För några veckor sedan fick jag tillbaka min morakniv som restaurerats av Roger Olsson. Idag delar han med sig av  sina bästa tips om hur knivar får längsta möjliga livstid. Det är både billigare och mer miljövänligt att ta hand om de produkter man redan har än att köpa nya i tid och otid.

1. Håll kniven ren

Håll  kniven ren. Handdiska alltid dina knivar oavsett vilket användningsområde eller material det är i kniven. Använd aldrig diskmaskinen för att göra rent en kniv eller annat med slipegg.

2. Respektera knivens begränsningar

Använd kniven till vad den är gjord för och respektera dess begränsningar. Kniven ska inte användas som hacka, brytjärn eller spade – det finns betydligt mer lämpade produkter för det.

3. Slipa eggen

Polera bort missfärgningar och begynnelse till rost. Underhåll eggen ofta med polering eller brynstål. Om behov av slipning uppstår, börja med fin slipsten eller sandpapper för att slippa onödigt materialbortfall och var noggrann med vinkel oavsett metod.

4. Smörj skinn- och trädetaljer

Underhåll trä- och skinndetaljer med lämpliga produkter för att förhindra uttorkning.

5. Undvik fukt

Ta gärna ur kniven en stund när du kommer hem efter en tur så att all fukt och kondens får torka. Vid långtidsförvaring bör kniven inte lämnas kvar slidan om man vill vara säker på att den inte ska få några missfärgningar.

Tack Roger för enkla och användbara tips om hur kniven tas om hand på bästa sätt!

Vad är mysigare än att åka ut i skogen och grilla pepparkakor tillsammans med familjen eller vännerna?

Så här gör du dig redo för pepparkaksbak på under tio minuter:

  1. Köp färdig pepparkaksdeg
  2. Packa med skärbräda, kniv, liten spatel och en gjutjärnspanna
  3. Klä dig varmt och TADA – redo för mysigt äventyr vid närmsta eldstad.

Pepparkaksformar eller traditionell skärteknik?

stjärnformade pepparkakor

pepparkaksformar

Jag tog med några av mina bästa pepparkaksformar. För mig som förstagångsgräddare var det lite klurigt att hinna vända dem i tid utan att råka förstöra någon av detaljerna och det var ganska mycket jobb med kavling och att försöka få degen tillräckligt tunn.

pepparkaksdeg

Den här metoden gillade jag mycket bättre efter att ha försökt få till stjärnformade pepparkakor en stund. Här tar jag helt enkelt degen och skär i tunna bitar. Här rekommenderar jag att du skär så tunt det bara är möjligt.

Grädda pepparkakor på öppen eld med gjutjärnspanna

Medan jag förberedde pepparkakorna fick elden brinna och skapa fin glöd.

Gräddar pepparkakor framför elden

Här gräddas en pepparkaks-stjärna på den öppna elden. Gjutjärnspannan blir riktigt varm, så låt den inte stå kvar i glöden när pepparkakorna gräddas – då blir de kolsvarta på undersidan.

pepparkakor framför elden

Här jäser pepparkakorna i gjutjärnspannan framför elden. Nu är det snart dags att ta fram kaffetermosen och äta varma pepparkakor ute i skogen.

På utflykt till Sala

Karta. Kläder. Väder? Tre månaders förberedelse för fotografering till ett reportage om vintervandring och så blev det mer sommar än vinter. En behind-the-scenes med Vandringsbloggen om förväntningar, förberedelser och att vara flexibel för förändrade förutsättningar. Förberedelserna inför reportaget om vintervandring hade pågått sedan början av oktober och det fanns inte en enda detalj jag lämnat till ödet inför fotograferingen i december. Jag hade letat ut flera lämpliga, kortare vandringsetapper som skulle passa tidsfönstret för dagen. Tagit fram den nötta kartan från senaste vandringen i området och dubbelkollat tågtiderna. Dessutom hade jag hittat och lagt fram den perfekta outfiten anpassad för det inspirationsreportage som skulle publiceras i samband med julledigheten.

  1. Jackan med den rätta slitna looken på tyget, de sjyssta renhornsliknande detaljerna på dragkedjorna och den stora fluffiga pälskragen runt huvan.
  2. Ylletröjan fyndad på Brödet och Fiskarna med minst lika mycket vintrig julkänsla som Ernst Kirchsteiger och Kalle Anka tillsammans.
  3. Den grovstickade mössan med precis ett sådant sätt att smeta åt runt ansiktet att det inte ser löjligt ut tillsammans med glasögon.

Sköna kläder. Varma kläder. Kläder med känsla och feeling.

Vädret som inte blev som planerat med Kantareller i December Jag hade inte räknat med flera decimeter snö, men definitivt rimfrost, isiga pölar på stigen och iskristaller på trädkronorna. Två veckor innan reportaget öste snön ner. Jag sprang ut i min ylletröja och gjorde snöänglar, rusade fram och tillbaka bland snöflingorna och tjöt av glädje. Två dagar senare hade vi 8 plusgrader. Plusgraderna vägrade släppa greppet och snön kom aldrig tillbaka. På instagram skojade en friluftsvän om att hon lika gärna skulle kunnat ha flipflop på sig i december. En annan hade hittat en ensam, men ändå fullt närvarande, kantarell på en skogspromenad. När det var dags för reportaget tillsammans med reportern och fotografen var det fortfarande lika varmt. Ändå ville jag att den härliga julkänslan skulle finnas med, när man bläddrar genom tidningen, funderar på vad den här nya oskrivna dagen ska handla om, så ser man den härliga hel-ylle-känslan och längtar ut till äventyret. Torsdag i Sala. Det här är dagen när jag svettas. Jag svettas och svettas och svettas. Vid någon vek tidpunkt fick jag för mig att det vore en grymt bra idé att tända upp en brasa under turen, ha det gyllene skenet strålande genom det novemberliknande brungröna landskapet. Dricka kaffe. Fånga den där stunden på vandringen som känns som en lång djup utandning, kommatecknet som ger paus mellan två bisatser i en mening. Så jag packade min 45-litersryggsäck med kaffetermos och ved. I slutändan hann vi aldrig tända brasan men hjälp vad jag fick svettas medan jag kånkade runt på en massa ved på ryggen, iklädd min varma jacka, ännu varmare ylletröja och med mössan i handen. ”It is not the strongest of the species that survives but the most adaptable.” /Darwin Jag hade klätt mig helt fel för väderleken. Kände mig som en clown på styrelsemöte för finansvalpar. Men det gör ingenting, för det är lite sådant som hör till charmen med vandring och friluftsaktiviteter. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig även om avsikterna, och förberedelserna, är de allra bästa. Oavsett hur sjysst det hade varit med härlig nysnö som ackompanjemang till ett reportage om näräventyr och vandring så finns det en otrolig skönhet i den här råa, nakna årstiden. När löven för längesedan slutat brinna i sprakande färger och naturen kommit till ro, redo att möta vintern. Avvaktande. Det finns ingenting som lämnats ogjort. Blåsten pinar i ansiktet och det luktar jordigt och starkt av löv, barr och mossa som varit regnvåta både dagar och veckor i sträck. Det finns en obeskrivligt vacker känsla av att vara en betraktare ute i naturen när den är stilla. Under dagen hittade vi smultronställen längs med leden, vackra vyer över dammen och stickspår att utforska. Vi pratade om vandring, hur allt startade, vad som egentligen är vandring och om bloggen. Igen påmindes jag om hur lyckligt lottad jag är som haft alla förutsättningar att kliva på den här vandringsbloggresan. Jag är så tacksam för alla nya bekantskaper och vänner den gett mig, alla nya platser den tagit mig till och alla engagerade mail och kommentarer som kommit in. Det ger så mycket glädje. Tack för att ni finns. Tack för att jag får möjligheten att svettas ihjäl mellan varven och få lite perspektiv på tillvaron.

På väg till järnvägsstationen

På väg till järnvägsstationen i Västerås för att ta tåget till Sala.

Sala Järnvägsstation

Sala. Med den gråa betongperrongen som jag känner till varendaste eviga millimeter av.

Rast med utsikt över Järndammen i Sala

Såhär ser en inverterad adrenalinkick ut. Njuter av utsikten och funderar på om hemförsäkringen täcker alla omkostnader om jag skulle kliva ut på den regnvåta spången för att ta kort men ramla ned i vattnet och dränka mobilen.

Järndammsrundan

Utsikt-över-Järndammen-längs-med-Gruvdammsrundan

Utsikt över Järndammen från norra sidan. Det finns något vackert med alla årstider.

Ryggsäcken från sommarvandring i Kloten, det fick plats betydligt mer ved än vad man skulle kunna tro. Praktiskt och bra att ha med egen ved om det är fuktigt och blött ute och verkligen vill försäkra sig om en skön brasa.

De här vandringskängorna har följt med mig på äventyr sedan 2007. De har nyligen varit inne på en reparationsvända, sulan börjar bli ordentligt sliten men de är fortfarande en av mina kängfavoriter eftersom de funkar för de flesta äventyren. Att ta med dem upp till Kebnekaise var att sträcka ut deras användningsområde lite onödigt mycket – i de miljöerna finns det därför anpassade modeller. Men jag har tagit mig både ut och hem från äventyren med en grym känga.

Vandrat på vackra Ängsö

Vandra på Ängar Ängsö

Vandrat upp för Skuleberget på Höga Kusten

Angeliqa Mejstedt

Bestigit Kebnekaise

Kebnekaise1

Vandrat Bright Angel Trail i Grand Canyon

DSC_8453

Fjällräven Classic – Kiruna – Abisko

Nikkaloukta tejpar fötterna för att förhindra skavsår

Och många, många fler äventyr. Både stora som små. Om jag fick välja att vara en pryl i hundra år – då skulle jag välja att vara ett par vandringskängor. Fy bubblan vad de får vara med om häftiga äventyr. Det är livet det.

Med norsk yllekofta, mormors kniv och läderbälte

Den finaste gåvan jag någonsin skulle kunna tänka mig. Nytt liv till min mormors Morakniv. Inga ord är tillräckliga. Roger Olsson från Östersund har restaurerat min mormors morakniv. Emelie på Morakniv har hjälpt mig tidsbestämma den till någonstans runt 40-50-talet och hon berättar att det är en Jaktdolk nr 15 från Hallin & CO. Själv minns jag kniven som ett av de viktigaste verktygen för att tälja träbåtar. En sen vardagskväll i slutet av oktober hittade jag av misstag den gamla rostiga kniven gömd bland massa verktyg längst in i städskåpet. Kniven var både rostig, slö och full av målarfärg. Jag lade upp en bild av den illa tilltygade kniven på Instagram för att höra om någon visste om det gick att göra något av den eller om den var pensionerad för gott. Då fick jag tips efter tips om överlevnads- och vildmarksexperten Roger i Östersund som specialiserat sig på knivar och andra skarpa saker. Jag skickade kniven på posten och efter några veckor kom det hem en blankpolerad kniv, skarp och i nyskick men med alla speciella detaljer bevarade. Nu kommer kniven kunna följa med på många äventyr till och förhoppningsvis kan många generationer till tälja sina egna träbåtar. Det här minnet betyder otroligt mycket för mig för nu kan mormor fortsätta vara med på mina äventyr i skogen.

Morakniven restaurerad

Efter restaureringen blev kniven som ny. När jag skar apelsin var bladet så skarpt att det var som att skära rumsvarmt smör. Alla delar är separerade från varandra och slipade, putsade och oljade.

Siluetten på mormors morakniv

Den här detaljen gör kniven unik. Någon, antagligen mormor, har täljt bort en del av skaftet för att göra den mer ergonomisk. Den här delen var väldigt viktig för mig att bevara. jag tänker att den ligger i handen precis perfekt på samma sätt om den gjorde när mormor använde den.

Mormors kniv

Kniven påminde mig om alla träbåtar jag täljt tillsammans med kusinerna ute på mormors gård. Om alla promenader längs med skogsstigarna i Sala, alla cykelturer på grusvägarna ut mot Långforsen eller Brännholmen. Alla gånger vi suttit på en mossbevuxen sten och druckit saft ur sirapsflaskor och ätit mackor klädda med smörgåspapper eller småkakor ur en brun plåtburk.

Ny slipning på morakniven

Delar av original-loggan finns fortfarande kvar på morakniven. Idag ville jag visa det fantastiska resultatet, men jag kommer även låta dig veta mer om hur restaureringen gått till och mannen med all specialistkunskap kommer dela med sig av sina bästa tips om hur knivar kan få en lång livslängd

Visa mer
Spara