Från ljuset på  utsidan kliver jag in i den jättelika katedralen Notre Dame har anor från 1100-talet. Den dova, lite fuktiga lukten av sten slår emot mig, men den är inte otrevlig utan snarare välkomnande. Det är något med gamla stenbyggnader som känns hemma oavsett vart i världen de befinner sig.

Utanför på torget slogs turister med varandra om vinklar för att fotografera sig framför den majestätiska byggnaden, men här inne är förvandlingen påtaglig. Viskande röster mer än glatt hojtande. Försiktiga steg och inte klampande. Jag böjer huvudet bakåt och tittar upp mot jättelika spröjsade fönster med små, små glasbitar i olika färger. Konstverk.

Men hur mycket jag än försöker slå bort tanken, så tittar jag i hörnen efter Victor Hugos monster Quasimodo från romanen Ringaren i Notre Dame. Sedan skakar jag på huvudet åt mig själv och kliver ut i ljuset genom den tunga träporten medan en rad ansikten tittar ned på mig från dörrvalvet.

Författare

Kommentera

Spara