilderna har jag tvingat mig själv att lära mig se. Lära mig fånga. Förstå tekniken. Bett om råd. Blivit sågad. Provat nytt.

Men så kom en dag när jag släppte allt det där som var ramar och linjer och borden och måsten. Då kom något annat ut. Den där hårfina känslan. Fast på bild. Idag gick jag igenom mina bilder på ett gammalt minneskort. Hittade de där lekfulla bilderna från en höstdag när hjärtat var varmt. De här är min favoritbild. Antagligen säger den dig ingenting alls. Men det gör ingenting. Jag vill dela den med dig.

Och stilla sitter jag här och undrar. Över alla de där reglerna i huvudet om hur saker måste och borde vara. Tänk vad skönt det vore att lite oftare släppa taget om dem. Bara lätta det där hårda greppet litegranna. Vara sjysst. Som mot en kompis.

För att se vad som händer där lite utanför komfortzonen. Kanske är det sant. Att där finns magin.

Vad får dig att våga kliva utanför det invanda? Vad håller dig fast? Vad är det värsta som kan hända?

Författare

Kommentera

Spara