Boksignering i storstaden. Senaste tåget hem. Staden susar av sommaralkohol, glada skratt från ljusen på uteserveringarna i centrum. Cigarettfimpar.

Vägen hem är snirklig och jag måste passera den ödsligt upplysta parken, passera sidogator och mörka avkrokar och gå genom tunnlar. Vid ett tillfälle känner jag på håll att jag är bevakad och jag tittar bortåt gatukrönet. Möter svarta ögon. Kolsvarta ögon. Ett kritvitt ansikte helt utan konturer. Uppdragen svart luvtröja.  Stilla illvilja. Inte en rörelse.

En mikrodels sekund och hela min kropp fryser till is.

Jag vänder bort blicken. Kramar stenhårt nycklarna i handen. Fortsätter gå.

Med bultande hjärta. Lyssnar. Letar rörelser i periferin medan jag passerar på andra sidan gatan. Svänger av på oupplyst parkering. De längsta ever, ever 20 meterna mellan träd och buskar. Fumlar med nycklar i lås. Händerna darrar. Jag förbannar hur min kropp reagerar, men när dörren går igen bakom mig har jag aldrig varit så glad för cykelkällarens skyddande tjocka betongväggar.

Det är tyvärr inte första gången.

Ovälkommet närgångna medresenärer på tåget. Gäng på stationen. Allt annat än godhjärtade blickar. Många, många är gångerna jag gått hemåt obehagligt medveten om min orörlighet med all vandringspackning och bett till högre makter, undre makter och inre makter (alla makter jag kunnat komma på) att jag inte vill bli ännu en siffra i statistiken. En tidningsnotis.

Idag är jag förbannad. Vaknar och är hjärtetrött. Varför ska det vara såhär? Varför ska jag gå med så tunga steg hemåt, planera mitt resande runt ”de tryggaste” tiderna, behöva sitta på helspänn, gå på helspänn. Vara beredd. Känna vibrationer av att jag behöver slåss för att försvara mitt liv. Jag är förbannad för min inskränkta rörelsefrihet. Känslan av otrygghet. Det här får bara inte fortsätta. Det här är inte vad vi vill lämna till framtida generationer.

Håller du med? Känner du igen dig? Skriv gärna i kommentarsfältet.

Författare

4 Kommentarer

  1. Håller helt med!

    Jag är inte den mörkrädda typen. Gick ofta ensam hem över folktom parkering i Kristianstad. Har rest ensam och promenerat nattetid genom Barcelonas mörka gator. Men allt förändrades efter att på nära håll blivit vittne till en grov misshandel på stationen i Hässleholm. Dessutom upplevde jag inte att poliserna brydde sig om att höra mig som vittne, upplevde att de struntade i det som hänt – som om det hände alldeles för ofta, som om de gett upp.

    Händelsen har begränsat mig. Nu undviker jag att åka sena tåg av rädsla för att något tåg ska vara inställt, av rädsla för att behöva vänta ensam på någon station igen.

  2. Jag tillhör det könet som begår den absoluta merparten av dessa illdåd, och därför känns det extra viktigt att tala ut om detta. Merparten av oss begår inte dessa dåd men vi andra har ett enormt ansvar att förebygga och förhindra att dessa jxxxa scumbags får agera ut sina aggressioner och trakasserier. Tyvärr är det alltför ofta som de goda tittar bort och låtsas att inte se eller orkar att bry sig, vilket kan tolkas som ett tyst medgivande eller jag brr mig inte så länge som det inte är min syster eller dotter som råkar illa ut. Personligen kan jag känna en sorgsenhet när jag möter kvinnor i parker eller på gångvägar och de med automatik blir rädda trots att jag aldrig skulle attackera dem, men jag förstår samtidigt att deras rädsla beror på tidigare erfarenheter. Att skiten nu har letat sig in och ut i naturen gör mig extra förbannad. Pay back time kvinnor jag är med er!

  3. Känner igen mig exakt! Jag går gärna ensam i skogen i mörkret och är ytterst sällan rädd, men när jag ska gå igenom en stad under kvälls- eller nattetid är jag beredd på ”allt”, och bär nycklarna i handen som ngn slags försvarsvapen…
    Det är så sorgligt att det ska vara så här!
    Men din blogg/sida är fantastisk! 🙂

    • Fyfabian för att behöva vara rädd oavsett vart det är.

      Tack för de snälla orden om bloggen, det gör mig verkligen jätteglad.

      Ha en riktigt fin helg nu!

      Glada och peppiga hälsningar
      Angeliqa

Kommentera

Spara