Jag har haft en mysig söndag utanför Ludvika tillsammans med familjen. Svampletning, fiskelycka, lite korvgrillning och massor, massor med regn. Men bara glada miner! Den årliga fiskeresan till Norge byttes i år ut till en dag i Ludvika-skogen. Resan från Västerås tog sisådär två timmar exklusive stopp för bensintankning och korvbröds-inhandling.

Vackra Ludvika med spöregn som kuliss

vi provar fikelyckan i Ludvika

Det verkligen hällde ned regn. Hela dagen efter lunch. Jag önskade innerligt att jag hade tagit mig tid att vaxa mina friluftskläder i G1000-material. I ovaxat tillstånd blir materialet blött och avvisar inte särskilt många vattendroppar, det snarare suger åt sig vatten som en trasa. Är man då inte tillräckligt snabb på med regnställ blir det hela en kall och blöt historia rätt snabbt.

agiskt vackert i Ludvika

Regnet är bra för fiskelyckan, hellre regn än sol för bästa napp-förutsättningar. Min syster är familjens storfiskare. Hon lyckades få upp en regnbåge medan jag fortfarande trasslade med fiskelinan. Min egen fiskedag bestod av att trassla ut fiskerullen, välja drag och plocka ned drag från träd, grenar och buskage. Jag fiskade med haspel, det är inte den rulle jag föredrar eftersom jag alltid lyckas trassla till det med mitt Abu Garcia fiskespö jag investerade i inför förra årets semester. Jag ska uppgradera min fiskeutrustning med en mer barnvänlig knapptryckarmodell till nästa år.

Vi söker skydd från regnet

Stuga vid sjön i Ludvika

Detta blev vår fridstad efter många timmar ute i regnet.

Eldpallstuga i Ludvika

Koka kaffe och sitt på ljugarbänken och titta ut över sjön.

Vi värmde oss framför brasan'

Vi torkade genomsura strumpor framför brasan. Over and out, vänner!

I år fanns nästan 120 funktionärer på plats under Fjällräven Classic. Vissa funktionärer möter vandrare på flygplatsen, andra bjuder på vingummi längs med leden, andra kör lastbil eller delar ut bagage. Jag var funktionär i vildmarksbaren Trekker Inn.

Angeliqa Mejstedt på Trekkers Inn under Fjällräven Classic

I år, precis som förra året, var jag i Abisko som funktionär på vildmarksbaren Trekkers Inn. Eftersom jag deltog både som vandrare och funktionär i år blev det ”bara” två nattpass i baren. Det roliga med att åka hit och jobba på semestern är att det inte känns som ett jobb. På Trekker Inn samlas vandrare och pratar om vandringskängor, skavsår, väder och vind. Allt stort och smått som hör till en jättevandring på 110 kilometer. Vissa knyter nya vänskapsband andra dansar till vildmarksbandet Balboas. Det äts souvas och falafel, det dricks vin och öl, och det dansas till sent in på småtimmarna. Som funktionär gäller det att skapa en så bra upplevelse som möjligt för de vandrare som vill fira en väl genomförd vandring och en prestation utöver det vanliga. Under två kvällar i baren har jag burit sjutton miljarder ölflaskor, vikt souvasbröd, diggat till vildmarksbandet Balboas, torkat bord, pantat ölflaskor och monterat vinglas. I gengäld har jag varit en liten del i massor med vandrares upplevelse.

Du verkar ju ha ont?! Och gå i lera, genom vattendrag och i uppförsbacke är det ett värdigt sätt att spendera semesterdagarna? Reaktionerna på vandringsrapporten från Fjällräven Classic kommer från vänner i min omgivning som undrar om jag är riktigt klok.

Sista delen i videodagboken – Vi reflekterar över vandringen vi just genomfört. Ja, det gjorde ont och vandringen var utmanande. Det är alltid obehagligt att stretcha gränserna – men det är också då man växer lite, lite som människa. Det är inte smärtan i fötterna jag kommer bära med mig som minne av Fjällräven Classic. Smärta varar en liten stund – de minnen jag har med mig av miljön, landskapen och människorna jag  mött har lämnat betydligt mer långvariga minnen. Det är de glada stunderna jag ser tillbaks på. Nu när jag sitter här två dagar senare för att sammanfatta alltsammans, gå igenom bilder och försöka beskriva hur det kändes. Då kan jag inte sluta le. Jag har varit med om mitt livs äventyr och jag kommer alltid tänka tillbaka på detta med stor glädje. Om jag skulle få chansen att vandra Fjällräven Classic igen så tvekar jag inte en sekund på att göra om det.

Hjärtat, själen och personlig utveckling

Det som gör Fjällräven Classic speciellt är att vandrarna vi mött varit från massor med olika länder, norskar, danskar, koreaner, kineser, tyskar och fler. Vi har mött  den yngsta vandraren, 14 månader gamla Malkom, och äldre veteran-vandrare på sisådär 60 + år. Jag såg till och med en vandrare med en tax, den hade egna små röda vandringsskor, det är sådant som gör vandringen speciell. Det är sådant som är häftigt med Fjällräven Classic.

Rastrutiner på Fjällvandring

Har du tur träffar du vänner för livet. Bjud på ett leende och tjöta lite längs med leden. Längs med hela leden har vi också träffat fantastiska funktionärer som hejjat glatt, bjudit på ett leende alldeles okristliga tider och alltid trevliga ord på vägen. Alla dessa glada, entusiastiska människor gör att stämningen längs med leden och i målgången blir väldigt speciell. Det liksom kokar lite grand. Det finns ingenting som inte ordnar sig.

Inte riktigt samma utmaningar som hemma

vandra mellan nikkaloukta och kebnekaise

Det som är enkelt och självklart hemma kan vara en utmaning ute på leden. Det finns massor med saker man måste ta ställning till i fält; Vart ska jag som tjej kissa när vi vandrar i en miljö med milsvid utsikt? Hur gör man egentligen för att toapappret ska försvinna och inte förstöra naturupplevelsen för efterföljande vandrare? Och vilka rutiner ska jag ha för att må bra och inte ta slut på kroppen under vandringen? Läs på och våga nörda lös lite på Google innan vandringen. Det är mitt bästa tips till dig som vill få ut så mycket som möjligt av din vandring.

Vandra lätt och välj utrustning med eftertanke

Angeliqa Mejstedt och Johan Forsberg på väh mot målgången i Abisko under Fjällräven classic

Ryggsäcken kändes tung, det gjorde att belastningen på fötter och knän ökade i onödan. Det var den enskilt största missbedömningen jag gjorde innan jag startade. Om jag skulle göra en enda sak annorlunda så skulle det vara att packa min ryggsäck lättare. Inga onödiga kilon får finnas, att bära bara några kilo mer än nödvändigt sliter på kroppen i onödan. Det ger mindre energi över till att njuta av omgivningarna. Och jag skulle se till att jag lärt mig mer om att själv justera utrustning, som inställningarna på ryggsäcken, innan jag kom ut på leden, det hade underlättat mycket och sparat tid.

Johan Forsberg, Angeliqa Mejstedt och Jonna Jinton innan starten av Fjällräven Classic

Du kommer utmana dina egna gränser, både fysiskt och mentalt. Förberedelse är viktigt. Det går inte att anmäla sig till denna vandring och tro att man inte behöver förbereda sig innan. Men alla kan klara det, jag menar alla, det gäller att lyssna på kroppen, låta vandringen ta den tid den behöver ta och träna att gå med både packning och skor innan starten. En av de största anledningarna till att jag bloggar är att jag vill inspirera andra att ta sig ut i naturen mer. Om jag kan fixa det här då kan alla göra det. Tack till alla som gjort Fjällräven Classic till det hjärtliga, välkomnande och inkluderande event som det är. Jag är stolt över att ha kunnat vara en del av detta. Både som vandrare och funktionär. You are simply the best!

Den fjärde dagen vandrade vi mellan Alesjaure och Abisko, det betyder att vi genomförde den längsta sammanhängande etappen, 35 kilometer lång. Vi vandrade på ren motivation och envishet för att nå målgången i Abisko.

I Alesjaure fick vi fylla på med frystorkad mat, det är guld värt eftersom det gör att man slipper släpa onödig vikt. Jag var lycklig nog att få chokladmusli till frukost. Bättre än så kan kanske inte en frystorkad frukost bli. Det gäller att ta vara på småglädjorna.

DSC00625[1]

Morgonutsikten från tältet. Här har jag borstat tänderna. Kan du slå den utsikten?

Angeliqa Mejstedt vandrar Kungsleden under Fjällräven Classic, nu i Alesjauure med bara 3,5 kilometer kvar till målgången

Morgonen började tufft. Det var första morgonen jag vaknade och fortfarande hade ont i kroppen. De tidigare mornarna var kroppen utvilad efter en natts sömn, men inte idag. Mitt bästa knep i sådana lägen är att låta saker ta sin tid. Jag gick upp tidigt och hade gott om tid att äta frukost, plocka ihop utrustningen och dricka kaffe. Passade också på att försiktigt, försiktigt värma upp kroppen genom att gå fram och tillbaka utan packning.

Kaffe riktigt kaffe till frukost i alesjaure

Stugvärdarna på STF gör ett fantastiskt jobb. Det gick att köpa finkaffe. Få gånger har jag varit så tacksam för en varm kopp gott kaffe.

Jonna Jinton och Johan Forsberg på Alesjaure

Jonna och Johan förbereder sig inför sista dagen av vandringen. Snart lämnar vi Alesjaure.

Med 33 kilometer kvar av Kungsleden

När man fortsätter Kungsleden från Alesjaure mot Kieron går man förbi ett pass med sandstrand längs med jokken – Playa del Abiskojaure, det var en varm dag och vi passade på att stanna och bada.

Efter alesjaure kom en vacker smargadblå sjö

Vi stannade och badade i sjön, som tur var blåste det lite så de flesta knotten försvann.

Vackra sträckan mellan Alesjaure och Abisko. Det är vackert här

Vädret ändrar sig snabbt. Varmt, kallt, soligt, molningt. Men alltid vackert. Precis innan checkpointen vid Kieron är det en lång nedförsbacke – en riktig knee-killer och toe-masher för vandrare som börjat dra på sig skador. Backen nedåt tog kål på mina knän och vid checkpointen i Kieron var jag tvungen att fylla på med värktabletter, någonting som jag alltid undviker in i det sista. Men utsikten från toppen av backen,över skogen och jokken, var underbar. Det här var också den dagen jag var som mest hungrig, jag var alldeles föräten på den frystorkade maten så det blev mest godsaker för att fylla på med energi. Ingen vidare uppladdning för en så lång vandring.

Målgången i Abisko

Angeliqa Mejstedt och Johan Forsberg på väh mot målgången i Abisko under Fjällräven classic

Vi är nära nu, det ger så mycket extra energi att veta att målet är nära. Sista kilometerna var tuffa att vandra. Vi var alla småskadade, hade värk och var trötta.  De sista 4 kilometrarna gjorde så ont att jag fick hålla tillbaka gråten. Vi muntrade upp och peppade varandra hela vägen i mål, steg för steg. Vi diskuterade hur det skulle kännas att komma i mål – att se slutet av den 110 kilometer långa vandringen. Och vi var alla övertygade om att vi skulle gråta – av smärta och av glädje.

Angeliqa Mejstedt, Jonna Jinton och Johan Forsberg vid målgången i Abisko. Våran 110 kilometer långa vandring har nått sitt slut

Vi har klarat Fjällräven Classic – 110 kilometer av världens vackraste vandring. Vid målgången möttes vi av rungande applåder och heja-rop.  Funktionärerna vid incheckningen log och bjussade på saft. Dessutom fick vi en varsin guldmedalj och en sista stämpel i passet med en sluttid på 79 timmar och 38 minuter.

Det är svårt att beskriva känslan som kom vid målgången. Jag var så otroligt glad över att ha klarat av hela vandringen med den tunga ryggsäcken, jag var överväldigad av de nästintill osannolika vyer vi beskådat under dessa dagar, jag tänkte på hur mycket roligt vi haft under vandringen och hur tacksam jag var för att få ha genomfört denna utmaning med just Jonna och Johan, så underbart fina människor. Våra små raster när vi jämfört småblessyrer på fötterna, alla vandrare vi hejat på under vandringens gång och alla tips och trix vi diskuterat tillsammans. Jag har klarat en utmaning, en utmaning jag inte var helt förberedd på. Jag visste att det skulle bli tufft – men jag kunde aldrig ana hur tufft det skulle bli att vandra 110 kilometer på fyra dagar.

Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att göra om detta nästa år.

Det här är lycka.

Spara