Förra veckans avsnitt av Vandringspodden handlade om pilgrimsvandring längs St Olavsleden. Som jag berättade har den en speciell plats på min vandringskarta, med tanke på alla de fantastiska upplevelser och insikter som kom till mig under tiden jag gick. Det har också gjort att jag gärna drar mig till de här trakterna kring Åre och Östersund. Det känns på något sätt som att komma hem och som att jag kommer lite närmare mig själv.

Pilgrimsvandring gör något med oss, det är jag övertygad om. Den gör oss inte bara starka i kroppen. För starka blir vi när vi vandrar långt och länge. Muskler aktiveras, byggs upp. Ben, armar, rygg, axlar härdas och stärks av många dagars färd i lagom takt. Jag har aldrig känt mig så stark som när jag gått klart en långvandring. Men pilgrimsvandringen stärker också våra tankar. I ensamheten på leden har vi tid att utforska och hitta oss själva. Samtidigt finns där också en unik gemenskap jag aldrig hittat eller upplevt någon annanstans. Även fast alla våra vandringar är lika olika som vi är individer, delar vi ändå något stort. En förståelse för vad vi klarat av, en upplevelse av de mil vi tillryggalagt, de dagar vi spenderat i samklang med naturen. Den svett, de tårar, de skratt och de tankar vi alla känt av.

St Olavsleden pilgrimsvandringSt Olavsleden pilgrimsvandring

Är du sugen på att ge dig ut på en pilgrimsvandring eller bara nyfiken på att veta mer om vad en sådan kan innebära har jag här samlat det bästa och mesta. Det är leddagböckerna från mina närmare 30 dagar längs St Olavsleden. Det är tankar om vad det innebär att vara pilgrim. Om fördomar och stereotyper.

Om att vara pilgrim:

Inför vandringen:

Alla mina leddagböcker, med detaljerade beskrivningar av varje etapp blandat med tankar, upplevelser, möten och bilder finns samlade här: 

Det finns också möjlighet att uppleva St Olavsleden och flera av de unika platserna med bil: Bilgrimsvandring längs med St Olavsleden. Dessutom går det också att följa St Olavsleden vattenvägen mot Finland: Pilgrim till Havs – St Olav Waterways.

Lyssna på poddavsnittet om att vandra St Olavsleden i spelaren här nedanför eller sök efter Vandringspodden i din podcastapp.

Den där dagen vaknade jag och tittade i taket länge så länge. Hade inget jag var tvungen att göra. Hade inget jag planerat att göra. Hade ingenstans jag lovat att vara. Jag tog storcoopris och åkte österut för en helt galet spontan och oväntad utflykt. I baksätet på bilen lade jag min regnrock, en ett kilo tung chokladboll, mammas gröna hippiekjol och sedan gav jag mig av österöver för att palla äpplen med slädhund.

Ps. Trädgårdsinnehaverskan samtyckte kraftfullt till både hundlån och äppelplock.

Vi är säkert många som har hälsat på någon vän eller släkting under semestern. Bott över i ett gästrum, sovit på en soffa eller försökt komma till ro i en knarrande tältsäng på vägen mot fjällen eller nästa dags vandring. Kanske har du själv öppnat dörren och välkomnat gäster, endera hemma eller i stugan. Hur tog sig besökarna in i ditt hem? Hur tog du dig in i andras? Det uppstår en delikat situation när vi endera ska ta emot besök eller själv besöka andra. Hur mycket kan vi begära respektive erbjuda i termer av gästvänlighet, öppna armar, mat, service och umgänge?

Jag fascineras och blir alldeles varm inombords när jag hör och läser om människor som öppnar sina hem för besökare. Till exempel de privatpersoner längs St Olavsleden Angeliqa berättar om i senaste Vandringspodden, som öppnar sina hem för förbipasserande pilgrimer, låter dem stanna över natten och få sig ett eller ofta flera mål mat mot en billig peng. Samma sak när det kommer till förmedlingar, grupper och forum som låter oss byta boende med någon i en annan del av Sverige eller världen. Där jag inte bara får mat och husrum, utan ofta även en lokal värd som kan guida mig till de bästa platserna.

Men här finns en skillnad: Det är ett frivilligt värdskap. De har aktivt öppnat sina dörrar och bjudit in. Det mellanmänskliga kontraktet med allt vad de innebär i termer av hyfs, förväntningar och beteende har fasta och förutsägbara ramar.

Då är situationen en helt annan hemma hos släkten eller vännen. Där är det som att allt sätts ur spel och reglerna är helt annorlunda. Kanske för att vi är ovana? Kanske för att vi är så typiskt svenskt konflikträdda att vi inte vågar prata om det. Har jag ”rätt” att bjuda in mig själv till en bekant hur som helst? Om jag lyckas ta mig in: Ska jag ta med mig egen mat eller förvänta mig att få den serverad? Ska värden umgås med oss 24-7 eller ska jag bli förnärmad om den drar sig undan? Ska jag ta med egna sängkläder? Hur länge är det okej att stanna? Åh, alla dessa samvetskval!

Övernattande gäster kan jämföras med död fisk” skriver Svenska Dagbladets etikettexpert Sofia Larsson och listar ett par grundregler för övernattande gäster. Som att alltid ta med alla egna förnödenheter, lämna över en present till värden, köpa hem mat som jag också erbjuder mig att tillaga, hålla mina aktiviteter för mig själv – och framför allt – dra inte ut på besöket. Tre dagar är smärtgränsen. Och om du som värd får en förfrågan – det är okej att säga nej!

Det låter både klokt och logiskt. Det låter helt enkelt som vanligt hyfs. Men det där med att säga nej… Jag vet inte riktigt – bara tanken får det att pirra i mig av obehag. Kanske ska jag vara glad att jag inte har ett lantställe på semestervänlig ort eller stuga nära de populära fjällederna. Jag slipper säga nej och kan istället fokusera på hur jag ska ta mig in hos de andra. För nog lever väl vi alla i tron om att vi själva är de perfekta gästerna?

Vad tycker du? Och har du själv varit med om påträngande gäster  – eller varit en själv?

Jag kastar en utmaning till dig idag: Gå så sakta du kan. Så s a k t a du kan i fem minuter varje dag. Och känns det som att uppgiften stressar dig. Då får du i uppgift att gå på sådär sakta i tio minuter varje dag.

Foto: Lousie Forslycke Garbergs

Jag levde förra vintern, våren och sommaren i ultrarapid. Till den grad att jag inte längre visste vart jag befann mig när jag vaknade mitt i nätterna. Tills det blev hål i själen. Det fick bli en dyr läxa om att göra rätt sak på rätt sätt. Börja förstå att världen kommer stå kvar hela mitt liv, men mitt liv kommer inte vara varken särskilt värdefullt eller långt på det där viset. Hård sanning.

Så min utmaning i höst är att landa. Grunda. Hämta kraften från den där platsen jag vet är så viktig. Jag går utan att ha en riktning som mitt enda mål. Jag som predikar att vandra med mål, att ta ut kompassriktningen. Nu får jag leva baklänges, för jag har haft för många mål, för mycket riktning, gått i för snabb takt med för tung packning.

Jag har ett mål varje dag: Att gå ut utan syfte. Känna vinden. Känna på barken. Doppa handen i vattnet. Känna hur det känns igen allt det där som inte känns som det brukar. Se hur naturen förändras dag för dag. Mitt mål är planlösheten.

Hur utmanar du dig i höst? Utmanande topptur, spännande äventyr eller mer vardagslandning?

Jag kliver in i foajén och möts av mossa som växer på väggarna, kajaker upphängda i taket, uppradade hjälmar, ett ställ med longboards och ett skyltfönster fullt med cyklar. Här är det lätt för den natur- och äventyrsintresserade att känna sig som hemma. Vid ett stort bord står personalen och häller upp ingefärashots och en skylt med stora bokstäver uppmanar mig att hälsa glatt på en främling. Matsalen på bottenvåningen är full utav lunchgäster och ute i korridoren samlas laptopentusiaster och frilansare runt ett stort träbord. Jag noterar rikligt med eluttag. Tack. Vid receptionen skymtar jag en halvvåning i takhöjd med kuddland för vuxna och får en egen papperstidning i handen tillsammans med rumskortet.

Förra veckan träffades jag och Emelie på Downtown Camper i Stockholm för att lägga höstens strategi, välja bland uppdrag, samarbetspartner och utvecklingsprojekt och när vi äntligen hade chansen att ses live passade vi också på att spela in ett fler avsnitt av Vandringspodden. Stort, varmt tack till Downtown Camper som lät oss bo över så vi kunde sitta uppflugna i varsin ände av fönsternischen och tillsammans jobba igenom en stor hög med ”att göra”.

Rummet  – här kommer vi hem

Rummet har en avlång korridor, skrivbord med anslagstavla full med tips om vad som händer under hösten. Mitt i rummet står en stor säng bäddad med yllefilt utanpå de fluffiga duntäckena. Min första tanke är direkt att jag vill kasta mig över sängen och bara sjunka ned en stund bland kuddar i murriga färger.

Vid sidan om sängen står nattduksbord gjorda av stubbar och hela kortsidan av rummet är en stor fönsternisch som går att sitta uppkrupen i och luta ryggen mot någon utav de stora kuddarna. Fönsterna går att dra för med ordentligt tjocka gardiner och det blir kolsvart i rummet, bara man lyckas trycka på alla lampknappar i rätt ordning. Rummet har ljuskällor i taket, över skrivbordet, vid nattduksborden, spotlights och punktbelysning i rummet. Här blir det perfekt belysning oavsett om du vill krypa upp och läsa en bok, titta på TV eller jobba. Rummet är tystare än jag trodde med tanke på att hotellet ligger bara 10 minuter från Centralstationen. Det hörs när någon går utanför i korridoren.

Rummet är väldigt hemtrevligt tack vare de lyxiga materialvalen och jordnära inredningen där inga detaljer utelämnats. Tjocka tyger. Läderdetaljer. Trä. Karbinhakar. Ett timglas i duschen för att påminna om varsamt vattenanvändande.

 Bor du över på hotellet får du inte missa The Nest på övervåningen. Här kan du äta en lite lyxigare frukost om du inte väljer den rikliga frukostbuffén på nedervåningen. Här finns bastu, en pool ute på taket och lounge med utsikt över hela halva Stockholm. Här fick jag en lite lätt hissnande känsla av total frihet.

 Allt på hotellet är genomarbetat och konceptet känns riktigt fräscht. Jag överraskas hela tiden av detaljer som att det finns en barberare vid hissarna för hotellgästen som vill putsa ansiktsbehåringen. Hotellet har hittat den där hårfina balansen mellan att ge utrymme till återkoppling och samtidigt baka in äventyret. Den hotellgäst som vill kan verkligen använda hotellet som en Basecamp för både äventyr och stadsliv så namnet håller vad det lovar.

Jag var på hotellet för att jobba och hade alla möjligheter att göra det i en inspirerande miljö, där jag kunde hitta mer avskilda sittgrupper, puls bland andra människor eller avskildheten på hotellrummet när det krävdes tystnad, koncentration och bra ljudupptag. När jag skulle hem sen gick det fort att ta sig till tågstationen och på vägen passerade jag flera mataffärer så det var inga problem att hitta matsäck för hemresan.

Jag ger mina varmaste rekommendationer till hotell Downtown Camper om du besöker Stockholm.

Spara