Vi säger ofta att på leden är vi alla lika. Där spelar det ingen roll vilka vi är sedan tidigare eller vilka vi är när vi så småningom också kliver ut ur vandringsbubblan och landar på hemmaplan igen. I naturen spelar saker som jobb, boende, bil, utbildning, materiell, ekonomisk och social status någon roll. Vi bär alla vår egen ryggsäck, tar steg efter steg, pausar, äter och sover. I naturen är vi fria från förutfattade meningar, stereotyper och roller. Vi får en möjlighet att bara vara.

I den bästa av världar.

Ändå är det i stort sett omöjligt att inte dra snabba slutsatser om de människor vi möter. Våra hjärnor är inställda på att redan under de första millisekunder av ett möte aktivera olika kategorier och grupper som vi kan koppla till personen framför oss. Kön, ålder och etnicitet går först. Efter dessa följer sedan sedan snabbt närliggande kategorier som exempelvis kroppens utseende, klädsel, allmän uppsyn. Allt kommunicerar och alla attribut kan föra med sig såväl positiva som negativa associationer. Vi känner oss trygga med att veta ungefär vilken slags människa vi (tror att vi) står inför, redan innan vi sagt ett endaste ord till varandra.

För kategorier fyller en viktig funktion. Inom psykologin kallas det kategorisering och är hjärnans sätt att försöka skapa någon slags ordning i den smått kaosartade verklighet av intryck vi ställs inför varje dag. I och med att vår hjärna har möjlighet att dra slutsatser och tolka information om de människor och situationer vi möter, blir världen mer begriplig och lätthanterlig. Ursprungligen handlade det om överlevnad, att snabbt kunna dra slutsatser kring potentiella faror. Vad som bidrog till våra förfäders överlevnad får vi idag betala priset för i form av fördomar, stereotyper och förutfattade meningar.

För som sagt: Allt kommunicerar. Kön, ålder och etnicitet går först. En ung blond tjej och en äldre medelålders man med utländskt utseende. Båda befinner sig på vandringsleden, men jag vet själv att jag vid ett första möte skulle koppla vitt skilda egenskaper, attribut och historier till dem. Och det är här det blir trixigt. När vi inte stannar vid att konstatera kvinna, tjugoårsåldern, till synes svensk. När vi istället börjar värdera vissa kategorier som bättre eller sämre än andra och på så sätt också göra människor bättre eller sämre än andra. Det är då stereotyper och fördomar slår till med full kraft. Om våra hjärnor plötsligt drar likhetstecken mellan blond tjej och egenskaper som “blåst”, “svag”, “bortskämd” och “utseendefixerad” – ja då sitter vi plötsligt där i en båt full av värderingar som är svåra att ta sig ur och som obönhörligen kommer att färga mötet med personen i fråga.

Om vi inte är uppmärksamma på vad som händer.

Våra hjärnor är fantastiska. Deras funktioner existerar av en anledning, så också förmågan att kategorisera och strukturera omvärldens alla intryck. Jag har ingen anledning att vilja ha det på annat sätt. Däremot skulle jag vilja att vi hjälps åt att peka på när hjärnan drar iväg oss lite för snabbt i skeva riktningar. När vi möter någon på leden och vår hjärna bombarderar oss med värderande information om hur personen är, vem den är och var den kommer ifrån. Då hoppas jag att jag kan dra lite i handbromsen. Reflektera. Se vad som händer. Och att jag därefter faktiskt möter den andra personen med öppet sinne. Så att den själv får visa mig vem den är. Vem den faktiskt är.

Då kan jag också vila i känslan av att vi alla är lika på leden.

Mer på samma tema:

Författare

4 Kommentarer

  1. Jag tycker det här är ett otroligt fascinerande tema!
    Har du provat att sätta dig själv i ”fel” sammanhang och förvånat din omgivning. Så intressant att iaktta personer när de förvånas över vem dom verkligen har framför sig. Jag kan ta ett exempel: Jag kommer in på brädgården i snickarbyxor, lite skitig och med keps på huvudet. Tumstock i benfickan och handskar som sticker upp ur bakfickan. Då får jag ett proffsigt bemötande av en man(oftast) som direkt kan gå in i diskussion kring vad jag söker och använder ”rätt” vokabulär. Däremot om jag kommer in på samma brädgård, i mina jobbkläder som är av det finare slaget, kanske till och med klänning, då upplever jag att jag får vänta längre på hjälp, diskussionen ligger på en helt annan (lägre) nivå till personen förstår att jag kan och vet. Jag älskar att komma in i ett sammanhang och förvåna. Och se hur mottagaren förändras. Jag har såklart gått i samma fälla själv några gånger vilket fått mig att öppna en ny kontakt på ett helt annat sätt. De yttre attributen spelar mindre roll ju fler människor vi faktiskt pratar med. Upplever att ”fel ” kläder/utrustning ofta skvallrar om en väldigt trygg person med mycket kunskap. Behöver inte bry sig om vad omgivningen tycker.
    Citerar Emil Börner: ”Världen skulle bli ett bättre ställe om vi alla pratar med en ny människa varje dag”. Det försöker jag göra.

    • Åh vilket spännande exempel och verkligen mitt i prick vad gäller hur en kan överraska och ”agera på” förutfattade meningar. De yttre attributen gör mycket för det första intrycket, även om det sedan som du säger tenderar ändras ju mer en lär känna den andra eller att att en faktiskt pratar. Och reflektionen kring ”fel” utrustning är mycket intressant och jag tror att det verkligen ligger något i den, speciellt det om att det ska signalera någon slags tuff och självständig attityd. Tack för att du delar med dig! Mitt i prick gällande citatet också, det ska jag plocka med mig också 🙂

  2. Så intressant! Alla har vi fördomar och stereotyper. Först när vi inser det kan vi lära oss hantera dem, så vi slipper skammen då vi inser att vi fullständigt missbedömt någon.

    • Så sant! Det är precis som du säger först när vi inser att det handlar om just fördomar och förutfattade meningar som vi kan börja göra något åt dem. Utmaningen är bara det här med att se sina egna vita fläckar…

Kommentera

Spara