I höst kommer jag att samarbeta med Menskoppen.se för att testa något helt nytt ute i skogen. Flera vandrande kvinnor i min omgivning har rekommenderat menskopp som alternativ till bindor eller tamponger och nu i höst ska jag testa hur det fungerar som alternativ ute på vandring.

Varför? I samband med mina månadslånga pilgrimsvandringar har jag återkommande fått frågor om hur det fungerar att ha mens samtidigt. Och jag tror vi är många som känner oss lite besvärade och obekväma med att ha mens under vandring på grund av många olika skäl. Det kan vara svårt att hitta undanskymda platser på fjället, upplevas jobbigt att hålla hygienen eller bara lite olustigt. Vart gör man av skräp osv.

testprodukter-vandring-foto-angeliqa-mejstedt-16

testprodukter-vandring-foto-angeliqa-mejstedt-19

testprodukter-vandring-foto-angeliqa-mejstedt-21

Koppen kommer med ett litet skyddande etui. Det gjorde mig glad.

Jag återkommer med recension om menskoppen och kanske en llten FAQ om friluftsmens. Vad har du för erfarenheter av mens i skogen? Tips och trix eller frågor du vill ha svar på? 

I helgen har jag varit på loppis och storfyndat. Retro ispeggar, en vattenflaska med filtfodral, en kniv och ett kåstillverkarverktyg.

lrm_export_20161009_094952

Verktyget i mitten används bland annat till att gröpa ur hålet i en träkåsa.

lrm_export_20161009_094942

lrm_export_20161009_094928

Nästa fynd var en klassisk vattenflöaska i metall, inklädd för att vara snällare för händerna att hantera kyliga vinterdagar. Den här är jag väldigt glad för att kunna ha med på äventyr i vinter.

lrm_export_20161009_094918

lrm_export_20161009_094912

Kniven kostade mig bara 30 kronor. Jag föll för den charmiga parerstången.

lrm_export_20161009_094934

Sist men inte minst fick de här charmiga ispiggarna följa med hem. Jag gillar läderetuit, trähandtagen och den rustika designen. Lördagsshopping när den är som allra bäst.

Läs mer om Loppisfynd

Jag får frågor om vad som blir nästa äventyr. Vad händer nu då? Och just nu har jag faktiskt inte något endaste äventyr inbokat. Den här sommaren som passerat har varit den mest äventyrliga i mitt liv och jag har passat på att åka till ställen jag drömt om länge och genomfört mitt livs största vandringsutmaning längs med St Olavsleden. Nu är det dags att landa. Förvalta livet hemma.

I våras var jag nere i Åkulla bokskogar och vandrade, sedan besökte jag brandområdet i norra Västmanland, vandrade många kvällare ute på Ängsö, spenderade en dryg vecka i Lofoten, vandrade Jämtlandstriangeln utanför Åre, åkte direkt ned till Helsingborg och vandrade längs med havet och fortsatte inte ens en vecka senare till tystnaden i Alesjaure utanför Abisko och tre dagar efter att jag kom hem började den månadslånga vandringen längs med St Olavsleden och sedan en spontant härlig vandring i Jämtlansfjällen tillsammans med JOE.

Foto: Martin Olson. OutdoorSwe
Foto: Martin Olson. OutdoorSwe

Nu ska jag landa. Smälta alla intryck. Andas i tomrumet efter en intensiv och fantastiskt rolig sommar. Jag har aldrig kunnat drömma om att allt detta fantastiska skulle hända på en och samma gång. Jag är tacksam in i själen för alla de tillfälligheter som gjort årets äventyrande möjligt. I höst och vinter blir fokus på näräventyr och det som finns här hemma runt hörnen i Västmanland och Västerås.

Foto: Anton Kalland, Prettybackwards
Foto: Anton Kalland, Prettybackward

Nu är mitt mål först och främst att skapa ett liv närmare naturen. En vardag som jag inte behöver ha semester ifrån. Och det är kanske en utav de viktigaste sakerna som jag gått och funderat på längs med leden, alla de där dagarna i tystnad. Vad behöver jag skala bort, vad KAN jag skala bort just nu och på sikt? Vad saknar jag och på vilket sätt kan jag få mer utav det? Att flytta till landet och bo nära naturen är ett alternativ. Att bo kvar i stan och jobba närmare naturen är ett annat alternativ.

Bucketlist

Det jag drömmer om nu är en salig blandning av stort och smått. Att utveckla vandringsgrupperna, upptäcka nya vandringskontexter och att skapa saker med mina händer. Det blir årets teman.

Framtida Äventyr

  1. Vandra Norge på längden
  2. Vandra i Wales eller längs med Hadrians Wall
  3. Besöka Island och Grönland
  4. Göra 5 norska vandringsklassiker – Galdöpiggen, Trolltunga, Beseggen, Preikestolen, Romsdalseggen
  5. Bed and Breakfast cykla på damtralla med mörkbruna läderdetaljer
  6. Snöskovandra och få fart på längdskidorna
  7. Åka till Canada för de mäktiga, djupa skogarna och höga bergen

Att Hantverka

  1. Göra mina egna kängor i Lundhags fabrik
  2. Smida min egna yxa tillsammans med Gränsfors
  3. Tillverka min egna kniv med Morakniv eller en smed
  4. Lära mig tillverka i Ull med hjälp av tovtenik
  5. Förbättra min täljteknik och göra en egen träkåsa

Bloggmässigt vill jag hitta sponsorer till vandringsgrupperna i Vandringsbloggen Community så att vi kan ha en riksträff i vår och så att jag kan fokusera på ledarutveckling tillsammans med de lokalansvariga. Grupperna finns just nu på sju orter runt om i Sverige och det värmer mitt hjärta att se hur grupperna utvecklas och att det varje vecka sker nya möten mellan människor. Grupperna är ett första steg ut i naturen, ett sätt att hitta likasinnade i sitt närområde men det är också en källa till kunskap: Att kunna prata skavsår, vandringsdrömmar och diskutera vilket som är det bästa kokkaffet med andra. För det är roligare tillsammans. Och i år är året jag ska köpa en bil. En bil för att ha friheten att ta mig dit jag behöver, när jag behöver det. För jag kan lugnt konstatera att busstrafiken inte är utvecklad så mycket som vore önskvärt. Jag kan inte ta mig ut till Ängsö med lokaltrafik fast det bara ligger 25 minuter bort och nu är det dit, till det vedeldade lilla torpet utan vatten och el som jag längtar mest och oftast.

En lång vandring gör att man vare sig man vill eller inte tvingas möta sig själv och sina vandringskamrater med alla sina goda och dåliga sidor. Det finns ingenstans att gömma sig. Ingen mask att hålla uppe. Och efter ett tag kryper det fram personlighetsdrag som utmärker en persons plats i gruppen.  Idag avslöjar jag våra trailnames. 

Läs mer: The psychology of Trailnames (Appalachian Trail Bloggers)

Våra första två dagar på leden vandrade jag och Leanne tillsammans med Rania. Hon sålde helhjärtat och enträget in alla fördelar med att punktera blåsor under fötterna. Hennes trailnamn blev därför BLISTERBREAKER. Leanne lyckades inom loppet av en vecka tappa sönder en kameralins, ha en vandringsryggsäck med en saknad bärande rem och få håll på vandringsbyxorna, osökt blev Leannes Trailname GEARBREAKER. Jag själv gjorde upp massor med regler för gruppen. När vi skulle starta på morgonen, hur länge vi skulle stanna för rast och andra praktikaliteter. Vid ett tillfälle ganska snart efter lunch så bestämde jag att vi MAXIMALT skulle ha 5 minuters rast om vi  nu skulle hinna fram till kvällens etappmål eftersom vi redan släpat benen efter oss för länge. Sedan lade jag mig ned på en klipphäll, med ansiktet i nedförslut, handen som kudde och sov rätt och slätt i närmare trekvart. Mitt trailname blev RULEBREAKER.

Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree
Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

Och ja – det är tufft att pilgrimsvandra. Speciellt de första dagarna när kroppen ska ställa om sig till vandringslivet på leden. Det är mycket som rör sig i huvudet med planering och stressen från allt som ska förberedas de sista dagarna innan avfärd och sedan helt plötsligt så är man där ute i stillheten. Redo att ta in någonting nytt. Och längs med vägen möter vi oväntade vandringsskador, utrustningsproblem och logistiska utmaningar. Men alla dem möter vi tillsammans och löser, fixar, grejjar, ringer och ordnar. Om det är något jag tar med mig från denna vandring så är det alltings föränderlighet, det onödiga att försöka planera för mycket (det blir ändå som det blir) och så landar jag i insikten av att jag har all kapacitet att möta vad jag än har framför mig. Vi fixar! Alla inlägg från pilgrimsvandringen mellan Selånger och Trondheim kan du hitta här: S:t Olavsleden

Under Jämtland Outdoor Experience fick vi gå på Fabriksbesök hos Woolpower. Det tyckte jag var intressant så idag får du följa med och spana in bakom kulisserna. Med stora ögon gick jag runt bland stickmaskiner, pratade med sömmerskor och skräddare och såg hur strumpor, tröjor och underställ blev till. Från trådrulle till färdigpacketerad produkt. Här i fabriken är det en och samma sömmerska som syr en produkt och viid slutet sätter han eller hon på en namnlapp med sitt namn på den färdiga tröjan. När vi konsumenter sedan köper plaggen i butiken så går det att ta fram lappen och titta efter texten ”Sewn by..” och så står det namnet på den som skapat just den här tröjan. Jag jobbar till vardags med HR-frågor och en av mina nördigaste favoritteorier handlar om det här med arbetstillfredsställelse och att hitta mening med hjälp av jobbet. Och en av de faktorer jag tror är både hälsofrämjande och meningsskapande är just att vara en del utav en hel process, att vara med från början till slut. Det finns en stolthet i att sätta sitt namn på produkten. ”Det här är mitt hantverk.” ”Med all den erfarenhet och kompetens jag har så är det här den färdiga produkten.” Något att vara stolt över. Att bli klar. Vad jag försöker säga är att – Det är KUL att se att företaget är stolta över och lyfter fram de anställda. Och att det finns företag som har kvar produktion i Sverige.

namnlost-144

namnlost-145

namnlost-147

Någonting jag reagerade väldigt positivt på var att komma in i fabriken och träffa de anställda som sitter och syr plagg, tvättar dem och hanterar de stora stickmaskinera. Det var positiv stämning mellan de som arbetar ute på golvet.

namnlost-148

namnlost-151

Varje söm är sydd på maskin för hand och plaggen är formade efter att ha så få sömmar som möjligt. Det håller nere produktionskostnaderna för plaggen – men är kanske också svaret på varför mina långkalsonger ser lite smålustiga ut omkring rumppartiet 😀

namnlost-152

namnlost-153

namnlost-154

Inte en minst så liten faktor för arbetsförhållandena är att de anställda får månadslön. Vanligt i branchen – utefter vad jag har förstått – är att man jobbar på ackord och att sömmerskorna får betalt för varje färdig produkt. Risken med ackord-avlöning är att plagg som inte håller måttet ändå går vidare till slutkund för det finns incitament att göra fler snarare än att göra rätt. Här är risken snarare det omvända. Produkterna håller kvalitet långt över företagsstandard – för det är enda tänkbara för den som har sitt namn på namntaggen.

Läs mer via dessa länkar:

Spara