Jag vet att detta är en riktig dealbreaker för många kompisgäng, par och familjer. Ska det sjungas med till bilstereon eller inte? Får en sjunga fel text om glädjen är tillräckligt stor för att nynna med sådär hyffsat ändå i ren eufori? Är det bara de skolat kunniga som får sjunga eller ska det vara knäpptyst?

Jag älskar att sjunga långt mycket mer än vad jag borde. Det var faktiskt så att det var en av de enskilt emotionellt bästa anledningarna att köpa Storcoopris – en helt egen bil att kunna sjunga lös i utan irriterade blickar från ofrivilliga medpassagerare.  Jag har några riktiga Stereofavoriter som jag ofta repeatar – de gör mig så oändligt glad ända ner i själagropen så det nästan är möjligt. Och det konstiga är att jag nu dragit dem om och om igen på väg till Jämtland och hem till Västerås så många gånger att det inte finns någon rimlighet i att jag skulle tycka om dem fortfarande. Men jag tycks aldrig tröttna. Thunder med Imagine Dragons är givet men också det mesta av Avicii eller någon rejäl radiohit där refrängen iallafall har de flesta orden rätt. Hur fel kan det bli?

Här ger jag dig några av mina sångfavoriter

 

Vilka låtar skrålar du helst till? Och hur är du med reglerna i bilen? Fritt fram att sjunga för alla medpassagerare eller ska det vara tyst när du åker?

Intresset för vandring och friluftsliv växer så det knakar. Allt fler hittar ut i naturen. Det är numera ”trendigt” att spendera helger och semestrar i tält på fjället eller dra på sig friluftskläderna till vardags. Det är inte längre bara de stereotypa skogsmulletyperna som hänger i fjällstugor och längs leder. Nu har friluftslivet dessutom tagit nästa kliv  – upp på catwalken.

Här på hemmaplan presenterade Fjällräven så sent som förra veckan sin nya kollektion i samarbete med modemärket ACNE Studios. Där hålls den frilufsiga flaggan ändå uppe, men internationellt ser det värre ut. Där har lyxmärken som Gucci, Louis Vuitton och Jimmy Choo alla tagit fram sina egna vandringskängor (Googla loss på valfritt nämnt modemärke + ”hiking boots” och förundras. Även #GucciFlashtrek på Instagram rekommenderas varmt om ni vill se något… hmm… intressant). Brittiska modemagasinet Vouge pratar även om hur den kommande modehösten fokuserar på ”performance-ware” med tydlig skandinavisk inspiration och listar ”The Best Hiking Boots 2018”.

Jag får lite ont i magen. Det här är så långt ifrån min bild av friluftsliv det går att komma. Det här är inte på riktigt.

För ärligt talat: Hur många av de här skorna kommer någonsin se en vandringsled? Känna det knastrande gruset, hoppa över en fjällbäck eller klafsa genom leriga skogsmarker. Även fast de kanske ut som (eller i varje fall påminner om) vandringskängor är de så uppenbart skapade med ett enda syfte: Att vara en del av en image. Så att bäraren – med plånbok nog att hosta upp över 16 000 kronor för ett par skor som med största sannolikhet inte skulle klara sig många kilometer på en riktig långtur – kan se ”rätt” ut. Så att personen kan visa att den har koll, är inne, är en naturnära, jordnära och grundad person med rätt värderingar. För det är ju det som är syftet? Att göra ett statement gentemot andra. Visa vem jag är via ett märke, ett plagg, en sko.

Till våren är det något annat som gäller och de idag trendiga vandringskängorna är ”so last season”.

För mig är mina vandringskängor något helt annat. Det handlar om funktion, inte om märke. Därför är jag otroligt nöjd med mina vandringskängor som har hängt med i jag vet inte hur många år nu. De står pall för väder, vind och lera. De håller mig torr om fötterna när det regnar och de gör att jag tar mig fram i utmanande terräng. De funkar. År ut och år in. Oberoende vilka trender som gäller. Det är så jag vill ha det. För friluftsliv handlar inte om att se snygg ut på en catwalk. Det handlar om att skaffa sig förutsättningarna att få uppleva det som är snyggt på riktigt – naturen.

Det går rykten om att oboyen är slut i hela Sverige. Idag får du därför mina allra bästa tips på hur du löser chokladdrycken ändå.

1. Kakaopulver enligt mormors recept

Jag är uppväxt med riktig choklad uppvärmd på spis. Mormor brukade alltid röra samman två matskedar ögonkakao tillsammans med två teskedar socker , spä ut med lite varm mjölk så det inte blir klumpar och sedan och hälla koppen upp. Detta tips kan du följa hemma på spisen och hälla upp i termos som du packar med dig på utflykten.

2. Smält bitar från en chokladkaka


Det här är en verklig klassiker. Ta med kall mjölk i en vakuumisolerad metallflaska eller termos så att mjölken håller sig fräsch tills du nått den mysigaste platsen på vandringsleden. Sedan bryter du ned ett par chokladbitar per kopp i mjölken och rör om medan du värmer den på friluftsköket.

3. Ta med en flaska Pucko och lägereldsvärm


Ta med den där största glasflaskan Pucko du kan hitta, gör upp en eld i höstmörkret och värm upp den i en panna. Drick ur träkåsa. Fika med favoritfika. Ta sedan hem puckoflaskan, skölj ur den, pilla bort etiketten och samla fina blommor i den som vas med den där braiga stora öppningen.

Rapport direkt från Pucko-verkligheten…

Sara Raftsjö hälsar från Puckolastningen att de går åt som smör nu 😀

Vad är ditt bästa chokladtips? Dela gärna med dig i kommentarsfältet eller tagga din bästa chokladbild #vandringsbloggen <3 

Sommarutflykt bland krattade grusgångar, mälarutsikt och slottsfika i barock miljö. Skolkloster är Sveriges största privatpalats som ligger på Skohalvön utanför Bålsta.

Här kan du starta eller avsluta vandringar precis i slottsparken. En populär sträcka är de 23 kilometerna mellan Bålsta och Skokloster, turen kan kortas ned om du tar bussen till någon utav stationerna på vägen. En annan populär tur går 6,5 kilometer mellan Skokloster och Sånka.

Skokloster Slott kan du gå guidad tur bland de över 50 000 föremålen från stormaktstiden eller smyga runt på egen hand i paradvåningen.  På bottenvåningen hittade jag en skattkammare så som jag nog alltid tänkt att skattkammare skulle se ut – ett helt rum fullt med silver. I rummet bredvid hölls säsongsutställning med Elsa Beskow som tema och ute på slottsgården var det Medeltida fest i dagarna tre.

Jag gick runt bland sura remmar, brända mandlar och riddarrustningar. Var så nära att köpa en rustningsarmbåge – tills jag insåg hur otympligt det kan bli. Skriv gärna till mig i kommentarsfältet om du har en egen rustning och i så fall hur ofta du brukar behöva byta ut just armbågarna på den? Den tanken har gäckat mig under de här veckorna sedan besöket och jag är sååå nyfiken på rustningspraktikaliteter.

Det är en maktkänsla att bära en ryggsäck som innehåller allt man behöver för en långvandring, filat och hyvlat efter egna behov, som är uppbyggd av erfarenhet och av tidigare misstag. Utrustningen är prövad in i den minsta detalj, väl genomtänkt och har sin noggranna utvalda plats i ryggan. Att känna att varje pryl som man bär med sig bra och att äga kunskapen att fixa, lappa och laga dem vid behov, ökar värdet på kombinationen ännu mer. Om man når denna nivå blir ryggsäcken ett eget litet kungarike som endast man själv kan härska.

Ett japanskt organiseringsproffs, Marie Kondo, som utvecklat KonMari metoden, vägleder människor till att ”Tidying Up” deras hem och hushåll genom att lära dem att välja bort de prylarna som inte ger glädje och uppmanar lämna kvar endast de prylarna som väcker glädje. Den metoden kan appliceras till vandringsutrustningen också.

Ett av det vanligaste sätten att bygga upp sin utrusning på är att välja de lättaste eller mest funktionella prylarna till ryggsäcken. På det viset får man ihop en mycket praktiskt och användbar utrustning, men kanske inte den mest attraktiva packningen som väcker glädje och intressanta diskussioner vid lägerelden. Så ofta har mänskligheten krockat med den sanningen att enbart prestanda och resultat inte ger förnöjsamhet, vi värderar saker undermedvetet på många olika sätt. Om man istället fokuserar på att samla ihop utrustningen av de prylarna som är praktiska för den användning som vi kommer att behöva ha dem i – men också som ger mest glädje, kan man få helt nya nyanser fram från sin hobby och livsstil.

Ett exempel. Vikkoppen har varit en av mina favorit muggar att ta med mig till vandringar och den har hängt med mig flera år och tusentals kilometer i det vilda. Den är lätt, enkel att rensa och precis rätt storlek för en stor kopp kaffe. Men varje gång jag drack kaffe ur den kände jag plasten på läpparna och varje gång grinade jag över den slajmiga känslan efter jag hade diskat den på en fjällbäck. De starka färgerna sved i mina ögon. Varje gång när jag drack ur den tänkte jag på äkta vrilkåsor som patineras vackert med tiden och som är unika i sitt slag. Även om den hemmagjorda vrilkåsan vägde betydligt mycket mer än plastkoppen, fick jag en total KonMari upplevelse när jag hade med den i min ultralätta vandringskombo nu senast.

 

Efter kåsan inkluderade jag i packningen mina tunga kvalitetskikare som jag älskar att använda. En rejäl kniv istället för en liten fickkniv från Viktorinox, en Silky viksåg (jag brukar tälja och göra hantverk på vandringar) hittade också sin plats i min superlätta ryggsäck. Fiskeutrustningen fick också följa med.

Till slut hade jag en dukning av superlätta vandringsprylar vars värde ligger enbart i de praktiska egenskaperna – och prylar som har en berättelse, filosofiska, estetiska eller mental betydelse för mig.

Med den packningen vandrade jag åtta dagar och kände mig för första gången som en kung i min ryggsäcks kungarike. Startvikten på packningen inklusive allt utom kläderna som jag hade på mig var 12,6 kg! Det var en glad packning på avancerad nivå!

Egentligen är allt det här någonting som folk har gjort sedan urminnes tider. Men jag känner att, speciellt de yngre generationerna av vandrare, har växt upp i en prestandakultur där värderingen av sakerna läggs på mätbara grunder, inte känslomässiga. På vandringar där man vill komma närmare de primitiva naturupplevelserna är det bra komma ihåg att estetiken och många andra svårt förklarade emotionella bindningar inom oss kan påverka hur njutbart resultatet blir. Vandrings riktiga resultat är ju inte mätbara.

Packningslistan var ungefär så här:

  • Ryggsäcken: Osprey Levity, 870g
  • Sovsäck: Cumulus Magic 125, 270g
  • Liggunderlag: Exped Synmat 7LW, 1090g
  • Tält: Hilleberg tarp 5, 320g + mesh tent 410g
  • Kastrull: Okänd märke, titanium, 103g
  • Skaljacka: Haglöfs The Black Anorak, 155g
  • Sked: Titanium, 15g
  • Kikare: Swarovski 10×32, 580g
  • Kniv: Varusteleka Terävä Jääkäripuukko, 190g
  • Såg: Silky Gomboy, 362g
  • Canon 5d MK II + Sigma 35mm f/1.4 Ekstra batterier och minneskort till kameran
  • Fiskeutrustning: Shimano UL kolfiber med några bete
  • Kåsa av vril Nödveska
  • Mat: Rel Turmat, Havregryn, kaffe + mycket fisk fiskad
  • Tandborste
  • Ullunderställ, Devold (sova i)
  • Dunväst, Nike Running
  • Buff Merino
  • Ett par extra strumpor På mig
  • Byxor: Sasta Jero
  • Skor: Merrel terränglöpardojor
  • Skjorta: Sasta skjorta av ull
  • Tunna vandringstrumpor av Ice Breaker
Spara