Om livet på fjällstationen vore en realityserie skulle det vara som en kombination av Farmen, Så mycket bättre och Paradise Hotel. I varje fall om STF Saltolouktas sportchef Amanda Mannervik skulle stå för regin. Här berättar hon om hur hon hamnade i fjällvärlden, om vardagen på fjällstationen, om fenomenet ”Singel i Salto” och om framtidsplanerna.

Du gick från ett hektiskt entreprenörsliv i storstan till sportchef på fjällstation. Hur gick det till?

– Jag jobbade som projektledare inom universitetsnära entreprenörskap i Mälardalen, men med resor runtom i Sverige och världen. Ett väldigt roligt och utvecklande jobb! Med tiden och i takt med att jag lärde mig mer om fjällen och blev en starkare löpare blev också längtan till ett mer fysiskt rörligt jobb utomhus allt större. Jag hade sökt STF:s stugvärdskurs och hade redan arrangerat ett par traillöparläger i norra Spanien tillsammans med några löparkollegor. Att bli sportchef på STF var inte alls något jag hade i kikaren när jag var på väg att avsluta utbildningen, utan jag hade redan startat eget bolag och börjat kombinera uppdrag som guide med att hålla utbildningar inom HLR och första hjälpen samt ta uppdrag inom produktutveckling och destinationsmarknadsföring. När jag fick frågan av min nuvarande chef, Emma Frisell som är platschef på STF Saltoluokta, om jag ville komma och jobba med henne så var det såklart väldigt roligt och jag hoppade på direkt!

Hur ser din vardag ut idag?

– Jobbet är väldigt varierat, med allt från driftspass på fjällstationen, med till exempel servering eller reception, till veckolånga arrangemangsveckor med mycket guidning. Minst en dag i veckan försöker jag hålla fri för administration. Livet på fjället är fantastiskt! Tänk dig att vakna upp till den mest magiska utsikt du kan tänka dig – varje morgon! Det är en otrolig lyx att ha stigarna utanför dörren och att få jobba och leva med likasinnade människor som inspirerar dig med träning, fjällkunskap, hantverk och tankar om livet.

Vad har du i matlådan?

– Matlådor blir det inte mycket alls av tyvärr, utan vi har lyxen att bli serverade supergod personalmat av våra duktiga kockar på fjällstationen. Vår restaurang är KRAV-märkt och våra råvaror är i stor utsträckning lokalproducerade. Vi serverar enbart viltkött och viltfångad fisk och det tycker jag känns både bra och är viktigt. Själv äter jag helst veganskt, men ibland på tur är jag viltvegan av praktiska skäl.

Amanda Mannervik-Sjöfallsstugan

Berätta mer om Saltoloukta och vad som händer där!

– Saltoluokta fjällstation har funnits sedan 1912 och ligger bredvid nationalparkerna Stora Sjöfallet (Stour Muorrke), Padjelanta (Badjelánnda) och Muddus (Muttos). Stamgästerna återvänder för den genuina stämningen, maten och den goda servicen. 1996 utsågs Laponia till ett världsarv av UNESCO och är Sveriges enda, och ett av de få världsarv i världen, som är en ”mixed site” – alltså värt att bevara både för sina unika naturvärden och för den mångtusenåriga samiska kulturhistoria som finns i området. Saltoluoktas arrangemang är märkta med ekoturismmärkningen Nature’s Best och vi är en av få aktörer som har tillstånd att bedriva återkommande organiserade turer i nationalparkerna.Till Saltoluokta kommer många olika sorters besökare i olika åldrar. Vi har många aktiva barnfamiljer på besök. Antingen sådana som vandrar eller skidar på egen hand eller att de deltar i någon av våra arrangemangsveckor. Folkmusikfestivalen Saltofolk har femtio år på nacken och är också en viktig del av fjällstationens själ. Gungande polskor på det hundraåriga trägolvet, socialt buskspel till småtimmarna och nykära nyblivna fjällfantaster. 

Vad är egentligen ”Singel i Salto” och är det nästa realityserie?

– Haha, ja det där med Singel i Salto är en återkommande fråga jag får faktiskt! Det är ingen dejtingvecka, även om det blivit en del par där genom åren. Det är en vecka för ensamresenärer som vill träffa nya vänner att vandra och vara i fjällen med. Det brukar bli en otroligt go stämning på Singelveckan och våra roliga guider är en behållning i sig! Enkla men vackra dagsturer, besök i ett sameviste och massor med umgänge, bastu och god mat och dryck brukar bli en bra kombo. Vad gäller realityserie brukar vi faktiskt skämta om att det är sjukt bra underlag för att göra en realityserie att följa livet på en fjällstation. Tänk dig ”Fjällstationen”. Som en kombination av Farmen, Robinson, Så mycket bättre och Paradise Hotel. Fast med ett skönsjungande gäng slöjdande och skidåkande fjällnördar i Fjällrävenkläder som gillar att laga snygg mat. Jag tror det skulle funka.

Vad är på gång hos er i vinter?

– Vi faktiskt en väldigt spännande nyhet i vinterfjällkursen ”Våga vinter”, med mig och min fjälledarkollega Louise Östberg. Den kan jag varmt rekommendera för alla som känner sig lite osäkra på att vistas ute på fjället vintertid! En annan kul nyhet är att vi kör två avgångar av vår populära Grundkurs i turskidåkning, eftersom det snabbt blev fullbokat med många på kö i vintras.

Vad händer i framtiden? 

– För egen del är jag otroligt peppad på allt fint som våra svenska fjäll har att erbjuda – jag har så mycket kvar att se! Sen har jag fått en samojedvalp i familjen och jag längtar så efter att se honom växa upp och kunna följa med på allt ifrån långa löpturer på fjället till vinterexpeditioner. I jobbväg ser jag verkligen fram emot ett nytt år på STF Saltoluokta fjällstation. Förra året var vi många som var nya och det ska bli riktigt roligt att få ta sig an ett nytt år med lite mer kött på benen. Såklart också att få vara med och se arrangemangen jag suttit och planerat bli verklighet!

Läs mer om Amanda och följ hennes fjällvardag på @trailsofpassage på Instagram och håll även koll på vad som händer på Saltoloukta: @stfsaltoluokta. Amanda bloggar även då och då hos Outside Sweden

Amanda Mannervik

Mer om livet på fjällstation:

Nu väntar mellandagar fyllda med långa promenader, restätande och ljuseldande. Jag har tittat på de tre första filmerna av Hunger Games – hyllar supercoola Jennifer Lawrence för världshistoriens bästa kvinnliga superhjälte och förbannar provmånaden med Netflix med alla svärord jag kan uppbåda för att de har de tre första filmerna men inte den sista. Kommer definitivt inte fortsätta i streamingträsket utan fortsätter vandra min invanda bana ute under trätopparna istället. Bättre för blodtrycket.

I år önskade jag mig massor och massor av stearinljus och det fick jag med glädje i paketen under granen. Jag älskar att elda ute och jag älskar att elda inne. Av tändsticksaskarnas innehåll byggde jag julstjärnor och åt julchoklad.  Vi har alltid knytis på julen och  år var jag ansvarig för potatis, praliner och prinskorv. Allitterationer när de är som bäst och godast.

Magen växer. Inte min utan min systers. Snart kommer en ny liten vandringskamrat och jag ser så fram emot att läsa för henne om Alla djur i skogen och gå långa promenader med kaffestopp tillsammans med henne.  När tiden är mogen så ska vi elda lite också. 

För den som inte skrivit haiku tidigare så förstår jag att det kan verka som rena japanskan – för så är det. Att skriva haiku är en japansk typ av dikt – det går till rent formaliamässigt att dikten har 17 stavelser fördelat på tre rader; 5, 7, 5 stavelser. Ofta är det reflektioner kopplat till natur och årstidsreferenser vilket gör den här diktformen spännande att jobba med.

Men huvudsyftet med dagens utmaning var att skapa kreativt med penna, papper och lek med ord. I skolan skulle dikterna rimma. Haikun är väldigt reglerade i sin form – men det ger de där ramarna som kan vara lättare att börja med. Ungefär som att vi måste börja med att lära oss alfabetet innan vi kan skriva ord innan vi kan skriva poesi. Först formen och strukturen sedan kommer de mer friare formerna. Men det allra, allra härligaste är att det finns ju egentligen inga regler för hur en dikt ”får” se ut, hur den får utformas av vad den får innehålla. Och det behöver inte vara någon annan än du själv som läser. Kanske kan det vara en härlig aktivitet att göra inregnad i ett tält, på en stubbe en sommardag med termoskaffe eller hemma uppkrupen i soffhörnet med tända ljus en mörk vinterdag.

Det finns få saker jag kan förlora mig själv så fullständigt i som naturen och skrivandet. Att kombinera dem båda blir oftast en väldigt härlig inre upplevelse, för mig är det ett sätt att bevara en känsla och på något vis hoppas jag att den ska förmedlas vidare till den som råkar komma över texten. Under hösten har jag samlat en liten poesihörna här på bloggen, med sådana dikter jag skrivit själv eller sådana jag tycker mycket om som andra skapat. Tranströmer kommer från min hemstad Västerås och hans underfundiga, rappa och naturnära lek med ord inspirerar mig stort. Samma med Dag Hammarskjöld och med irländska  naturromantikern Yeats.

Hur de lärda skapar magi med sin penna:

Dagsländan sätter sig
på min fingertopp
luktar gammal fisk
– Kiyosaki Toshio, 1922-1999

Vårvindar,
slottet uppenbarar sig
ovanför tallen
– Masaoka Shiki, 1867-1902

Mitt egna tappra försök: 

Vinden i kronan
fingertoppar mot sträv bark
rötterna starka

– Angeliqa Mejstedt, 1986–

Den finaste skrivboken. Mysigaste stunden. Blyertspenna. Gokaffe. Det är ju som att BÄDDA för att låta fantasin flöda fritt.

Djupt nedtryckt under vattenytan. Fasthållen av sjömonster. Så känner jag av mysigt uppställds glöggbrickor, evighetsglaserade pepparkakor och timlånga knäckkok. Därför delar jag idag stolt med mig utav mitt bästa tips på julgodis. Det tar ungefär tre minuter i anspråk och blir både gott och vackert.  Den rätta gammaldagsa julkänslan på nolltid.

  1. Gå till affären köp individuellt förpackade snickersbitar.
  2. Klipp rektanglar av bakplåtspapper.
  3. Slå in chokladbitarna i papper och vrid om hörnen.
  4. Lägg fint på fat och koka gärna en kopp gokaffe.
  5. God Jul

Ps. Bonus är att detta smarta trick kan appliceras i oändlighet efter tycke och smak.  Vad är din julgodisfavorit?

Vegetating. Ett ord som kan syfta på människans förslappande soffsittarbeteende eller urkraften växterna har. Motsatsförhållandet i styrka gentemot avslappning. Men kanske är det dags att hylla inte vara växtkraften utan även återhämtningen i soffan! Det tycker i alla fall jag och därför var jag jätteglad att ta med två favoritartiklar från Simply Vegetating till en mysig dag i Västerås med kaffedrickande, brädspel och barhäng med utsikt över Mälaren

Foto: Linnéa Aanes

Move to the beet

För mig som inbiten vandrare går tankarna till vandringskängornas rytmiska trummande mot solvarma leder genom de västmanländska skogarna. En fin påminnelse när det är dags för spelkväll hemma i stan och dimman ligger tjock över Mälaren utanför fönstret. Jag använder ett antracitgrått linne med trycket ”Move to the beet”.  Illustrationen är ritad för hand av Västeråsbaserade designern Carolina Ekström, som har en förkärlek för natur och rockmusik. Kärlekarna kombinerar hon sen med stor dos humor när det är dags för formgivning.

Give peas a chance

I år var året när jag testade gränser, pushat så långt det bara var möjligt. Sådana år måste jag också påminna mig själv om att stanna upp och vara snäll mot mig själv. Fira ordentligt. Låta alla upplevelser och alla deadlines sakta smälta in. Då vill jag unna mig något bara för mig. Därför är jag så otroligt glad för halsbandet med texten ”Give peas a chance”. Dels för att jag älskar ordkul och att ärtplantan gör mig glad. Dels för att just det här med att komma till ro är vad som kom att bli årets lärdom. Att hitta stillhet, att bjuda in lugnet, att bli vän med tystnaden, att bli till freds, att sluta kriga mot allt det där som jag ändå inte kan påverka. Allt det. ALLT det påminner halsbandet mig om. Platsen där jag hämtar styrka och som jag varje dag vill skapa minnen och kärlek till. Naturen. Jorden.

Smycket blir en unik detalj oavsett om det är vardag eller fest och jag använder det för att alltid ha kraften från naturen med mig även när jag befinner mig i stadsmiljö. Sen är jag SÄMST på att käka ärtor så det får bli en faktiskt påminnelse om att prångla in ännu mer grönt.

Ett handgjort halsband i silver med tre lager, med budskap som bidrar till en bättre värld. Smycket ”Give peas a chance” är en del i Carolina Ekströms kollektion Simply Vegetating. Den kortaste delen i halsbandet består av ett tryck av en ärtplanta, mittendelen har texten ”give peas a chance” präntad och längsta delen har en fredssymbol.

Kollektionen Simply Vegetating innehåller smycken, posters och kläder med budskap som ”Give peas a chance”, ”Lettuce make a better world” och ”Move to the beet”. Kläderna är som sagt gjorda av 100 % ekologisk bomull, är fairtradecertifierade och trycken är printade med färg helt fri från gifter av småskaliga profilbutiken Gröna Tryck i Umeå. Smyckena tillverkas av Carolinas mamma som är silversmed på Katya Arts i Skåne. Gemensamt för hela kollektionen är småskalig produktion, naturnära tryck, mycket humor och kärlek.

Spana in kollektonen här: Carolina Ekström Design

Spara