Ni vet hur livet kan skava ibland? Jag har tidigare pratat om life design och att ge utrymme till det som är viktigt på riktigt – att skapa sina egna förutsättningar för lycka. Samtidigt är det här med lycka och frihet komplext, för allt det som kan ses som framgång i andras ögon kan vara så långt ifrån framgång en kan komma. Jag har till exempel alltid satt upp mål och sett till att jag också nått många av dem. Jag har de senaste åren haft en smått galen bucketlist som jag bockat av punkt efter punkt på, som dessutom fått några extra punkter på sig av bara farten. Det har varit isvakar, långvandringar, isbjörnar, krönikor. Innan dess hade jag också mållistor, om än av annan och mer karriärinriktad art.

Den senaste tiden har jag lugnat ner mig något. Kommit mer till insikt. Visst har jag fortfarande mål och jag är fortfarande otroligt målinriktad. Däremot har jag sänkt kraven och lyssnar mer inåt. På vad som faktiskt känns bra, vad jag faktiskt vill göra. Min bästa insikt det här året är hur skönt det är att säga nej – med bibehållet gott samvete. Helt enkelt att välja den väg jag vill vandra. Fortsätta utvecklas i den riktning jag vill färdas. Först då kan jag känna mig fri på riktigt.

De här insikterna har inte kommit lättvindigt. De har tagit många timmar av funderingar, stötande och blötande i anspråk. Det är heller inget ensamjobb. Även om jag är egen företagare och det på många sätt är väldigt ensamt, har jag haft fantastisk support av människor runt omkring mig. Andra människor som också tagit klivet och blivit sina egna, som ofta sitter med samma funderingar, tvivel och utmaningar.

Katta är en av dem. När hennes vardag skavde för mycket valde hon att hoppa av ekorrhjulet och det evinnerliga pendlandet som åt av livet. Hon bestämde sig för att verkligen leva sin bucketlist och göra den till sitt BucketLIFE. Idag bor och lever hon i byn Särna i norra Dalarna. Med fjället alldeles utanför dörren. Med skidor och skoter som en del av vardagen. Samtidigt har hon utvecklat och byggt upp sin egen verksamhet – hon gör det hon vill göra och hon har prioriterat känslan av frihet. Samtidigt pratar hon också om vikten av nätverk, vänner och andra som en kan bolla idéer med. Vi är starkare tillsammans. Katta är en inspiration för mig och därför är jag så glad att hon ville gästa förra veckans avsnitt av Vandringspodden. Hon och Emelie pratar om vad som fick henne att våga ta klivet, vad som hände när hon väl bestämt sig och hur livet ser ut nu. Plus en massa härlig naturpropaganda och allmänt underbart prat förstås!

Lyssna på avsnittet i spelaren här nedanför eller sök efter Vandringspodden i din podcastapp.

Det kan inte ha gått någon förbi att jag är totalt kaffefrälst. Visst smakar kaffet som allra bäst framför en sprakande eld eller med fjället som sällskap, men jag är inte den som är den. Kaffe är kaffe och att få korka upp termosen i närmsta park är minst lika trevligt. Därför är jag så otroligt innerligt glad att äntligen kunna presentera mitt alldeles egna Vandringsbloggens kaffe. Tillsammans med ett par lokala kaffegurus, Björklunds Kafferosteri, kan jag nu välkomna Termoskaffe – Din bästa vandringskamrat.

Vandringsbloggens Termoskaffe är ett kraftfullt och fylligt kaffe med tydliga toner av rost. Som den chokladälskare jag är måste jag också säga att jag är väldigt nöjd över att det också finns med toner av mörk choklad och även av körsbär. De mesta av bönorna kommer från Colombia och jag har fått förklarat för mig att de lägger själva grunden i kryddigheten och beskan. De andra bönorna från Central- och Sydamerika gör sedan sitt till för att skapa smaken kraft och fruktighet. Tillsammans blir det helt enkelt ett väldigt smakrikt kaffe. Det har varit både roligt och intressant att få en djupare inblick i kaffevärlden tillsammans med killarna på Björklunds Kafferosteri. Jag har förstått att kaffe är ett hantverk. De rostar till exempel alla bönor på plats i butiken i Västerås och låter gärna kreativiteten spira när de skapar nya typer av specialkaffe för hjärta och hjärna.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Brygg kaffe – åk på utflykt!

Med mitt kaffe vill jag uppmuntra fler till enkla småutflykter. Just den där termosen i parken eller i närskogen. Koka kaffet, ta med fikat, gå ut genom dörren och se vart du hamnar. Vandringsbloggens kaffe finns som hela bönor för den som mal själv, som kokkaffe för den som vill koka eller bryggkaffe och en tycker det smakar bäst. Tanken är att alla ska kunna fylla termosen och alltid ha en god paus nära till hands under tiden du upptäcker världen. För varmt att dricka är verkligen mitt bästa packtips, oavsett om det är flera dagar på fjället eller en dagstur som står på schemat. Dels för att det är en säkerhet och en viktig återhämtning att ta paus, dels för att många av de finaste stunderna uppstår när vi stannar upp.

Så för mig blir kaffepausen en anledning att skapa mer kvalitet i utelivet. En anledning att få vara kvar där ute lite längre. Ett sätt att dela gemenskap med såväl gamla som nyfunna vänner. Eller en stund jag kan dela med bara mig själv, i tystnad. 

Texten på själva kaffepaketet tycker jag verkligen summerar filosofin och vad jag vill förmedla:

Steg för steg följer jag stigen längs med ån. Bort från staden till de öppna fälten och skogen. Där, mitt i äventyret, sätter jag mig under trädet. Medan jag dricker mitt kaffe ser jag årstiderna passera. Sitter kvar i tystnaden och värmen sprider sig inombords. Från tystnaden och från kaffet. Jag tar ytterligare en klunk ur min termos och känner äventyrslängtan väckas till liv. Dags att ta nästa steg på stigen.

Läs mer om Vandringsbloggens kaffe och Termoskaffe hos Björklunds Kafferosteri.

Det har kommit många olika juliga inbjudningar till min mejlkorg och via Facebooks evenemangkalender i år. Julbord på herrgård. Jullunchstallrik på bowlingarena. Glöggmys på slott. Men vad jag verkligen, verkligen saknat var något riktigt naturnära – julfirande och gemenskap ute i naturen. Den kombinationen verkar väldigt ovanlig så därför så vill jag slå ett slag för det där mysiga, härliga firandet framför öppen eld. Kan vi inte komma överrens om att verkligen föra in detta i våra bekantskapskretsar både nu i upploppet inför den stundande julledigheten men framförallt också under julledigheten.

Härlig lista på julkul ute: 

  1. Gör glögg i kokpanna på öppen eld
  2. Grädda pepparkakor från färdig deg på öppen eld i gjutjärnspanna
  3. Köp saffransbullar och sätt dig i din vintersovsäck i en snöhög och mysfika
  4. Värm glögg på gaskök och bjud en kollega på eftermiddagsfika av oväntad sort
  5. Ta ut julmiddagens rester och värm på köket
  6. Gör varm choklad med grädde och ät egna praliner till
  7. Värm risgrynsgröt och stoppa i en mattermos (recap från glassen i somras)

Har du testat någon utav de här sakerna? har du andra härligt mysiga tips? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och via #stressfrijul på Instagram.

Det var en sån där alldeles perfekt dag. Ni vet när frosten är ny och krispig, solen precis på väg upp och äventyret väntar. När jag packar ryggsäcken är den fylld med både kaffe och gofika. En god vän och en god väns hund fick agera sällskap när vi begav oss mot Ånnsjön, en riktig pärla i Jämtland. Isen hade lagt sig och där ute gled åkare förbi på långfärdsskridskor. Själv höll jag mig vid strandkanten och njöt av omgivningarna. Dimmorna låg täta och där bakom tronade fjällen. Vi gjorde upp vår eld och medan vi väntade på den perfekta glöden – den där som är så svår att fånga, för en blir alltid för hungrig innan den infinner sig – tog vi fram våra täljknivar och lät tankarna fokusera.

Mina täljknivar är från Morakniv och tidigare har jag alltid tyckt att det varit lite meckigt att förvara och framför allt transportera dem. Jag har ofta virat in dem lite extra i någon tröja för att de ska hålla sig på plats i knivslidan. Därför blev jag väldigt glad när de nu slagit sig ihop med väskföretaget Sandqvist och gjort en serie väskor och tillbehör – däribland en knivrulle där det går att förvara alla slöjdknivar. Säkert och smidigt. Det är förresten något som jag tycker är genomgående i samarbetet – grejerna är både snygga och praktiska. Precis en sån kombination jag letar efter med andra ord, för det finns inget i världen som kan få mig att välja utrustning baserat enbart på utseende. Men här har de som sagt hittat både form och funktion.

Ryggsäcken Karvik är rymlig nog för en hel massa kanelbullar, vilket varje dagstur värd namnet kräver. Annars går det också bra att få ner både extra lager, ett spritkök och lite smått och gott för turen i skogen. Det går dessutom att fästa cylinderväskan Gesunda utanpå ryggsäcken om man vill det eller så går den att bära vid sidan av i bärremmen. För mig som kaffefantast utgjorde såklart cylinderformen ett högst välkommet hem för min termos. Alla tillbehör är gjorda i slitstarka material som tål utelivet. De är till för att användas. Dessutom måste jag säga att läderdetaljerna är otroligt eleganta.

Så medan elden sprakade satt vi där och täljde. Själv arbetade jag koncentrerat med min trätax. Ett sätt att hålla min taxdröm vid liv på något sätt till den dag när jag förhoppningsvis kan husera en levande version. Det kanske inte blev det mest estetiskt tilltalande resultatet, men för hjärnan var aktiviteten desto härligare. Det är få saker som är så avkopplande som att låta tankarna vandra i takt med att flisa efter flisa försvinner och formerna växer fram.

När fikasuget sedan blev för starkt var det bara att hugga in på glödvarma kanelbullar och rykande kaffe. Så satt vi där. Vännen, hunden och jag och blickade ut över sjön och bara mådde gott. Sådär som en bara kan göra när livet är sådär nästan löjligt perfekt. Med solen som börjar sjunka bakom fjälltopparna, frosten som biter i kinderna och en sprakande eld som ljudkuliss. Det är såna dagar som åtminstone får mig att bli alldeles varm inombords.

Att be någon om hjälp är att visa sårbarhet.  Att be om hjälp avslöjar ju på något vis det där ohärliga med att jag klarar inte det här själv, jag har inte kompetensen, förmågan eller möjligheten. Den här typen av tankar har förstört förbaskat mycket av mitt liv. Det har gjort att jag jag kämpat mig gul och blå, dränerat mig på all energi och styrka av ren och skär stolthet. Jag vill inte att andra ska uppfatta mig som en person som inte kan klara sig själv.

STOP. Stanna. Tänk efter.

Är det rimliga tankar?

Jag tror det är mänskliga tankar. Jag tror vi alla som lever i ett individualistiskt samhälle brottas med att jag själv är ytterst ansvarig för att lösa  situationer jag försatt mig i. Det finns ingen annan som kommer ha  min rygg. Men det behöver inte vara så.

En av människans allra starkaste drivkrafter är tillhörighet till en grupp, att vara accepterad och inkluderad i gemenskapen med andra. Att be någon annan om hjälp är ju att få någon annan att känna sig just behövd, inkluderad och det är en gemenskap.

Som egenföretagare fick jag snabbt lära mig be om hjälp. I början kunde jag sitta och bara strössla timmar på saker jag inte kunde. Jag försökte förstå mig på html-kodning, att momsredovisa och en hel rad andra saker som jag tyckte att en hög böcker på biblioteket kunde hjälpa mig förstå. Sedan satt jag och grät bittert när slutresultatet blev halvdant och jag behövde städa upp i röran som blev. Efter det började jag köpa in tjänster som hjälpte mig att få fokusera mer på sådant som jag drömde om att skapa och det där som jag ville tillföra världen från mitt pyttelilla hörn. Så genom att be om hjälp från andra fick jag mycket mer kvalitet i mitt liv för jag kunde ägna mig åt sådant som jag drömde om. Och inte minst blev resan så otroligt mycket roligare av att ha andra med på tåget.

Poeten John Donne sa att ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” 

Så att våga be om hjälp vill jag sammanfatta som det finaste och mest meningsfulla vi kan göra gentemot oss själva och varandra. För om jag som individ mår bra så kan jag finnas till som en stabil klippa för mina vänner, kollegor, bekanta och andra människor jag möter. Gott föder gott. Men det börjar alltid inifrån en själv.

Spara