Kliver på en buss med alldelles för väl fungerande luftkonditionering en kort bit från strandpromenaderna, all inclusivehotellen och de morgonpigga joggarna. Bussen åker ut från staden, förbi supermerkados och spanska apelsinodlingar för att fort för fort  börja leta sig upp för de snirkliga bergsvägarna. Det sitter några till vandringsklädda spridda på bussens slitna sätet. Vid en vägkrök längs med en halvsmal väg stannar bussen och vandringsturisterna kliver av. Jag känner hur värmen slår emot mig när jag kliver av, ut i det karga landskapet i mitten av Tejeda. Ser ut över vidderna längs med sidan av vägen nu när bussfönstret inte förminskar dess storhet och jag drar in ett djupt andetag. Jag tittar lite vilset omkring mig för att hitta vart vandringsleden startar och följer ett par i matchande vandringskläder som går med bestämda steg bort från busshållsplatsen.

Snart ser jag ledmarkeringarna och följer jordstampad stig förbi tegelhus, vidare ut till obebyggda områden. Landskapet är brunorange, stenigt och träden höga. Höjdpunkten är den stora klippan Roque Nublo, en gammal vulkan-skorsten som utgör en signifikant del i landskapet och som lockar till sig många selfies från vandrarna som tagit sig dit. Området i landskapet kallas Tablón (bordet) eftersom det är en platt, rektangular yta. Jag sätter mig på klippavsatsen med utsikt över landskapet som ser bördigt och grönt ut, med berg som letar sig i skikt över horisonten. De snöklädda Pico de las Nieves som str’cker sig 1 949 meter över havet skymtar jag under vandringen och de sätter karaktär för dagen.  Vandringsdagen fortsätter kantad av klippiga avsatser och dammarna Las Niñas, Chira och Soria. En avsats blev plats för apelsinpaus. Många andra vattenpauser. Rundturen når sitt slut, och jag går till samma plats som bussen lämnade mig och de andra vandrarna. Jag är en halvtimme tidig till dagens sista buss och inser att de fem kilometrarna i värmen var en helt lagom dagsutflykt, själva vandringen tog ungefär tre timmar och sedan lunchpaus på vägen med medhavd potatisomellet, vatten och frukt.

Jag står där längs med vägen och blickar mot bergsidan där bussen ska leta sig ned. Och det gör den i sinom tid. Bara med detaljen att den inte stannar för att ta upp mig. Den åker förbi. Fortsätter ned för de snirkliga vägarna – vägarna som med buss tar över en timme att åka och som inte har väggren och som inte lämpar sig att gå ned för. Jag förbannar att jag inte frågat chauffören om upphämtningsplats. Jag knyter näven lite i fickan för att det är s typiskt att jag tänkt att det löser sig bara jag är där i tid – klart chauffören SER MIG!! Jag går nedåt. Mot byn. Steg för steg. Efter ett tag hittar jag en restaurang som inte öppnat än men där personalen springer runt och lägger upp servetter, dukar och preparerar inför kvällen. Jag hojtade på hemmagjord spanska och förklarade på lite bättre engelska än spanska min situation och fick sedan skjuts av en kypare ner till hotellet. Allting gott slutet gott. På hotellet väntar en dignande buffé av frukt, desserter och all möjlig mat från världens alla hörn. I foajen finns sköldpaddor som simmar runt i en vattenfylld avsats och i poolen bråkar barnen. Vandringen var en mer än välkommen del av charterresan till Gran Canaria.

Författare

Kommentera

Spara