Normer, prestationskultur och utanförskap i friluftsliv

Idag skriver jag uppsats i ämnet Friluftsliv och hälsa, en magisterkurs som tar upp människans relation till naturen. Som en del i researchen för det stora arbete jag ska presentera så lyssnade jag på ett avsnitt av podcasten Färd som handlade om normer i friluftslivet. Det finns mycket att tänka på både när det kommer till manligt och kvinnligt, utrustningshetsen och vad som egentligen är värt att kalla för äventyr.

Lyssna här: Podcasten Färd – Avsnitt 3

Vilket friluftsliv är det som värderas egentligen?

Färd diskuterar vilken sorts friluftsliv som värderas och vad som är det ”rätta” sättet att utföra friluftsliv. De konstaterar att det finns en prestationskultur och samhällsnorm där de som tar sig upp för höga berg, reser långt bort och gör jobbiga äventyr är de som får synas – det är de äventyrarna som får sponsorer, plats i media och de som höjs upp som förebilder. Det är ansträngningen i sig som ger prestationen ett värde. Och det finns en manskultur där manlighet och styrka är vad som värdesätts. Det är männens arena och äventyr sker på männens villkor. Idealet som reproduceras är den vita, medelålders mannen. Kvinnor som anpassar sig efter manskulturen och gör äventyr på samma villkor kan absolut ta sig fram men det är fortfarande i den prestationsinriktade arenan. Framför allt lyfts frågan om hur friluftsliv framställs i olika medier som tidningar, hemsidor och radio. Vilka äventyr och vilka äventyrare syns där i de olika kanalerna? Vad gör de för aktiviteter, vad har de för kroppar? Vilken målgrupp kan identifiera sig med dem?

Konsekvenser av prestationskulturen då?

Konsekvenserna av prestationskulturen inom friluftslivet blir enligt detta resonemang:

  1. Det som får genomslag och uppmärksamhet kostar mycket pengar, tar lång tid att genomföra och kräver hård träning. Det utesluter den sortens friluftsliv som ”de flesta” ägnar sig åt. Gemene man nöjer sig med att åka långfärdsskridskor en eftermiddag, dricka kaffe i skogen en förmiddag eller promenera i låglandsterräng.
  2. De flesta friluftsorganisationerna representeras inte i socioekonomiskt svaga områdena. Att kläder, utrustning och nivå på äventyr ska vara enligt en förutbestämd norm är en ytterligare tröskel för att stänga ute alla som inte är medel- eller överklass.
  3. Friluftsliv och friluftskläder tenderar att bli en identitetsmarkör och man klär på sig rollen som friluftsmänniska. Inom friluftsvärlden finns en tradition av att man behöver klä sig på ett visst sätt för att ”vara en i gänget”. I podcasten ger programledaren ett exempel på vad som kan hända när man klär sig i träningsbyxor istället för friluftsbyxor på fjället. Friluftskläder har blivit ett sätt att visa ståndpunkt både i och utanför friluftsutövandet – vi ser exempelvis mycket friluftskläder i T-banan och storstäderna.

Tips på ”rätta tänket” = våga vara dig själv och våga utföra friluftsliv på dina villkor utefter dina mål och dina egna förutsättningar. Hitta din motpol!

Här är mina favoritförebilder:

  • Babek Toloe som är ungdomscoach på Tensta Community Center och tar med ungdomarna i socioekonomiskt svaga områden ut i naturen för första gången.
  • Svenska Turistföreningens projekt Tillsammans där ungdomar mellan 15-20 år från olika kulturer får upptäcka mer om sig själva och om friluftsliv tillsammans.
  • Friluftsfrämjandet värnar om naturen som arena och har projekt som Äventyrliga dagen där ungdomar som har det tufft i vardagen får genomföra ett drömäventyr och Skogshjältarna där barn som inte har föräldrar som själva är aktiva inom friluftsliv får en chans att lära sig de grundläggande kunskaperna.

Jag har tidigare skrivit om köphysterin och vad vi som konsumenter kan tänka på vid köp av friluftskläder. Sedan tar jag gärna upp fördelarna med att handla second hand och hyra friluftsutrustning och ger exempel på att det går att tillverka saker enkelt själv som DIY – pannband. Sedan är jag sällan intresserad av att dela med mig av hur många kilometer jag gått eller hur lång tid det tog – hellre vill jag med den här bloggen förmedla känslan av att vara i naturen, vad som händer med kroppen och sinnet, det jag kallar hikefulness. Oavsett om du lyssnat på podcasten eller bara läst mina anteckningar och funderingar vill jag gärna veta dina tankar och funderingar kring det här med normer i friluftslivet. Håller du med i att det finns en prestationskultur? Är friluftsliv verkligen tillgängligt för alla? Vem sätter spelreglerna? Måste man ha dyra funktionskläder? Är det mindre värt med näräventyr?

Kommentarer

  1. Veronica

    Jag är böjd att hålla med i mkt av de som du skriver. Att bara strosa en mil under några timmar i ett naturreservat inte allt för långt hemifrån känns ibland som mesigt & inte ”vandring” om man ser till media. Jag märker själv att jag själv ser ner på min ”lilla runda” det fast att gå en mil är fasen både långt & absolut ljuvligt för själen. Och de är ju just den känslan som är så fantastisk. Och ett snabbt varv på outdoor-avdelningen i sportaffären får plånboken att blekna. Vilka priser! Fast de går lika bra m ett par sköna jeans & ett par ordentliga skor. För dagsturer iallafall.

    Intressant ämne, verkligen!

  2. Lena

    Mycket intressant och värt att treflektera över. Jag blir själv väldigt påverkad när det t.ex gäller utrustning och kläder. Min 17-åriga dotter är scout och har varit med sen hon var 8 år. Där finns en väldigt sund inställning till kläder och prylar, de gör nästan en sport av att tillverka själv eller hitta det mest prisvärda. Vandringskläderna är militärbyxor och farmors gamla märkeslösa anorak från 70-talet. Men ser man på scoutgruppen så har den gått från att vara 50/50 killar och tjejer till ca 90/10. Hela förra året var min dotter ensam tjej med 8 killar, i år är de två. Det behövs mer kvinnliga röster och förebilder inom friluftslivet och det vardagliga frilufsandet måste uppgraderas. Bra att detta tas upp!

    1. Hej Lena, uppgraderas är ett bra ord. Vi behöver börja värdera och värdesätta och även uppskatta det enkla. Som de sa i podcasten – vi människor har klarat oss på jorden väldigt länge utan avancerade teknologiska material. Och jag säger inte att det är fel att ex. ha goretex jacka – jag använder själv både kängor och jacka med gore tex och följer gärna den tekniska utvecklingen inom outdoorbranchen och provar gärna nya kläder och utrustning. Men jag vill ha kvalitet och funktion – rätt sak för rätt tillfälle. Och det går minst lika bra att handla kläder på loppis eller tillverka saker själv. Ett strukturellt problem åt andra hållet är att många i vardagspusslandet har för lite tid och för mycket pengar – att det kanske i grund och botten handlar om ett nytt tänk, att gå tillbaka till att låta saker ta tid. För har man tid är det inte ett problem att sy en egen annorack, laga sina slitna vandringsbyxor eller leta efter den där ylletröjan på loppis med rätta retrostuket. Och det måste få vara lika ok att hajka i vad man nu har likväl som senaste nytt. Först och främst är ju friluftsliv en upplevelse och gemenskap – prylarna och kläderna får bli medel för att vara ute under säkra och torra förhållanden men aldrig målet.

  3. Clara Toll

    Intressant! Och så viktigt… Har aldrig tänkt på det, men inser själv att jag också vill ha ”riktiga vandringsgrejer” när jag ska ut i skogen, att ens ”vanliga träningskläder” känns lite fel.

    Men intressant speciellt med det där med sponsring. Att det som är vardagsfriluftsliv kanske inte låter lika spännande för sponsorerna osv. Det är väl så med det mesta, att det vanliga, som de allra flesta klarar av, är ointressant för sponsring.

  4. Madelene

    Jag blir helt rörd av punkterna pga hög igenkänning och en ganska stor panik över brist på tillgänglighet för andra personer.

    Jag har själv tillhört en grupp som inte har kunnat vara med på samma villkor då min ensamstående mamma med låg inkomst och ibland ingen alls flyttade med oss till ett väldigt rikt område utanför Stockholm. Tyvärr anordnade min skola fjällresor inom Norge och Sverige dit bara de ”rika barnen” kunde åka. Vi var väl kanske 3-4 barn totalt på 60 barn i klass 8 som inte kunde följa med pga utrustning och resekostnad. Ett flertal gånger. Och jag vill inte vara bitter över det idag.. faktum är att skolans upplägg var skrattretande, men det förekommer ju fortfarande i olika former. I alla slags kommuner. Hinder för barn.

    Jag har en fördel i att jag fått se ”hur de kan vara”. Plats på första raden för att observera. Så steget för mig har aldrig varit fysiskt långt, bara psykiskt långt. Då tänker jag hur det är för barn där det är 56 barn av 60 per årskull som inte har tillgången öht. Där behövs skolan och eldsjälar.

    När jag vandrar idag känner jag mig ibland ängslig innan, under förberedelser osv, huruvida jag duger eller ej.. men när man kommer ut på vägen spelar det ju ingen större roll. Väl i spåren är det dock ganska homogena typer man stöter på, typ mina förvuxna skolkamrater (upplever det förmodligen så pga mina barndomsglasögon).. och då känner jag mig dum som följer normen då jag själv ser ut som en reklampelare för fjällräven i nutid. Om jag inte känner mig välkommen – Hur ska barn som aldrig ens varit i skog å mark känna sig välkomna och självklarara i den miljön?

    Härligt att du lägger in förebilder som motvikt så att hoppet får synas! 🙂 Hoppas att mitt inlägg inte känns för negativt.. ditt inlägg fick igång massa minnen bara.

  5. Jag dagsvandrar och tycker att det är skillnad på promenad, gå en tur och att vandra. Jag vandrar i naturen, inte raviner, grottor, bergstoppar eller klättrar. Jag täljer inte knivar, lagar inte mat eller övernattar. Och då är man lite mesig har jag förstått. Jag tycker inte att män dominerar utan att det är äventyrarna som dominerar i media. De som kommer högst och längst eller följer trender som t ex att alla ”måste” vandra compostella (när hela Europa är fullt av pilgrimsleder…). Man måste inte resa runt halva klotet för att vandra eller njuta av natur, det finns ofta på tröskeln! Det finns så många rapporter om hur bra det är för kropp och knopp att vara ute i naturen, men det slår inte igenom. In i bilen, ner till gymet, bilen hem igen. Vi lever så mycket inomhus att vi också behöver luften och ljuset! Oj, det finns mycket att säga och tycka, jag får nog sluta här annars blir det för långt…..hälsning från ett soligt Kreta!

  6. Marlene

    Bra att du tar upp detta. Kommer att tänka på rapporten som visade att det i friluftsbutiker var stora mängder plaster i luften som kunde äventyra hälsan hos de anställda. (Borde länkat till källa här, men tror Naturskyddsföreningen skrev om detta bl a) Det är en baksida av prylhysterin. Därför tycker jag också att det är mycket bra att du skriver om saker en kan hitta second hand.

    Kan också berätta att jag kände mig ganska malplacerad i somras i Funäsdalen. Skulle äta på restaurang på kvällen och ta mig tusan alla hade nån form av hikingskor eller sandaler. Medan jag hade vanliga sandaler i skinn 🙂 Vi hade nog den minsta bilen också för övrigt. 😉

  7. Jätteintressant! Jag har faktiskt aldrig upplevt det så, men har kanske inte heller blivit utsatt för det. För mig är det nära friluftslivet precis lika värdefullt, särskilt nu när jag har barn. Skrev ett inlägg och en artikel om det för någon vecka sedan, där jag snarare upplevt att jag som friluftsmänniska ofta upplevs som lite nördig. Artikeln finns här: http://bloggaromhalsa.se/friluftsliv-pa-nara-hall/ och inlägget här: http://litelangre.se/2017/01/lattillgangligt-friluftsliv.html

  8. Cathinka - På vift!

    Spännande reflektioner och så applicerbart på så mycket i vårt samhället idag. Vad gäller det högsta, längsta, tuffaste beror det kanske på att det krävs för att sticka ut ur det enorma mediabruset som vi har idag?
    Klädena beror nog delvis på människans otroliga behov av att tillhöra en grupp, att ha några att identifiera sig med. Och idag är det väl väldigt inne att tillhöra friluftsmänniskorna? Lägg till lite statusbehov på det då eskalerar det snabbt:)
    Dock måste tilläggas att ju mer tid man lägger på något, desto bättre grejor vill man ha.
    En av vandringens absoluta fördelar är ändå, enligt mig, att den kan utövas av nästan vem som helst inte långt från där du bor, utifrån din egen förmåga!
    För visst är det fantastiskt att vandra på i vulkan i fjärran land men det absoluta bästa är söndagarnas vandringar med hunden i ett naturreservat nära dig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sitemap-1sitemap-1sitemap-3homesitemap-2sitemap-1sitemap-7sitemap-2sitemap-1sitemap-4sitemap-1sitemap-9sitemap-2sitemap-3sitemap-4sitemap-5rsssitemap-8sitemap-1sitemap-1sitemap-3sitemap-3sitemap-2homesitemap-3sitemap-9sitemap-7homesitemap-5sitemap-6rsssitemap-3sitemap-5sitemap-3sitemap-6rsshomesitemap-3sitemap-5rsssitemap-3sitemap-6sitemap-8sitemap-4sitemap-7rsssitemap-4sitemap-10rsssitemap-4sitemap-3