Livet med hund känns självklart och nu börjar vi få in bra rutiner för hela familjen. Nu har det handlat mycket om att hitta nya rutiner den senaste tiden. Allt fokus på vår nya familjemedlem med allt vad det innebär att bli hundägare. Mycket annat har fått pausa så länge, men nu faller mer och mer saker på plats och nu är det svårt att komma på hur det var utan hund. På morgonpromenaden stannade jag och Taivek till vid det gamla träbadhuset på Lögarängen. Fastän klockan bara var runt åtta så gick det ändå att känna solens strålar värma mot huden. Vi satt där på bryggan och bara vilade en stund. Taivek ville först fortsätta sin sniff-fest vidare men satte sig snart ned på bryggan. Och efter ett tag kom han närmare och närmare. Och sedan kom den. Tassen på handen. När han vill bli klappad. Så vi satt där och mös på bryggan i solen.

Vandrinsgträning tillsammans

Vandringsträning och hundpromenad i ett. Jag går med vattenfyllda PET-flaskor i ryggsäcken för att succesivt träna vandringsmusklerna inför sommarens längre vandringsutmaningar. Jag måste fortfarande nypa mig lite i armen för att förstå att han bor med oss nu. Att vi har en alldeles egen hund och att han på bara ett par veckor blivit så otroligt tillgiven. Idag har jag så svårt att minnas hur det var att inte ha hund. Och fastän jag var fullt medveten om premisserna när vi tog hem honom så känns det sorgsamt att han bara har ett par år kvar i livet för han ger mig otrolig glädje till oss redan nu. Det överraskade mig att det kunde gå så fort att bli fästa vid varandra. Taivek ligger på golvet vid mina fötter när jag sitter och skriver blogginlägg, sitter bredvid öronlappsfåtöljen när jag läser kurslitteratur och vi går promenader flera gånger om dagen. Nu tar vi tillvara på varje dag och vet att alla dagar han är med oss och han mår bra och är frisk är extra dagar i hans liv.

Mera morgonpromenad

Så här ser det ut när jag dricker morgonkaffe och Taivek vill ha en andra promenad för dagen. Hitintills har acklimatiseringen i stan gått bra och jag tror att det beror på att han får vara med på många små utflykter varje dag och att vi faktiskt är hemma med honom på heltid. Risken med den här typen av omställning för en hund som tas från sina sysslor och sin levnadsmiljö är att de blir deprimerade och apatiska. Andra blir understimulerade av att bara ligga hemma och går istället bärsärkagång i lägenheter i staden. Så det är inte utan efterforskning och med noga överväganden som vi tog oss an Taivek och jag är så lättad att han inte visat på något vis att han vantrivs här.

Hund och koppel

Jag är noga med att ta honom till grön- och skogsområden en stund varje dag. I helgen fick han följa med mamma ut till Torpet på Ängsö för första gången och där gjorde han sig verkligen hemmastadd. Alla varma sommardagar kan han svalka sig i det svala torparköket och han verkar redan ha legat in trasmattan. Om några veckar ska vi gå på orienteringskurs tillsammans. Jag ska lära mig läsa karta ordentligt och Taivek får springa i skogen. Perfekt. Det handlar om en fin balansgång med att aktivera honom tillräckligt och att samtidigt låta honom trappa ned till pensionärslivet. Vi lär känna varandra helt enkelt och vad som är en lagom nivå.

5 överraskningar med att få hem en Siberian Husky

  1. Håret. Det är hår precis överallt eftersom han började med att fälla all vinterpäls. Det betyder att han behöver kammas utomhus varje dag men att det ändå är ett litet lager av hundhår i lägenheten. Nu dammsuger jag minst en gång om dagen vilket är betydligt oftare än tidigare.  Perfekt vardagsmotion, men nu är snart det mesta av vinterhåret borta så att vi kan återgå till normalbehåring av lägenheten.
  2. Ylandet. Första natten med Taivek hemma vaknade jag 05.30 av att det ylade ute i vardagsrummet och jag kunde inte för hela mitt liv förstå vad det var. Men det är hans sätt att kommunicera, tack och lov så har han slutat yla på morgonen. Jag tränar honom i att vara själv 15 minuter i taget hemma – när jag passar på att gå till affären eller gå ut med soporna så får vi se vad han (och grannarna) säger om att vara hemma själv medan jag går på Yoga på onsdag.
  3. Tillgivenheten. Har läst om att de är en brukshundar och därför sett framför mig att de ska ha för hög integritet för att vilja bli klapapde i tid och otid. Men Taivek vill gärna bli klappad. Ofta. Och länge.
  4. Lekandet. Han hämtar inte bollar eller pinnar som man kastar. Han intresserar sig inte för fåglar men han skäller på svarta hundar. Enda gången han leker då flyttar han sin tennisboll mellan olika rum i lägenheten. Men det är ingen fartfyllt lek.
  5. Sovrutiner. När det är dags att sova så bäddar han för sig. Han har fått en filt, en kudde och två trasmattor till sitt förfogande och de här bygger han olika slags fort med varje kväll. Ibland har han huvudet på kudden, ibland korvar han ihop trasmattorna till en bädd och ibland kramar han filten som en boll. På dagarna ligger han mest och svalkar sig på golvet bredvid skrivbordet.

Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag håller andan några sekunder innan jag slänger mig upp på cykeln och rullar ned för den branta backen, parerar över rötterna på stigen på vägen ned och trampar mig igenom de leriga stora vattenpartierna när leden planar ut igen. Jag är lerig från fotknölarna upp till hjälmkanten och dyngsur om fötterna men jag kan inte låta bli att le.  Idag har jag provat på att köra mountainbike för första gången. Med kort varsel blev det en ledig plats över i en nybörjarkurs för Mountainbike på Aktivt Uteliv i Västerås. Sedan vi fick hem Taivek har jag funderat på olika alternativa sätt att motionera med honom och Mountainbike är en av de saker som jag tänkte skulle passa för honom. Därför passade dagens kurstillfälle perfekt i tiden.

13000345_10153850635487741_520917422111952106_n

Vi var sex stycken som deltog i kursen och vi var alla ganska överens om att mountainbike är ett bra sätt att aktivera sig som komplement till annan träning. Jag har bara cyklat på damtralla tidigare och var mer än lovligt tacksam över att vi först hade en snabb teorigenomgång med hur det funkar med bromsar och växlar och sedan att Per hade lagt upp den praktiska delen av kursen väldigt nybörjarvänligt. Vi började med att lära känna cyklarna på plan asfalt innan vi begav oss ut på lederna kring Badelundaåsen.

12991074_10153850634827741_9132341258794067386_n

12994350_10153850634747741_4356849956361109704_n

Idag fick jag lära mig se på skogen och stigarna från en ny synvinkel. Alla de rötter, stenar och pölar som jag enkelt kliver runt med vandringskängorna blev nu hinder att bemöta med rätt cykelteknik.

Hela gruppen som avr med på Aktivt Utelivs nybrjarkurs

Vi stannade ofta och gick igenom vilka utmaningar och krux vi skulle ha framför oss på leden. Med hjälp av genomgångarna och tipsen klarade jag av väldigt mycket mer avancerad mountainbikecykling än jag någonsin trott var möjligt att göra första gången.

13006726_10153850634707741_6825278165487076277_n

Jag for genom leriga diken, körde över rotpartier och stenbumlingar på stigen. Hade jag provat mig fram på egen hand hade jag nog inte ens tagit mig ned från asfaltsvägen, för det såg läskigt ut att köra i backig och kuperad terräng som dessutom var lerig efter en blöt vecka. Men så snart jag provade märkte jag hur cykeln jobbar med mig och så fort jag började lita på det så gick det bra att ta sig över alla tänkbara hinder.

12994383_10153850634987741_218603426783540565_n

Här var det vadhögt med vatten. Jag överskattade min förmåga och fastnade någonstans halvvägs och fick springa med cykeln genom partiet för att komma vidare till torrare fast mark.

12986295_10156842851470714_191666831_o

Här är hela cykelgänget samlat. Fastän vi precis tagit oss upp för en sjusärdeles uppförsbacke har alla stora leenden på läpparna – det säger något om känslan av att komma ut på våräventyr.

På mountianbike genom leran

Action i backen – det här var tvärbrant men det syns liksom inte på bilden så du får ta mig på mina ord för den saken.

Sammanfattning. Det var både roligare och enklare än vad jag trodde att cykla mountainbike. När jag först hörde att det inte fanns några bakåtbromsar så tänkte jag kasta in handduken och gå hem igen. Men det funkade hur bra som helst med bara handbromsar, första svängen var det lite omställning att komma på hur sjutton man saktar ned och svänger samtidigt men sedan gav jag inte bromsandet några ytterligare funderingar. Det flöt på hur smidigt som helst. Tack vare konstant feedback och tips gick det att komma igång väldigt smidigt, så det var väl spenderad tid att gå på kurs. Det kan jag verkligen rekommendera alla som vill prova på för första gången eller som vill komma igång själva.

  • Namn: Hannah Levy
  • Bostadsort: Kangos
  • Kommer från: Ridgefield i delstaten Connecticut, USA
  • Aktuell som: Hundspannsförare

Idag har jag den stora äran att få presentera eldsjälen Hannah Levy som jobbar som hundspannsförare på Explore The North. Jag har fått följa med henne en dag på jobbet. I påskas så åkte jag och Joel upp till Jukkasjärvi på en riktig blixtvisit. Vi åkte 260 mil för att hämta hem Taivek, en pensionerad slädhund som vi fick adoptera från en hundgård i Jukkasjärvi. Höjdpunkten under helgen (förutom att få en ny familjemedlem) blev att hälsa på min kompis Jeremias och hans tjej Hannah i Särkimukka. Det blev en dag utöver det vanliga där vi fick komma nära Huskysarna på riktigt.

Hannah Levy, Jeremias Kinnunen och Angeliqa Mejstedt på Explore the North

Här är Hannah, jag och Jeremias i hundgården efter en hel dag tillsammans med hundarna.

Från larmen i New York och London till de vita vidderna och lugnet i Särkimukka

Hannah Levy kommer från Ridgefield, Connecticut i USA och har rest runt i världen de senaste åren. Hon har bott många år i New York, sedan bodde hon i London 4 år och studerade på Art School. Men hon säger att stadslivet aldrig varit något för henne, att hon längtade ut. 2013 flyttade hon till Norge och lärde sig att bli hundspannsförare och sedan dess har hållit på med det. Med öppna armar blev jag välkomnad att vara med under morgonsysslorna med slädhundarna tillsammans med Hannah. Jag har följt henne som ett plåster och ställt alla möjliga och omöjliga frågor som jag funderat på – se själv i videon från studiebesöket.

Husky med olika färg på ögonen får frukost

Hundarna i hundgården väntar på mat

Hannah Levy matar Huskysarna

Hannah berättade hur alla rutiner går till för hundarna, från städning och matning till förberedelse av slädarna inför dagens hundspannstur. – Hundarna får inte i sig någon vätska av att äta snö. Vi ger dem vätska i maten på morgonen och soppa två gånger om dagen så att de ska få i sig tillräckligt med vätska. I hundgården finns totalt 138 hundar. Men alla hundar är inte ute samtidigt, vissa har vilodag. Hundspannsförarna sätter upp ett schema med magneter hur de sätter ihop hundar i spannen för att de ska prestera så bra som möjligt. Längst fram springer ledarhundarna, de har egenskaper som att inte vara lättdistraherade. – Under hundspannsfärden ska hundarna strutta runt, inte driva. Om du är lugn så håller hundarna sig lugna också.

Snölås på hundspannet

På morgonen förbereder Hannah slädarna som ska användas under dagens tur. Jag får hjälpa till att göra i ordning dem. Pulkorna ställs fram på en lång rad inne i hundgården och de låses fast med snölås som sparkas ned i marken så att de är stabilt förankrade innan avfärd.

hannah Levy bär på renskinn till pulkorn

I sin egen pulka har Hannah med allt som behövs för en lyckad dag tillsammans; ved, hundmat, renskinn, korv som är mellanmål för hundarna och lunch till gästerna från köket.

Hundspann i SÄrkimukka

Här är belöningen efter morgonens slit. Hela hundspannsturen kan du följa med på i mitt tidigare blogginlägg – Att åka hundspann över arktiska vidder  och nedan hittar du min morgon tillsammans med Hannah när vi tillsammans förbereder hundarna för dagen och jag passar på att fråga om hennes jobb.

Stort tack för en fantastisk dag Hannah!

Kliver på en buss med alldelles för väl fungerande luftkonditionering en kort bit från strandpromenaderna, all inclusivehotellen och de morgonpigga joggarna. Bussen åker ut från staden, förbi supermerkados och spanska apelsinodlingar för att fort för fort  börja leta sig upp för de snirkliga bergsvägarna. Det sitter några till vandringsklädda spridda på bussens slitna sätet. Vid en vägkrök längs med en halvsmal väg stannar bussen och vandringsturisterna kliver av. Jag känner hur värmen slår emot mig när jag kliver av, ut i det karga landskapet i mitten av Tejeda. Ser ut över vidderna längs med sidan av vägen nu när bussfönstret inte förminskar dess storhet och jag drar in ett djupt andetag. Jag tittar lite vilset omkring mig för att hitta vart vandringsleden startar och följer ett par i matchande vandringskläder som går med bestämda steg bort från busshållsplatsen.

Snart ser jag ledmarkeringarna och följer jordstampad stig förbi tegelhus, vidare ut till obebyggda områden. Landskapet är brunorange, stenigt och träden höga. Höjdpunkten är den stora klippan Roque Nublo, en gammal vulkan-skorsten som utgör en signifikant del i landskapet och som lockar till sig många selfies från vandrarna som tagit sig dit. Området i landskapet kallas Tablón (bordet) eftersom det är en platt, rektangular yta. Jag sätter mig på klippavsatsen med utsikt över landskapet som ser bördigt och grönt ut, med berg som letar sig i skikt över horisonten. De snöklädda Pico de las Nieves som str’cker sig 1 949 meter över havet skymtar jag under vandringen och de sätter karaktär för dagen.  Vandringsdagen fortsätter kantad av klippiga avsatser och dammarna Las Niñas, Chira och Soria. En avsats blev plats för apelsinpaus. Många andra vattenpauser. Rundturen når sitt slut, och jag går till samma plats som bussen lämnade mig och de andra vandrarna. Jag är en halvtimme tidig till dagens sista buss och inser att de fem kilometrarna i värmen var en helt lagom dagsutflykt, själva vandringen tog ungefär tre timmar och sedan lunchpaus på vägen med medhavd potatisomellet, vatten och frukt.

Jag står där längs med vägen och blickar mot bergsidan där bussen ska leta sig ned. Och det gör den i sinom tid. Bara med detaljen att den inte stannar för att ta upp mig. Den åker förbi. Fortsätter ned för de snirkliga vägarna – vägarna som med buss tar över en timme att åka och som inte har väggren och som inte lämpar sig att gå ned för. Jag förbannar att jag inte frågat chauffören om upphämtningsplats. Jag knyter näven lite i fickan för att det är s typiskt att jag tänkt att det löser sig bara jag är där i tid – klart chauffören SER MIG!! Jag går nedåt. Mot byn. Steg för steg. Efter ett tag hittar jag en restaurang som inte öppnat än men där personalen springer runt och lägger upp servetter, dukar och preparerar inför kvällen. Jag hojtade på hemmagjord spanska och förklarade på lite bättre engelska än spanska min situation och fick sedan skjuts av en kypare ner till hotellet. Allting gott slutet gott. På hotellet väntar en dignande buffé av frukt, desserter och all möjlig mat från världens alla hörn. I foajen finns sköldpaddor som simmar runt i en vattenfylld avsats och i poolen bråkar barnen. Vandringen var en mer än välkommen del av charterresan till Gran Canaria.

Det viktigaste, svåraste och roligaste inför ett stort vandringsäventyr är ju det här med packningen. Jag har en tendens att vilja packa med mig massor med ”bra att ha” saker i ryggsäcken. Men varje gram spelar roll när det kommer till långvandring. Utefter leden mötte jag många som hade skador på knän och fötter, vissa så allvarliga att de tvingades bryta vandringen eller ta långa perioder med vila. Ett enkelt sätt att spara sin kropp och att faktiskt kunna njuta av vandringen är att packa smart och packa lätt. Min ryggsäck vägde någonstans mellan 4-6 kilo beroende på hur mycket vatten jag hade med mig.

Hela packlistan – El Camino de Santiago

  • Ryggsäck,45 liter
  • Vattenblåsa
  • Vattenflaska 1 liter
  • Kängor
  • Sandaler
  • Fleecetröja
  • Värmejacka
  • Trekkingjacka
  • Shorts
  • Zip Off byxa
  • Underställströja
  • 2 T-shirt, Woolpower

Personligt:

  • 3 par trosor
  • 3 par tunna yllestrumpor
  • 3 par tjockare sockor, Bridgedale
  • Kamera och laddare
  • Mobil och laddare
  • 5 klädnypor
  • 3 sport HB
  • 2 m paracord
  • 3 säkerhetsnålar
  • Kortlek
  • 2 skrivböcker och en blyertspenna
  • Regnponcho
  • 4 packpåsar, 3 vattentäta och 1 vanlig till tvätt
  • Påse med powerbar, russin, solrosfrön
  • Nessesär med handtvättmedel, shampoo, tandborste, tandkräm, babypuder
  • Sjukvårdskit, plåster, bandage, skavsårsplåster, tejp
  • Handsprit
  • Pass, vandringspass, plånbok
  • Reselakan i siden, Haglöfs
  • Joggingbyxor, för kalla nätter

Det här är sakerna jag hade kunnat lämna hemma:

  • Kompaktkamera, det var så varmt så den vägrade ta bilder.
  • Kortlek, det finns inget behov av att skingra tankarna eller för tiden att få med hjälp av en kortlek. All fritid ägnas åt att njuta av omgivningarna, sitta ute och njuta av en ljum eftermiddag eller prata med någon av de många livsödena och berättelserna de andra pilgrimerna bär med sig.
  • Färre kläder, eftersom man tvättar varje dag så räcker det med 2 t-shirt
  • Mindre reseapotek. Längs med caminon finns gott om Apotek i de lite större städerna. Fyll på miniapoteket vartefter du behöver saker.

Det här hade jag kompletterat packningen med:

  • Ett flergrenat uttag till väggkontakten eftersom det var krig om eluttagen på många ställen.
  • En långärmad snabbtorkande skjorta att täcka armarna med som skydd mot solen och för att ha på kvällen.
  • Svensk-spansk parlör. På albergoen, restauranger och i affärer talar personalen i regel inte engelska. Därför rekommenderar jag en enkel liten parlör för att kunna fråga om vägen, beställa mat och göra dig förstådd på apoteket eller liknande inrättningar.

Packpåsar håller vandringsryggsäckens saker i ordning och det blir lätt att hitta

Ordning och reda ska det såklart vara i ryggsäcken. Jag använder alltid packpåsar. Är det någon sak du undrar om, vilken funktion den har eller varför den var med eller hur den fungerade? Tveka inte att ställa din fråga i kommentarsfältet!

Spara