Igår eftermiddag utsågs jag till Årets Stjärnföretagare av Mitt Företag som just nu är ute i 20 städer och genomför Sveriges största företagarturné.

Charlie Söderberg och Gustaf Oscarsson bjöd in till inspirerande föreläsningar och delade sina bästa tips för att skapa inte bara sin drömmars arbetsliv utan sina drömmars liv. Och mitt i allt det här peppiga så kom prisutdelningen där jag vann. En utmärkelse som kom överraskande men som verkligen, verkligen gjorde mig glad och tacksam. Jag kunde inte tro mina ögon när mitt namn stod som vinnare där framme på den stora scenen.

Mer om Vinsten: Årets Stjärnföretagare Västerås

För är det någonting som jag verkligen har som mål så är det balansen i livet, att designa vardagen så som jag behöver ha den för att må bra och vara hela mitt jag utan att skrynkla ihop mig eller pressa samman mig. Genom de frilansuppdrag jag tar via Vandringsbloggen och alla äventyr och fantastiska människor som kommer i min väg här så är det just precis det som jag uppnår. Full frihet att kunna jobba med vem jag vill, när jag vill och var jag vill, till och med på vilket sätt jag vill. Det är drömmigt. Nyp-i-armen-drömmigt.

Mitt viktigaste jobb att sprida kunskap om vandring, att inspirera fler att komma ut och upptäcka sitt egna Everest och att använda ny digital teknik och infrastruktur för att möjliggöra möte mellan friluftsintresserade.

Jag tycker att det ska vara roligt, lätt och enkelt att komma ut.  Priset delas ut till personer som byggt företag på sina egna vilkor, som har en annorlunda affärsmodell och som jobbar på ett unikt sätt med att bemöta sina kunder och någon som går sin egen företagarväg.

Jag som älskar att skriva har senaste halvåret både startat skriva krönikor för tindingar och gästförfattat en bok. Jag som älskar att jobba digitalt har lanserat plattformen som tar det mest analoga som finns – naturen – till att bli digitalt. Jag som älskar att vara ute har kunnat åka till platser jag bara kunnat drömma om eftersom jag nu är helt fri att plocka med mig dator och telefon och jobba därifrån jag nu än är. Och det har blivit liverapportering längs med solvarma skogsstigar på St Olavsleden, fotografering på frusna sjöar i Åre, administrationsjobb från mysiga fjällstugor. Men framför allt handlar Vandringsbloggen om gemenskapen. Det vi gör tillsammans och dit vi tar oss tillsammans. Eventen. Mötena. Upplevelserna som blir minnen för livet. Jag vandrar med ett superhärligt gäng på måndagar i Vandringsbloggen Community, och på massor av fler ställen runt om i Sverige sker precis samma sak vecka efter vecka. Vi har precis genomfört storträff med Kvinnliga Äventyrare där vi samlats kring lägerelden i fysisk form. Lärt oss, vågat prova och våga fråga och upptäcka tillsammans. Det är fint. Här skapas vänskapsband.

Läs mer: Västerås Tidning Business

Tidigare har jag haft en vardag som varit inrutad. Trygg. Säker. Utstakad. Formad. Välbetald. Och att säga upp det för att följa den inre kompassen har inte alla dagar varit lätt. Det är kämpigt. Men jag har aldrig ångrat det en sekund. Utmärkelsen om Årets Stjärnföretagare kommer påminna mig om att det alltid blir rätt när man följer sitt hjärta. För den inre kompassen visar vägen, om vi bara mäktar med att titta på den.

På bild har vi fler Stjärnföretagare! På andra plats Patrick Rapp, Sport Performance Center och på tredje plats Joakim Lorenz, Newsafe. 

Vad händer nu då? Nu har jag gått till final som hålls i Stockholm någon gång i November. Då avgörs vem som blir Sveriges Stjärnföretagare. Men mer om det skriver jag senare och så tycker jag vi tillsammans tar vandrings- och friluftsinspon till de stora scenerna.

Idag var den kortaste, men samtidigt mest utmanande vandringsdagen.

Hela dagen gick vandringsleden längs med en spikrak grusväg, längs med torra åkrar utan något som helst skydd mot solen.

Hettan tar kål på mig och jag försöker utnyttja de tidiga morgnarna så mycket som möjligt. När hettan börjar kännas vid 10-tiden halverar jag obemärkt farten. Men tuffar som ett litet ånglok på leden. Kartan visar 3-4 dagar med liknande terräng.

Idag gick min spork sönder.

Mitt på en av de längsta raka vägsträckorna jag vandrat. Långt från allt vad friluftsbutiker heter. Rätt av på mitten. Jag vet inte varför det här tenderar att hända på de mest olägliga ställen, sist samma sak hände var ute på fjället när jag skulle äta frystorkad mat, sporken gick av och jag täljde någon sorts ätpinne istället.

Gick och gick och gick och gick idag. På raksträckornas raksträcka. Så helt plötsligt kom härbärget bakom en kulle. Det kommunala härbärget och det privata låg vägg i vägg med varandra. En inkastera från varje härberge stod och välkomnade pilgrimmer vid vägen. Den ena lockade med pool och den andra med nyrenoverade lokaler.

När jag checkade in köade jag tilsammans med en pilgrim som vandrat ända från Polen och nu var inne på sin 77:e vandringsdag. Jag frågade vad hans allra bästa vandringstips var och han avslöjade sin hemlighet – han gick sakta. Han fortsatte att förklara att de som går för sitt eget ego klarar det inte, de som räknar kilometrarna. Utrustningsväg så är det kängorna allt hänger på, att de sitter bra. Annars blir det blåsor och skavsår.

Ännu en vandringsdag till ända

Kvällen igår var magisk.

Medan vi vandrare satt under träden utanför det gamla sjukhuset. Jag halvsov och de andra satt och läste – och så kom doften av italienarnas pastasås med tomater, lök och vitlök utsippandes. På avstånd svajade ängarnas strån. Före middagen samlade hospitallierosarna ihop oss pilgrimmer. De var ombytta till mörka rockar. Och vi satte oss på stolar framme vid altaret. Prästen sköljde fötterna på var och en, med hjälp av ett litet kar i silver. Sedan torkades foten med en handduk av en annan i sällskapet och sedan fick den högra foten en stilla puss, en ritual för att foten ska orka gå hela vägen till Santiago med välgång och bibehållen hälsa.

När det blev kväll samlades vi alla runt det långa bordet och åt sallad, pasta med den ljuuuvligaste tomatsåsen, ost och korv. Vi tände kandelabrar med stearinljus och i takt med att mörkret föll på kvällen så var det de enda ljsukällorna vi hade. Ingen elektricitet fanns alls i byggnaden. Vi satt där många timmar och skrattade och pratade tillsammans. En utav italienarna berättade om hospitalets historia och den lilla byn som en gång i tiden var en viktigpunkt för att skilja regionerna åt. Under många, många år har krig härjat gränsen och därför öppnades fältsjukhuset. Först 2009 restaurerades det till att bli härärge till pilgrimmer. Prästen visade stora böcker där alla som sovit över i byggnaden skrivit upp sig.

På natten lyste fullmånen upp hela landskapet. Vid tre eller fyra vaknade jag och tassade ut i natten för att bara titta på ängarna och den gamla stenbron i dunklet. Sedan somnade jag gott om. Hjärtevarm, det sista jag kommer ihåg att jag tänkte var att ”det här är den riktiga caminon”.

På morgonen, efter en enkel gemensam frukost, vinkade prästerna av oss allihopa från stentrappen på ”uppfarten” till sjukhuset. Idag var det över 30 grader varmt och vi gick över 30 kilometer långt. Morgonen följdes jag åt tillsammans med en trevlig Nya Zeeländsk kvinna. Hon jobbade som guide hemma och frilufsade i bergen där tillsammans med turistgrupper. Hon höll snabba 7 kilometer i timmen på sin vandring, var nästan två meter lång och bara muskler. Jag pinnade på i min snabbaste takt och hon hade stros-sam lunk någon timme innan hon ångade iväg som en avlöning.

Dagen idag var tung. Jag gick och gnällde. Hörde mig själv vara aldelles outhärdlig. Jag kände mig trött. Varm. Håglös. Seg. Sen efter några timmar gick det (TACK OCH LOV) över. Innan lunchen stannade jag och lade mig ned på en bänk och sov. Helt raklång. Helt utmattad. Det var som att något släppte.

Idag gick värden till stor del över fält och det fanns för första gången inte så många ställen att handla mat på. Hade tur och hittade lunch i en liten butik som jag tog med i ryggsäcken och satte mig och åt på en stenbro. Det blev baguette med olivolja och chorizzo. Det var varmt och svårt att hitta skugga.

Hela kvällen har jag också varit trött. Efter dushen lade jag mig och vilade på min säng och bara stirrade framför mig. Helt tom. Kvällens boende är ett ”Casa Rural”, det är som ett vandrarhemshärberge som ligger vägg i vägg med en bar. Först blev jag jätteglad för den fina, lilla och mysiga baren. Sen beställde jag och ångrade mig. Apelsinjouicen var god och hade faktiskt nypressade apelsiner osm ingrediens. Men sedan beställde jag in chorizo som kom in dryyypandes av olja och fett så hårdstekta att de skule stutsat på en välbäddad säng om jag hade kastat dem.

Nu funderar jag mycket under dagarna. Hur det kommer vara att komma hem igen. Inte hemlängtan. Bara tankar om vad jag saknar och vad jag inte saknar. Vad jag behöver mer utav och vad jag behöver mindre utav. Jag önskar mig lite kyligare dagar för att kunna klarna i skallen. Hela jag är överhettad. Och jag tänker att min kropp behöver få vila mer. Att det får bli några kortare vandringsdagar nu.

Annars har inga speciella insikter kommit till mig de senaste dagarna. Jag känner mig stark nu efter två veckor på leden. Jag orkar mer än jag kunnat ana. Och jag funderar på det här med hur ofta i livet vi har en falsk trygghet, vi klammrar fast vid objekt som inte är förankrade och tror att vi är trygga istället för att släppa taget och hitta sin egen fasta förankring oberoende av andra. Det är svårt. Men det är dags att våga släppa taget. Blicka frammåt. Lämna det sjunkande skeppet och ro iland. Lyssna på viskningarna. Följa hjärtat ett steg i taget.

Spara