Vi är säkert många som har hälsat på någon vän eller släkting under semestern. Bott över i ett gästrum, sovit på en soffa eller försökt komma till ro i en knarrande tältsäng på vägen mot fjällen eller nästa dags vandring. Kanske har du själv öppnat dörren och välkomnat gäster, endera hemma eller i stugan. Hur tog sig besökarna in i ditt hem? Hur tog du dig in i andras? Det uppstår en delikat situation när vi endera ska ta emot besök eller själv besöka andra. Hur mycket kan vi begära respektive erbjuda i termer av gästvänlighet, öppna armar, mat, service och umgänge?

Jag fascineras och blir alldeles varm inombords när jag hör och läser om människor som öppnar sina hem för besökare. Till exempel de privatpersoner längs St Olavsleden Angeliqa berättar om i senaste Vandringspodden, som öppnar sina hem för förbipasserande pilgrimer, låter dem stanna över natten och få sig ett eller ofta flera mål mat mot en billig peng. Samma sak när det kommer till förmedlingar, grupper och forum som låter oss byta boende med någon i en annan del av Sverige eller världen. Där jag inte bara får mat och husrum, utan ofta även en lokal värd som kan guida mig till de bästa platserna.

Men här finns en skillnad: Det är ett frivilligt värdskap. De har aktivt öppnat sina dörrar och bjudit in. Det mellanmänskliga kontraktet med allt vad de innebär i termer av hyfs, förväntningar och beteende har fasta och förutsägbara ramar.

Då är situationen en helt annan hemma hos släkten eller vännen. Där är det som att allt sätts ur spel och reglerna är helt annorlunda. Kanske för att vi är ovana? Kanske för att vi är så typiskt svenskt konflikträdda att vi inte vågar prata om det. Har jag ”rätt” att bjuda in mig själv till en bekant hur som helst? Om jag lyckas ta mig in: Ska jag ta med mig egen mat eller förvänta mig att få den serverad? Ska värden umgås med oss 24-7 eller ska jag bli förnärmad om den drar sig undan? Ska jag ta med egna sängkläder? Hur länge är det okej att stanna? Åh, alla dessa samvetskval!

Övernattande gäster kan jämföras med död fisk” skriver Svenska Dagbladets etikettexpert Sofia Larsson och listar ett par grundregler för övernattande gäster. Som att alltid ta med alla egna förnödenheter, lämna över en present till värden, köpa hem mat som jag också erbjuder mig att tillaga, hålla mina aktiviteter för mig själv – och framför allt – dra inte ut på besöket. Tre dagar är smärtgränsen. Och om du som värd får en förfrågan – det är okej att säga nej!

Det låter både klokt och logiskt. Det låter helt enkelt som vanligt hyfs. Men det där med att säga nej… Jag vet inte riktigt – bara tanken får det att pirra i mig av obehag. Kanske ska jag vara glad att jag inte har ett lantställe på semestervänlig ort eller stuga nära de populära fjällederna. Jag slipper säga nej och kan istället fokusera på hur jag ska ta mig in hos de andra. För nog lever väl vi alla i tron om att vi själva är de perfekta gästerna?

Vad tycker du? Och har du själv varit med om påträngande gäster  – eller varit en själv?

Författare

Kommentera

Spara