På Champ de Mars i Paris sträcker sig eiffeltornet ståtligt 324 meter upp i luften. Skyltar berättar om arkitekten Stéphen Sauvestre som uppförde tornet i slutet av 1800-talet och som med tiden kommit att bli en av världens mest kända signaturbyggnader.  Varje hel timme blinkar tornet med lampor i olika färger som byts ut med jämna mellanrum.

På tredje våningen i tornet finns en liten lägenhet där Eiffel bodde. Idag finns två vaxdockor där i bostaden som jag och sju miljoner andra turister kikar in till bara i år. Det kostar en slant att gå upp. De lata, eller för all del bättre bemedlade, betalar den dyrare avgiften och kan åka hiss upp. Den som vill känna hjärtat bulta lite extra för Paris tar istället de 1 665 trappstegen upp för egen maskin.

Om du ska gå på dejt i paris så föreslår jag verkligen att du och ditt kärleksintresse tar trapporna. Forskare säger nämligen att fysisk aktivitet och kärlek aktiverar samma system i kroppen. Så om du får upp pulsen till fots så kanske du kan fast-forwarda kärleken? Väl värt ett försök om du frågar mig =)

Från ljuset på  utsidan kliver jag in i den jättelika katedralen Notre Dame har anor från 1100-talet. Den dova, lite fuktiga lukten av sten slår emot mig, men den är inte otrevlig utan snarare välkomnande. Det är något med gamla stenbyggnader som känns hemma oavsett vart i världen de befinner sig.

Utanför på torget slogs turister med varandra om vinklar för att fotografera sig framför den majestätiska byggnaden, men här inne är förvandlingen påtaglig. Viskande röster mer än glatt hojtande. Försiktiga steg och inte klampande. Jag böjer huvudet bakåt och tittar upp mot jättelika spröjsade fönster med små, små glasbitar i olika färger. Konstverk.

Men hur mycket jag än försöker slå bort tanken, så tittar jag i hörnen efter Victor Hugos monster Quasimodo från romanen Ringaren i Notre Dame. Sedan skakar jag på huvudet åt mig själv och kliver ut i ljuset genom den tunga träporten medan en rad ansikten tittar ned på mig från dörrvalvet.

Trappstegen upp mot den romersk-katolska basilikan Sacre Cour tar mig inte bara till Paris högsta punkt. Härifrån har jag dessutom utsikt över det romantiska gamla kvarteret Montmartre med sina charmigt smala gränder och detaljrika arkitektur.

Ett kärlekspar håller handen och tittar drömmande in i varandras ögon. Jag är övertygad om att de inte ens bryr sig om utsikten de tagit sig till. Och varför skulle de? De kan komma tillbaka när omgivningen är mer intressanta. Andra sitter och småpratar med en kaffe i ena handen. Någon målar. Barn springer upp och ned och jagar varandra med glatt tjutande skratt.

Det här är en av Frankrikes mest besökta turistmål och årligen sätter över 10 miljoner människor sina fötter här framför kyrkan. Det är helt gratis att besöka kyrkan men om du vill gå upp i tornet som också ger dig den absolut bästa utsikten över staden så kostar det en slant. Det är lätt att känna igen kyrkan på håll med de rundade formerna och vita stenfasaden. Samma sorts sten används på Sacre Cour som Trumfbågen och den är av en speciell sort som rengör sig själv i kontakt med vatten.

I den moderna delen av Paris, La Defence, hittar du den moderna versionen av en jättelik triumfbåge, stora shoppingcentrum och kontor. Här hittar du modern arkitektur med utsvängningar som är futuristiska och i kontrast till de annars välbevarade gamla kvarteren i Paris.

Jag hade stora förhoppningar om området men blev besviken. Jag vill fortsätta älska Paris för de smala gränderna i Montmartre, för storheten i gammal arkitektur som Sacre Cour och Notre Dame, för Louvren och Eifeltornet.

Men väljer du att åka hit – missa då inte: 

Louvren är Frankrikes nationalmuseum och har över 420 000 föremål samlade i de jättelika salarna som är ett tidigare kungligt palats. Jag kom dit för en enda sak. Mona Lisa. Jag ville veta om allt stämde som jag hade hört, att hon skulle vara en stor besvikelse. Om hon hade ett leende.

Först till det praktiska. Louvren är ett av världens mest besökta museum. Och vissa populära tider om året – som sen sommar när alla européer har semester, när fransmännen har helg osv så är köerna absolut störtlöjligt långa. Räkna med att det kan ta någon timme att komma in. Sista söndagen varje månad har museet öppet extra länge och alla får gå in gratis. Dagens bästa tips; Se till att smuggla med en powerbar och lite vatten in. Det här är en hel vandringsdag bara att gå runt i de långa korridorerna och många rummen med konstverk.

 

Jag gick länge, länge där och förvånades över hur stort det var och hur långt tillbaka historien gick. En sal om romarriket och antikens Grekland med statyer i marmor. En sal med gamla mynt och trähästar. En korridor tillägnad Salvador Dalis rinnande klockor. Renässansen. Modernare verk. Kungligheter som äter vindruvor. Utmärglade kvinnor insvepta i gråsvarta skynken med trött blick. En fluffig pudel. Jesus som äter mat med alla sina lärjungar. Mona Lisa. Med sitt leende. I en trång, välfylld sal full av kineser med kameror och jag med min kamera. Sträcker upp handen för att få ett bevis på att jag varit här. Armbågar mig sedan ut genom folkmassan för att få luft igen. Får klaustrofobiska känslor av många människor på samma plats.

Jag är så glad att jag kom hit. Dagen blev så mycket mer än vad jag först hoppats. Och när jag går förbi teckningen av en naken utsträckt man i en stor cirkel kan jag inte låta bli att tänka på Dan Browns bok som börjar här på Louvren.

Mer att göra i Paris: 

Spara