Restaurangbesöket var en del av vandringsresan till Irland som jag genomförde på uppdrag av Tourism Ireland och Ecco Outdoor. 

I anslutning till hotellet BrookLodge finns The Strawberry Tree som är Irlands enda helt ekologiska restaurang.  Väggarna är klädda i sammet och det första jag gör när jag kommer in är att klappa tapeterna, för jag har aldrig sett något liknande. De var mjuka. På menyn står gårdarna som maten kommer ifrån namngivna. Sedan väntar kvällens svåraste val – det mellan en tiorätters avsmakningsmeny som designats för att vara så som maten serverades när hotellet startades en gång i tiden eller femrätters. Jag väljer det senare och blir serverad lax följt av en shot med kombucha. Mellan de två förrätterna kommer en syrlig sorbet in och sedan hjortkött med potatis och rödbetor. Efterrätten var en fröjd i sig och en enskild anledning att komma tillbaka. Fyra chokladefterrätter på en stor tallrik. Chokladtårta, chokladglass, chokladtarte och chokladkladdkaka med rinnigt, varmt innandöme.

När sista chokladsmulan är uppäten smyger restaurangchefen fram och frågar om vi vill se vinkällaren. Såklart vi vill! Snart träder vi in i en tegelklädd källare med rundade hyllvalv fullproppade med lokala råvaror. Alla ekologiska. Torkad svamp. Smaksatta spritdrycker på vänt. Inlagda grönsaker. Restaurangchefen flyttade hit från Polen på prov i sex månader. Sen blev hon kvar och har nu tio år senare byggt upp ett nätverk med lokala bönder och jägare som bidrar till kvällens meny.  Under sommaren anordnade de en middagsfest för 150 gäster med 15-rätters avsmakningsmeny med enbart lokala råvaror odlade och producerade inom en kilometer från hotellet.

The Strawberry Tree The Strawberry Tree The Strawberry Tree The Strawberry TreeThe Strawberry Tree The Strawberry Tree The Strawberry Tree The Strawberry Tree

Mer från Irland: 

Den senaste månaden har jag råkat vandra förbi inte mindre än tre riktigt rysliga platser som fått håret att resa sig lite på kroppen. Vi vandrare är ju vana vid att fötterna tar oss förbi både kultur och historia och när i skrapar lite med nageln så kan det mest oväntade och otäcka veckla ut sig framför våra fötter. Följ med till tre rysliga platser.

1. Spökslottet Ängsö i Västmanland

Ängsö slott sägs vara ett av Sveriges mest hemsökta platser. Här finns en sten som bringar död, en kedja från helvetet och spöken från både hästar, hundar och människor.

Vandra här: Parkera vid Slottet mitt på ön och välj mellan 2 – 22 kilometer vandringsled bland ekhagar och mälarklippor.

2. Engelska Kyrkogården på Hallands Väderö i Båstad

Engelska Kyrkogården begraver kropparna från sjömän som flöt iland och som misstänktes kunna ha sjukdomar som man inte ville skulle smitta. De kallades i folkmun för ”strandvaskare”.

Vandra här: Åk till Torekov och ta färjan ut till Hallands Väderö och gå de lätta 10 kilometrarna runt ön.

3. Klosterruinerna i Glendalough på Irland


Här, till ett av de mest natursköna platser en vandrare kan tänka sig, samlas människor sedan tusentals år tillbaka.

Vandra här: Flyg till Dublin och åk till Glendalough som är tillgängligt dygnet runt.  Kyrkogården ligger nära vandrringsstarten men se till att ta den branta med sceniska rutten på 11 kilometer runt de båda sjöarna.

Har du vandrat förbi någon ryslig plats? Eller har du någon gång känt att du inte vandrar ensam? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.

När jag gick ner i katakomberna under Paris gator och såg dödskallar från människor uppradade i långa gångar måste jag verkligen sett likblek ut när jag skulle leta mig upp mot de kullerstensbelagda små gatorna och mysiga caféerna indränkta i kvällens sista ljus igen. För mannen vid utgången kastade några vänliga ord efter mig med ett leende ”Döden är en del av livet” sa han och jag minns att det kändes så självklart när han sa så. För så är det ju. Jag tror vi alla saknar någon som betyder mycket för oss. Att livet måste gå vidare hur ont det än gör. Ibland kommer påminnelsen om allt det där som saknas starkt och oväntat. Ibland ligger det molandes långt under allt det där andra som händer.

Här om veckan åkte jag till Irland och överraskades av den kanske vackraste kyrkogården jag sett. Med bergen som plafond och en gyllene soldimma som skapade en nästan magisk ton kring de robusta familjestenarna och den gamla klosterruinen. Glendalough kom att överraska mig på många sätt. Men jag viskade tyst för mig själv ”…tur det inte han bli mörkt när vi gick förbi här…” Vackert på dagen men genomträngande  pulshöjande i mörkret. 

Det blir en liten vandringstjej. I alla fall om jag får bestämma. Och det vet man ju aldrig.

Jag ska bli moster i januari och funderar mycket på det här med hur mycket jag kan komma att påverka barnet. Om många, många timmar med täljskola, korveldning och skogspromenader en dag kommer ge avkastning i ett genuint friluftsintresse för den där lilla nya tjejen som gräddas just nu.  Eller om hon som en sann rebell kommer dedikera sig åt fotboll eller någon annan bollsport som istället skulle utmana mina intellektuella färdigheter och till viss del tålamod.

Jag har sett magen växa månad för månad. Jag följer varje vecka utvecklingen i en applikation i mobilen som berättar hur stor hon är, vad hon väger och hur mamman beräknas må. Så är jag lite mer på banan när vi rings sen. Stor som en oliv. Stor som en potatis. Stor som en avokado.

Att fira livet – Babyshower för blivande mamman

I helgen firade vi livet. Min systers kompisar förberedde tapas, byggde en stor tårta av blöjor och dekorerade hela vardagsrummet i guld och girlanger. Så samlades vi runt bordet blivande moster, faster, farmor, mormor och alla väninnorna. Tänk att vara så liten och så otroligt efterlängtad. Tänk vilket fantastiskt nätverk av så många vuxna att fråga om råd när föräldrarna är pinsamma och svindryga. Tänk vilken fantastisk prestation alla blivande mödrar gör som bakar en ny människa. Jag är så otroligt imponerad över kroppen som jag ser i förändring och jag bara längtar till att få lära känna lilla nya vandringskamraten. Och jag är så, så glad att hon kommer finnas bara några kvarter bort hemifrån mig.

Förbereda för kyla och gos – vad friluftsmoster skickar med till äventyrsstart

”Ta med present om ni vill” stod det på inbjudan och jag tänkte länge, länge på vad jag skulle ge. Alla tankar gick först till de där minsta små strumporna och de där minsta små supersöta skorna med knyt. Sedan pratade jag med faktiskt erfarna föräldrar som snabbt fick mig på bättre tankar. Visste du att barn växer lika fort som obevakade skogsbränder tar sig fram när det blåser? Med den insikten och några goda råd kom jag snart fram till att en liten bebis som kommer i januari såklart behöver ett ullunderställ. Precis som vi vuxna. Hos ekologiska barnbutiken VildaMini hittade jag ulloverall och en supersöt mössa med bollar på, sedan i Båstad så hittade jag den absolut mjukaste lilla goseapan som jag tänkte att det måste passa ett litet barn perfekt. Det vill jag som blivande friluftsmoster skicka med på äventyret att upptäcka livet utanför magen.

För mig betyder fåglar frihet och jag ser hur de rör sig högt ovan land men symboliken går långt vidare än så. Just svalor har en lång tradition av innebörd – bland annat lojalitet, rikedom, hälsa och långa äventyr. Innebörden är också trygghet – förr navigerade sjömän utefter fåglarna, det går att tyda väder och se om man närmar sig land. Overallen är rosa med vita svalor på och kommer från finska varumärket Blaa, den är tillverkad av muelsingfri merinoull och värmer bra när det är kallt. Dragkedjan gör att det blir lätt att få av och på overallen för de där första äventyren ut i stora vida världen. Även om det bara råkar vara ner till Konsum.  

Mössan med toffsar kommer från ett finskt varumärke som heter Gugguu, den har snörning under halsen och jag såg framför mig hur den skulle bli perfekt för att hålla rätt på det lilla barnet så det inte försvinner i kuddhav, bland snödrivor, på mataffären, biblioteket, konditoriet eller andra platser där små, små personer lätt kan tappas bort i amningsdimman och nybliven-förälder-förvirringen. Bokstavskexen på bilden råkade jag äta upp och den fina Mumin-boken med klistermärken kom med en hamburgare i sån box som definitivt bara barn får köpa men som jag av misstag råkade beställa på Max.

Väntans tider…

I januari kommer hon och jag räknar ned tiden varje dag. Jag är så otroligt glad att få följa med på det här äventyret. Ska lära henne plasta in toasitsen med gladpack så kisset stänker i hela badrummet, baka chokladbollar med inbyggd grotta av salt i den största och att bygga legotorn större än matsalsbordet är högt. It be fun!

I natt klockan tre ställdes officiellt alla klockor tillbaka en timme. Nu blir det ljust en timme tidigare.

Rykten säger att vintertid infördes under första världskriget för att hushålla med energi och utnyttja de ljusa timmarna så mycket som möjligt.

Enkel minnesregel: Ställ fram vandringskängorna på våren och ställ tillbaka dem på hösten.

Jag är alltid den som dansar fuldans av lycka när jag får sova en timme till på morgonen men grinar desto mer illa när sommartiden kommer och jag får tvinga mig själv mot varje cell i kroppen som skriker ”det är för tidigt att gå upp”. Jag mår fysiskt dåligt ett par veckor innan kroppen vant sig vid de nya rutinerna och varje år förbannar jag det faktum att vi inte bara kan låta tiden vara. Tack och lov är jag inte ensam om dessa känslor. Diskussioner pågår i EU-kommisionen om att avskaffa vintertid efter en stark önskan från många EU-medborgare. I Sverige vill två tredjedelar av alla som besvarade en undersökning av Dagens Nyheter och IPSOS avskaffa tidsomställningen.  Hela mitt jag hoppas att så blir fallet när frågan avgörs i mars 2019.

Hur ställer du dig till att ställa om klockan? Är du morgontrött eller morgonpigg? Påverkas du av omställningen?

Spara