Igår poddade jag en kort sväng med Magnus. En utav sakerna vi snuddade väldigt snabbt vid vad det här med att komma tillbaka till vardagen igen efter långvandring. Och idag slog det mig verkligen hur svårt det är att ställa om. Jag har varit hemma nästan en vecka i stan nu. Men att lämna vandringsbubblan tror jag tar betydligt längre tid än så, om det nu någonsin blir samma sak igen. I våras skrev jag om hur hela kroppen skrek efter pilgrimsvandrande igen efter El Camino turen förra sommaren. Kanske är det något som inte riktigt blir sig likt igen. Som att få smak på något, blodad tand. Att gå in i den där vandringsbubblan är väldigt lyxigt att ha förmånen att kunna göra. Det tar lite tid innan man är där helt och hållet, men sedan når man oftare och oftare stunder när man bara har tänkt klart alla tankar som mal i huvudet, det är tomt på ett positivt vis. Kroppen går och man är helt uppe i upplevelsen av att vandra. Ett med naturen. Som det mest naturliga och självklara i hela världen.

Firade kanelbullens dag igår.

Att möta storstaden i Trondheim var överväldigande. Sorl på caféer. Trafik. Människor som köar. Pratar. Trängs. Det är svårt att ta in. Jag var glad av att ha kommit så sent på säsongen till Pilgrimsgården att jag kunde få sova ensam i hela min sovsal. Tystnad. Att komma tillbaka hem blev nästa steg i chocken. Verkligheten knackade på dörren redan innan jag hann landa hemma. Mailkorgen som dignade över. Terminens distanskurser som behöver tas tag i på allvar nu när ”honeymoon-veckorna” med presentationer övergått till inlämningar och deadlines. Beslut som jag skjutit upp länge som nu behöver fattas. Nu ägnar jag dagarna åt att försöka omfatta alla vandringstankar till någonting kreativt. Roligaste magisterkurserna den här terminen blir Komunikation för Hälsa och Sport, Marknadsföring och Varumärken. Två olika vinklar på kommunikation och påverkan på sin omgivning. Jag har tagit stunder när jag bara är (försöker hålla fast vid vandringslunken i urban form). Går i solen. Njuter av de orangea färgerna på löven. Har stilla höst.

Men framför allt har jag städat här hemma. Gått runt i ett överflöd av saker som jag inte behöver, och inte någonsin kommer att behöva, och plockat ut. Rensat. Ikea-kasse efter Ikea-kasse har jag fyllt med spel, kläder, ljuslyktor, kuddar. Det är lättare att tänka klart när det är mindre saker omkring. Men fastän jag lämnat många påsar till Röda Korset nu så syns det inte skillnad med blotta ögat att det skulle vara urplockat. Jag ska ta efter Sofia Brolin som skrev att hon med jämna mellanrum bestämmer sig för att plocka ut 20 saker hemifrån. Bara ha kvar det allra bästa och det som faktiskt används.

Rimligt. Och viktigt att påminna sig själv om vad som verkligen är viktigt.

lrm_export_20161005_173422

Bästa överraskningen idag var Stadsbiblioteket som hade utförsäljning av utgallrade böcker. 10 stycken för 25 kronor. Sämsta överraskningen var att all min kurslitteratur var upplånad av någon annan. Så det är bokkris på ett plan – men absolut inte på ett annat plan. I min värld är högtiderna enligt följande: Julafton, Påsk, Midsommar, Utgallringsrea och sedan övriga röda dagar. Jag fyllde hela min lilla Corkerryggsäck med böcker och fick ändå stapla en hel hög med böcker i armarna för att ta mig hem. Det var som lilla julafton med en så salig blandning av böcker att de platsar i en annan blogg att redogöra för. Och hur mycket jag än städar och plockar ut bland andra saker så är böcker mycket, mycket sällan något jag gör mig av med. De är källa till kunskap och nya perspektiv. Amen.

Idag fyller jag på med det som behövs bäst. Friskt vatten. Frisk luft. Tystnad. Idag sitter jag under de orangea höstlöven. Andas in en aldrig upphörande sensommar. Andas ut. Bara är. Landar i stillheten inför en höst med stora förändringar som väntar.

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-116

Jag har inte ord. Vilken otrolig respons jag har fått på förra inlägget om Kroppsformen. Facebook och Instagram fullkomligen svällar över av kärlek. På riktigt, jättetack för att ni finns. För allt ni delar med er av till mig i stort och smått. TACK. Ingen och ingenting kommer kasta skugga över min fantastiska sommar. I år har jag upplevt naturen och vandring på ett sätt jag inte tidigare kunnat och mötena med människor längs med vägen har varit väldigt betydelsefulla för mig. Jag har sett en gemenskap och en omtanke mellan människor som inte på något vis har relationer som ”kräver” det utav dem. Handlingar dirket från hjärtat. Det ger hopp. Styrka. Men reaktionerna på gårdagens inlägg visar också att det är en viktig debatt att orka ha. För många känner igen sig. Jag har fått kommentarer om kvinnor som blir ifrågasatta i sina yrken och i utövandet av sina hobbys bara på grund utav att de är tjejer eller är korta. Men också män blir ifrågasatta, bedömda när de inte passar in i normen.

  • Kan en kort kvinna verkligen köra minibuss?
  • Kvinnan som bestämde sig för att göra klassikern får frågan om hon ska göra tjejklassikern.
  • Mannen med lite extra mage känner sig obekväm att gå till gymmet.
  • Är jag för gammal? Platsar jag här?
  • Ska inte den kvinnliga fotografen ha en rosa kamera?
  • Kvinnliga butiksbidrädet ombeds hämta en manlig kollega för att prata GPSer.

Anlendingen att jag vill skriva om sådant här är att jag saknar en öppnare debatt. Vi som blir utsatta ska inte behöva gömma oss eller kämpa på i tystnad. Eller lära oss ge svar på tal – för det ska inte behövas. Det är mobbaren som ska sluta mobba och inte mobboffret som ska lära sig bli starkare – orka lite mer. Och jag har fått kommentarer från alla er som kämpar mot alla odds. Långt utanför normerna. Visar att det går. Orkar vara starka. Låt oss alla – oavsett kön, ålder, längd eller ekonomi hitta våra egna sätt att vistas i naturen och låt oss alla ha naturen och friluftslivet som en arena att vistas i tillsammans sida vid sida oavsett mål eller syfte. Det finns plats till alla. Vi är där en stund på låns på naturens vilkor. Kanske kan viss utrustning göra turen bekvämare eller trevligare. Kanske har vi olika agendor med oss ut vartefter livet förändras. Fartiga utmaningar eller lugn återhämtning. Låt oss alla söka och finna. Och låt oss fortsätta peppa varandra. Kill it with kindness <3

Foto: Louise Forslycke Garbergs, Isbergs Photography
Foto: Louise Forslycke Garbergs, Isbergs Photography

Inlägget som jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva. Jag är förbannad och trött. Förbannad på en inskränkt prestationskultur som exkluderar och sätter på plats – just speciellt för att jag tror att det inte finns onda uppsåt, det är bara otänksamhet som ligger bakom. Det gör det extra svåraddresserat. 

Tidigare har jag skrivit om vandring som en rikemanssport privelegiad tjänstemän, om normer och prestationskultur och avsaknad av kvinnliga förebilder, jag har också skrivit om hur andra definierar vad som är ett riktigt äventyr. Ni som följt med på långvandringen tvärs över Sverige och Norge har varit helt fantastiska, det har varit ovärderligt att kunna dela vandringen med er och jag har fått så otroligt mycket fina ord, glada hejjarop och stöttning. Det värmer mitt hjärta så otroligt. Ändå punkterades min sista dag innan jag kom hem – för jag var trött i kroppen, jag var trött mentalt och hade inte räknad med ett sådant bemötande av någon jag aldrig träffat. Det fick mig off guard. Och JUST därför behöver vi igen prata om hur vi pratar med varandra. Vi är varandras arbetsmiljö.

Foto: Louise Garbergs Forslycke, Isbergs Photography
Foto: Louise Forslycke Garbergs, Isbergs Photography

Vi behöver prata om kroppsformen på en ”riktig äventyrare”.

Det är avslutningsmiddag tillsammans med ett gäng friluftsentusiaster från hela Europa: Jag blir synad från topp till tå av en man. Får frågan om jag är en vandrare. – Ja, jag är en vandrare. Möts av skeptisk blick och ännu en ockulärbesiktning av min kroppsform.

Saker en kvinnlig vandrare kan få höra under en middag på två timmar:

  1. Varför har du glasögon – du ser ju bra ut utan glasögon? Ta av glasögonen så jag får se hur du ser ut!
  2. Tycker du att du har fysik för att vandra? 
  3. Du ser inte ut att vara van vandrare.
  4. Var det jobbigt i uppförsbackarna?
  5. Är du journalist? Många som skriver om vandring och friluftsliv vet inte vad de pratar om. De har ingen erfarenhet. 

OCH JAG BLIR SÅ IN I SJÄLEN TRÖTT!!! För på fem frågor har jag fått mitt utseende, kropp och kompetens punkterad i något som personen anser vara ”trevligt smalltalk” mellan förrätt och efterrätt. Får manliga vandrare/äventyrare samma sorts besiktning av sina kroppar? Samma kommentarer? Ifrågasättande?

Angeliqa Mejstedt och Martin Olson
Foto: Louise Forslycke Garbergs, Isbergs Photography

Efter 564 kilometer har min kropp byggt starka muskler, den har andra mer slimmade former och en nyfunnen urstyrka. Samma sak hände förra sommaren när jag var klar med El Camino de Santiago – jag hade aldrig varit så nöjd och stolt över min kropp som tagit mig med på ett sådant äventyr. Råstyrka. Men min kropp är också härligt fluffig på sina delar, den har vandringsreserver. Storleken varierar. Men den är irrelevant. Totalt irrelevant.

Så nu ska jag säga igen vad jag sagt förut: Det måste finnas någon slags självcensur hur vi pratar till och om och med varandra.

Det måste finnas en mycket större omtanke om de äventyrslågor som brinner. Att kommentera något så otroligt irrelevant som en vandringkamrats kroppsvikt har inget annat syfte än att förminska och sätta någon på plats. Hade jag inte varit mer trygg i mig själv, mitt vandrande och min kompetens i området så hade det kanske fått en liten glöd att slockna. Jag hade kanske inte vågat ge mig ut på fler äventyr.

Nu vill jag ta det här som exempel på de många små, små sätt som frilufsande ramas in av förutfattade meningar och subjektiva uppfattningar. Istället vill jag belysa hur mycket vi istället ska peppa och uppmuntra varandra. Och låta var och en upptäcka sina egna Everest utan dömande ögon.

Och för guds skull kommentera inte min kroppsform i termer av att tala om vad jag kan och inte kan göra. En kvinnas kropp är urstark.

Äng i sommaren
Foto: Louise Forslycke Garbergs, Isbergs Photography

Framöver ska jag skriva FAQ om långvandring, och dela mer av erfarenheterna kring vandringarna jag genomfört i sommar. Men nu ska jag landa hemma först. KRAM till alla er som sprider glädje, ljus och styrka. Fortsätt orka göra det till varandra.

Jag blev inbjuden av de jämtländska företagen Hilleberg, Woolpower, Klättermusen och Lundhags att vara med på Jämtland Outdoor Experience, ett nästan en veckas långt vandringsäventyr i de jämtländska fjällen med produkttestning av produkter från de olika företagen, workshops och företagsbesök. Att produkttesta tält, ryggsäck, kängor och kläder i regn, vind, blåst och sol är såklart det allra bästa tänkbara sättet att lära känna utrustning. Jag hade bara en vilodag i Östersund mellan de 564 kilometrarna längs med St Olavsleden och den här nästan veckolånga vandringen i Jämtlandsfjällen, så till en början var jag lite smått chockad både mentalt och fysiskt av att vara igång och vandra igen (jag var ju FRAMME nu och hur gör man egentligen när man UMGÅS med en grupp människor, så mycket intryck) men efter en dag i kängorna var jag tilbaka på banan och laddad för äventyr tillsammans med fantastiska ledare och underbara lagkamrater. Det har varit ett härligt gäng att vandra tillsammans med och vi har haft mycket roligt på kvällarna när vi packat in oss i ett stort grupptält och lagat mat och berättat historier i timmar.

Följ med på vandring i de jämtländska fjällen!

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-6

Snart dags att vandra iväg. Första dagen samlades vi hos Hilleberg och fick all låneutrustning för veckan. Jag bar kängor från Lundhags, underställ från Woolpower, jacka, byxor och ryggsäck från Klättermusen och packade ned tält från Hilleberg. Kvällen spenderade vi tillsammans med Morakniv för att lära oss tälja säkert och få upp eld snabbast möjligt med tändstål. Roligaste inslaget var att tälja dalahäst med nya kniven Eldris. (Se eldig ögonblicksbild från kvällen via Vandringsbloggen på Instagram).

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-7

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-14

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-17

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-20

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-23

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-24

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-25

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-26

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-31

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-36

Vi började varje morgon med ett yogapass tillsammans med Nina. Hon såg till att vi öppnade upp höfterna, sträckte ut trötta ryggar och stela skuldror. Här arbetar vi oss in i duvans position för att verkligen sträcka ut höftböjare och rumpan. Stelt och välbehövligt. (Blåsig morgon på Instagram)

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-39

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-42

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-48

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-49

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-57

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-61

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-77

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-80

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-82

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-85

Kängor behöver smörjas in ofta. Den här turen har lärt mig att alltid ha med skoputs i vandringsryggsäcken. Kängorna får jobba hårt hela dagen och de behöver kärlek om de ska kunna fortsätta hålla fötterna torra och glada dag efter dag.

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-88

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-92

Vi navigerade ofta med hjälp av tecken i naturen istället för att följa de upptrampade stigarna.

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-93

 

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-96

 

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-103

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-104

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-112

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-117

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-119

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-120

Magnus Ormestad på Husky Podcast slår upp tarpen för natten.

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-128

Vi byggde tarp och tränade på att reparera trasiga tältpinnar tillsammans med Hilleberg. Det här med att laga tältpinnar var lite svårare än jag trodde, jag lyckades göra en fin dubbelknut på fel ställe vilket gjorde proceduren ganska tidskrävande och tålamodsprövande. Så jag rekommenderar verkligen att du gör följande:

  1. Packa upp ditt tält och se OM och ATT du har reservdelar till ditt tält!
  2. Se till att du vet hur du byter ut en trasig tältstånsdel.
  3. Öva hemma – det är mycket enklare än i storm på fjäll.
  4. DO IT! Do it now!

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-129

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-131

jamtland-outdoor-experience-joe-fall-2016-foto-angeliqa-mejstedt-136

Några ord om produkterna som jag testat under JOE 2016

Ryggsäcken Klättermusen Mjölner och jag kom lite halvbra överrens till en början, först var den krånglig att ställa in vilket gjorde att jag vandrade första dagen med fel inställningar. Men när jag fick rätt rem på rätt plats och listade ut funktionerna för vart jag egentligen skulle packa vattenblåsan och hur jag skulle ställa in avbärarbältet så gick det bättre. En stor fördel är att materialet är väldigt slitstarkt i ryggsäcken och den har inbyggt regnskydd, så behövde aldrig tänka på vart jag lade ned ryggsäcken eller behövde ta av den för att förstärka vid dåligt väder. Jag testade också byxor och skaljacka från Klättermusen och är väldigt nöjd med funktionerna för dem. Byxorna hade rejält material som jag fick känslan av att det inte går sönder i första taget, jag är väldigt intresserad av att se mer utav dem men måste ta mig tid att hitta rätt storlek så att passformen blir vad den ska. Modellen hade ventilation med meshtyg och djupa, packbara benfickor. Två funktioner jag verkligen uppskattar på byxor.

Hilleberg tält som jag testade under helgen var enmanstälten Solo Sand, Akto Red och tvåmannatältet Anjan 2 Green. För mig var det första gången att sova i Hillebergtält och jag överraskades av hur lätta de var att slå upp utan att behöva mecka med att läsa en beskrivning innan och även när det blåste på riktigt rejält uppe på fjället så kände jag mig säker och trygg med tältets konstruktion. De är gjorda för hårt väder. Anjan öppnas från fotändan och kändes som ett litet lyxhotell att sova i själv, den natten kunde jag ta in alla grejjer i tältet och sprida ut mig rejält. De andra nätterna sov jag i  enmannatält med rejäla absider, då var ryggsäcken regnskyddad och jag hade lagom med plats för mig själv inne i tältet. Mysigt.

Lundhags Kängor, när jag tackade ja till vandringen så tänkte jag att Lundhagskängor i fem dagar i fjällen kan ju inte vara snällt mot ftterna. Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att de skulle äta upp mina fötter och kräva korta, snälla kilometer det första halvåret av användning. Men jag hade inte kunnat ha mer fel eller mer förutfattade meningar. Jag drog på ett lager Elastoplast runt hälen och upp en bit över höjden för kängskaftet och sedan var det inte mer med det. Sista dagen gjorde det lite ont under trampdynan på ena foten, kanske för att vi gick på lite stabilare underlag då med en känga som är styvare än de jag är van med att gå med hitintils. Så glatt överraskad över Lundhags känga och skulle gärna vilja vandra i den typen av känga i framtiden.

Woolpower underställ, under den här turen testade jag svarta underställsbyxor och en underställströja och strumpor från Woolpower. Alla kläder är unisex och när det kommer till tröjor så gör det mig ingenting, där är det bara att gå ned en storlek från den vanliga så kan man med glädje visa upp lappen i tröjan för alla som vill se. Långkalsongerna däremot är inget jag vill dela med mig av på bild men de  gjorde sitt jobb med att hålla mig varm och go i sovsäcken. Varje kväll i tältet väntade långkalsonger, tjocka stickade ullstrumpor och underställströjan. Jag hade tröjan dygnet runt i fem dagar och jag var varm hela tiden. Kläderna gör verkligen vad de ska och jag kan lita på dem. OVERALL SAMMANFATTNING: Rejäl och gedigen utrustning som går att lita på. Klättermusen kräver lite mer fantasi för att förstå men i övrigt är det rejäla och genomtänkta produkter som levererar i tuffa omständigheter. Men vad som verkligen känns roligt med att ha lärt känna dessa företag bättre är omtänksamheten de har kring miljöpåverkan, materialens ursprung och personalens arbetsförhållanden, tack vare att jag fått följa med och träffa skomakare, produktutvecklare och sömmerskor har jag en bättre bild av tillverkningsprocessen och det gör att jag med stolthetkan bära plaggen. Men mer från fabriksbesöken kommer framöver.

Spara