Det skaver så jävla hårt i mig. Jag såg SVT:s dokumentär Avicii – True Stories för två veckor sedan och det var som ett svidande skavsår som blev allt mer infekterat och köttigt. Det skaver på så många sätt och jag tror vi är många som kan känna igen oss utan att ens vara i närheten av DJ:scenens extrema press och strålkastarljus. Bara en till projektdeadline. Bara täcka en till vabbande kollega. Sova ikapp på helgen. 

Arbete kan vara medel för att nå självförverkligande. Bli sitt bästa jag. Men när människa förväntas bli maskin blir arbetet en boja. När jag pluggade vid Uppsala Universitet skrev jag mitt examensarbete om just arbetsrelaterad psykisk ohälsa och idag vill jag lyfta de viktigaste slutsatser jag tog fram där. Vi behöver på allvar sluta prata om psykisk ohälsa som ett individproblem, något som är upp till personen att lösa med yoga, mindfulness, promenader etc. ”Du har ju alla valmöjligheter att skapa din egen framtid, är du inte lycklig så är det ditt eget fel”.

När uppstår psykisk ohälsa?

  • Kraven är högre än kontrollen över situationen och det som förväntas.
  • Belöningen och det man får tillbaka är mindre än ansträngningen.
  • Prestationsbaserad självkänsla med starka värderingar, högt engagemang och höga krav.

Psykisk ohälsa är ett allvarligt samhällsproblem. Mellan åren 2010-2017 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med 359 % i Sverige och 80 % av alla sjukskrivningar beror på utmattning. Det går att se vissa grupper som är mer utsatta än andra, det talas om i termer av sociopatologier. Freud förklarade att människan har skapat ett samhälle som inte är hållbart för människorna däri. Dokumentären ger oss exempel efter exempel på ett samhälle och drivkrafter som är skevt och vilka individuella konsekvenser det får.

När det inte går att kliva av vägen som är utstakad

Tim berättar ”Jag trodde inte att människor skulle pressa mig att göra fler spelningar när de såg att jag mådde skit.”

Starka krafter försöker hålla Tim kvar på den utstakade banan.  Fortsätta DJ:a med argumentation från managern Ash som säger ”Tim förstår inte värdet av pengar, hur det påverkar andra runt omkring honom” och  hans team som försöker få in tio Vegas-spelningar fast Tim har panikångest som möts med orden ”Är det inte lättare att bara göra showerna än att inte göra dem?”.

Och gång på gång säger Tim ”Jag kommer inte kunna spela längre. Jag kommer typ att dö.”

Läs mer: ”He did’nt understand the value of money” (Daily Mail)

Starka är de mekanismer (i form av organisationer, strukturer, förväntningar och relationer)  som låser in individer och minskar deras handlingsutrymme. Från oss själva för vi vill ju alla vara den där sjyssta medarbetaren.”Självklart fixar jag det där projektet också!” fast hela kroppen skriker: Inte en sak till får plats. ”Ja, visst – jag kan göra den där telefonintervjun med radiojournalisterna klockan två. Absolut.” Vi kanske är rädda om vad som sägs bakom ryggen på oss, för utebliven lönehöjning eller  att få behålla anställningen. Och vi har ju lån att betala tillbaka och en bil som kostar pengar och what not.

Till en viss nivå går det att knyckla in mer. Men till slut tar det stopp. Vad händer när det inte går att backa?

Äventyrare som bestiger Mt Everest har massor av vilodagar för att acklimatisera sig till höjden. De vilar efteråt. Zlatan vilar efter matcher. Men hur behandlar arbetslivet i övrigt sina toppresterande medarbetare. Kan vi vara överens om att det oftast inte är som sportstjärnorna? Att det lätt blir så att de där klipporna som går att lita på får mer och mer kastat på sig.

Leva sin dröm eller någon annans dröm?

Kanske den svåraste frågan som finns. Har jag bara flutit med och hamnat där jag är idag, eller är detta livet som jag vill leva under de förutsättningar jag behöver för att må bra och ha hållbarhet?

I dokumentären framkommer att Tim är en introvert musikteoretiker, han trivs inte med turnélivet, i strålkastarljuset och med situationer där han gång på gång behöver mingla – han vill prata på djupet med andra människor. Han vill producera musik, skapa de tongångar han har i huvudet – hans branschkollegor jämför Tims musikskapande process med hur Michael Jackson och Bach skapade musik.

Tim säger i dokumentären: ”Mitt liv framstod som en dröm för många. Jag intalade mig själv att det var en dröm. Jag var tvungen att göra det jag hade åtagit mig, marknadsföring och liknande. Men det var inget jag hade planerat. Jag jagade en föreställning av lycka som inte var min egen.”

Läs mer: ”Jag jagade en idé av lycka som inte var min egen” (SVT)

Just den här biten av dokumentären högg i mig. Hårt. För nästan ordagrant använder jag just de där orden i tidningsintervjuer, på föreläsningar för att förklara skavet på insidan av kroppen när förutsättningarna runt omkring är fel. Läs bla intervjun i Live Life Magazine; ”Jag hade rannsakat mig själv, jag skulle inte tillbaka. Men beslutet var inte enkelt, på grund av hur jag tidigare hade blivit matad av allt det som kännetecknar framgång. Jag levde ju egentligen ett drömliv. Men drömmen var inte min.”

På grund av att jag kan identifiera mig i skavet vill jag att vi pratar mer om det. En gång i tiden har det funnits människor som tryckt in fler saker i mitt schema fast jag inte bara skrek nej på insidan utan även utsidan. The show must go on. Ostoppbart. Och jag ser det hända om och om och om igen. Bland er som mejlar till mig. Bland mina vänner. Bland gamla kollegor.  Bland nya kollegor. Det händer litegrann här och lite mer där. Vi håller ihop. Tills det inte går att hålla ihop mer. Sen försöker vi laga det som är trasigt. Så gott det går. Jag skattar mig lycklig som kunnat skapa ett nytt liv på mina vilkor, nära naturen.

Läs mer: ”Avicii levde ett liv som var fullständigt ohållbart (ETC)

Efter dokumentären om Avicii och Tim Bergling saknar jag debatten om ledarskapet, organisationen och hela branschen omkring Tim och alla de som inte lyssnade. När signalerna var tydliga. När han själv  gång på gång försökte stoppa, kliva av, dra i handbromsen. Jag ser en massa, massa, massa män som bara ser på när en ung människa faller samman. I kroppen. I själen. För pengar.

Sjuk individ eller sjukt samhälle?

Psykologer och psykiatriker kan förklara en individs ohälsa med hjälp av motivationsteori, stressbiologi och personlighetsdrag i kombination med vissa omgivande miljöfaktorer som tillsammans skapar riskfyllda förutsättningar för ohälsa. Arbetets utformning blir helt avgörande för om en individ antingen har förutsättningarna för att finna självförverkligande eller om det istället blir motsatta effekten – att individen överpresterar, mister kontrollen gentemot de krav som ställs eller upplever stark stress. Begreppet alienation innebär en individs känslor av isolation och förfrämligande från det egna jaget.

I människans öde finns att vi alla behöver tjäna pengar på något vis, vi behöver organisera oss för att kunna tjäna vårt uppehälle och så snart vi organiserar oss förlorar vi vårat fria handlingsutrymme Organisering hör ihop med tidseffektiva och monetära aspekter.

Dagens samhälle kännetecknas av flexibla anställningsförhållanden, gränslöst arbete, lätt upplösta relationer som skapar konkurrens mellan individer och otrygghet. Utrymmet och luften i organisationer tas ut i takt med produktivitetsökningen. Det finns inte längre utrymme att ha en dålig dag.  Detta är en av aspekterna i att ohälsan som finns generellt idag inte är ett individproblem. Individen är lämnad att hantera konsekvenserna av förutsättningarna, men kan inte påverka förutsättningarna. 

Lästips för rejäl fördjupning:

Organisationer som driver samhällsförändring för ökad psykisk hälsa är bland annat Vägra Väggen, Mind, Tilia, Suicide Zero. Stötta dem om du har möjlighet och vänd dig till dem om du behöver hjälp.

De som ytterst kan förändra samhället är politiker, näringslivstopparna men också alla vi människor som individer. Genom att orka finnas för varandra. Orka lyssna. Våga fråga även om vi inte kan göra just mer än att lyssna. Låt oss vara lite mindre ensamma tillsammans. I stort och smått kan vi alla jobba för en lite bättre värld på de sätt vi kan. För varandra. Jag har tidigare berättat hur min sjukgymnast Pentti kom att göra en hel värld av skillnad för mig när han lagade mina ben som nu kan vandra igen. För det är jag honom evigt tacksam.

Mina favoritlåtar med Avicii är Wake me up, Lonely Together, Divine Sorrow och You be Love. De repeatar jag på Spotify nu.

Har du sett dokumentären om Avicii? Vad reagerade du starkast på? Skriv gärna i kommentarsfältet. 

Författare

21 Kommentarer

  1. Jag har funderat på det där, hur vi har gripits tag av dokumentören om Avicii. Kanske för att man har lyckats fånga hans kamp på bild. Ofta syns inte psykisk ohälsa, den är en mästare på att isolera sig. Och det vi kanske provoceras av är hans försök att sätta gränser, men utan att lyckas. Han blir allas våra exempel på önskan om förändring men utan gehör. Vi tar hans parti, men också vårt eget parti. Vi vill inte längre ställa upp. Vi vill att alla ska se dokumentären. För att den så tydligt visar: 1. Framgång är bara ett mått på framgång, inte så mycket annat. 2. Att vi är begränsade som människor och kan inte ta hur mycket som helst. Hur framgångsrika vi än är.

    Emilia

  2. Jag blev totalt vansinnig när den här storfräsarkillen satt bakom sitt skrivbord och spydde sin galla om att Tim inte förstod vikten av pengar och antydde att han skulle vara en barnslig glidare. Killen jobbade ju utan pauser och glömde att äta! När han fick göra det han helst av allt ville.
    Det du säger, att människan har skapat ett samhälle som människan inte kan leva i sätter ett slags plåster på mitt skavsår, för det är precis så jag känner. Det som sker inom en som individ är inte lätt att hantera och när folk börjar vifta med diagnoser framför näsan på en drivs man bara ännu hårdare. Nä, jag tror inte att det är alla individer det är fel på, vi lever i ett samhälle som är sjukt. Skavsåret har blivit infekterat och det vete fasen om det inte redan är kallbrand i skiten….

  3. Jag blir så förbannad, hur kan vi leva såhär? Och det här är inte ett problem hos ”the big guys” bara, som tjänar miljoner, som är i rampljuset jämt osv utan detta är ett STORT problem hos SÅ MÅNGA. Jag jobbar säsongsjobb i Åre och under den här vintern har två av mina kollegor blivit sjukskrivna för stress och jag VET att några fler hade kunnat bli de om de bara gick till hc. Jag själv bland annat. Men istället tänker man just sådär ”bara täcka upp för en kollega”, ”bara fixa det där”, ”jag sover ikapp nästa vecka” osv osv. Jag vet inte hur många dagar, kvällar och nätter jag spenderat gråtandes och helt tom i soffan för att jag känt mig så slutkörd och min ångest har gjort det omöjligt att röra sig. Helt handlingsförlamad. Det är inte normalt att leva så. Och vi fortsätter att pressa oss mer, mer, mer istället för att våga tro på vad vi känner och börja säga ifrån och be om hjälp och ta hand om oss själv. Usch jag mår så dåligt att vi har skapat den här tillvaron. Om det är något jag vill driva så är det frågor i psykisk ohälsa, vi kommer ha ihjäl oss själv snart.
    Tack för en grym blogg, fantastisk energi och din härliga kärlek till fjällen. <3
    p.s jag såg dig inne på bikes i åre förra helgen men jag vågade inte gå fram och säga hej hehe. jag är rätt säker på att det var du iaf 😮 haha.

  4. Jag reagerade starkast på hur hela dokumentären signalerade ångest. Jag tycker han var så MODIG som vågade göra en sån dokumentär som visade honom på detta sättet. Han hade ju kunnat göra en ”cool” dokumentär som visade hur bra han hade det men dokumentären visade istället vad som är fel i vårt samhälle.
    Ingen, varken rik eller fattig, lyckad eller misslyckad, går fri från psykisk ohälsa och i ett samhälle där extroverta får all cred i världen och introverta ses som kufar är det inte konstigt om vi som är introverta går under i våra försök att ”passa in” i den extroverta världen.

    Jag är mamma till en liten pojke som är som jag, dvs introvert och antagligen högkänslig. Vi boostar honom så gott vi kan men han pratar ner sig själv redan nu när han bara är ett barn, tänker på hur han ska må om ett par år när han kommer i tonåren 🙁
    I dessa metoo-tider boostas tjejer och de pojkar som låter i klassrummet behöver ingen boost – men pojkarna som är som min pojke – de glömmer vi så lätt bort. Tror att Tim var en sån pojke också!
    Förhoppningsvis börjar vi prata mer om psykisk ohälsa och slutar se det som ett tabu efter denna tragiska händelse :’-(

    • Jag instämmer och jag tycker det som står ut med Avicii är just att han var en person med sådan integritet och fötterna på jorden. Han var öppen och utan prestige. Han älskade att göra musik men resten runt omkring var inte hans grej. Att en dokumentär kommer ut och på ett så tydligt sätt visar så mkt fel och att han sedan trots alla signaler försvinner gör så ont. Det skaver att det ens kunde ske. Tanken på Avicii kommer för alltid hjälpa mig se nyktert på detta samhälle. Det gäller att ställa sig utanför och ifrågasätta. Är detta vad jag vill? Får detta mig att må bra? Det skaver så mkt i mig att det sannolikt finns så många människor där ute som hade gjort allt för att stötta Aviicii och undvika det tragiska som hände, bara de hade fått en chans. Som mamma är det bland det värsta jag kan tänka mig, att förlora sitt barn pga att de långsamt förtvinar i själen. Ångest är det sista man önskar att de man älskar mest drabbas av. Jag känner själv igen mig i hans personlighet och kan relatera till hans känslor och det gör nog väldigt många som har sett dokumentären.

  5. För det första, såå bra skrivet Angeliqa. För det andra, så känner jag så oerhört starkt för ämnet psykisk ohälsa. Jag berördes otroligt starkt av Aviciidokumentären och hans bortgång, var ledsen i dagar efter. Jag berördes allra starkast av att ingen frågade hur han mådde och att han gång på gång ville sluta. Han verkade vara en sån fantastiskt fin, smart och driven person. Och det där drivet var väl delvis hans fall. Men, hade han fått hjälp i tid och blivit lyssnad på så hade det här kanske aldrig hänt. Han kändes så ensam samtidigt som han var så högt älskad. Vi lever i ett sjukt samhälle och vi har alla ett ansvar att ta hand om oss. KRAM!

  6. Så så bra skrivet, Angeliqa! Jag är ju själv ett bevis för den galna pressen. Smashade in i den berömda väggen och var åter på heltid efter nio månader. Glad att det gick så pass fort.

    Efter detta, på gott och ont, har min organisation fått en ny syn på press och deadlines!

    Kram Lena

  7. Så välskrivet och starkt. Precis vad också jag tänker, om än inte lika tydligt som du kan formulera det. Läser så mycket om detta i skolan nu, och arbetar med det politiskt. Det är skrämmande vilket samhälle vi har skapat. Jag känner igen det här så väl. Många unga människor, och många män, som lever i tron om att deras enda värde finns i deras prestationer. Önskar ett annat sätt att leva, nära varandra och oss själva. Tack för att du sätter ord på det och för att du sprider hoppet om att det är möjligt. All kärlek!

  8. Hej

    Åh så bra skrivet! Otrolig intressant dokumentär och så skrämmande. är det så där i den branchen? Tänker apå alla artister sog går bort förtidgigt, de som fastnar i missbruk..pressen att prestera. Nä, så bra att det har blivit en diskution och din bloginlägg var så bra!

    • Hej,

      Tack för din fina kommentar, så viktigt att vi pratar mer om förhållandena vi skapar för varandra i samhället. Jag tänker att artister hamnar i den extremaste av världar – alla behöver ju prestera i sitt arbete – men få andra gör det i strålkastarljuset från så många andra människor vilket sätter en helt annan press och stress – speciellt att backa tillbaka. Jag kan inte ens vrida mitt huvud riktigt omkring vad det är jag försöker sätta fingret på – men det vore väldigt intressant att analysera branscher gentemot varandra- Låt oss fortsätta att diskutera, vrida och vända och bolla frågor.

      Allt gott!

  9. Mycket tänkvärt och välformulerat inlägg! Jag såg filmen redan när den släpptes på bio 2017 och förundrades över att ingen reagerade redan då på delar av innehållet. Med Tims bortgång kan det nästan kännas som att filmen tillkom efteråt och fick pusselbitarna att falla på plats, men faktum är att det är tvärtom och att vi människor inte verkar vara bättre än att någon måste dö för att polletten skall trilla ner. Är inne på samma spår, människan är för bra för sitt eget bästa och vi kommer förmodligen utrota oss själva på sikt.

    • Tack för din fina kommentar om artikeln, det uppskattar jag verkligen. Åh, jag är helt med på hur du menar. Drar en parallell till – arbetslivsforskning och samhällsteorier som exempelvis de jag tar upp i artikeln har studerat samhället och samhällets förutsättningar för individer, och individers ohälsa i arbetsliv och som konsekvens av organiseringens utformning – vilka de skadliga faktorerna är och vilka hälsofrämjande aspekter är – det är känt sedan länge. Mycket länge. Ändå skapas ett samhälle med nästan inbyggda ohälsofaktorer som inte går att smita ifrån. Hur ska kunskap omsättas till praktiken? Vad krävs för att vi ska ta till oss? Vakna? När inte ens ohälsostatistik av GALNA kvantiteter biter för förändring. För där någonstans kan vi ju också sätta monetära värden – vad kostar en sjukskrivning – i sjukvårdskostnader, i utebliven inkomst, i minskad skatteintäkt, personligt lidande osv osv Vad krävs för en annan framtid?

      Jag var en utav dem som inte kände till dokumentären förän i samband med hans bortgång och jag tror många såg den och berördes utav den nu för att det blev en sådan massmedial sving. Och jag tänker att det kanske viktigaste vi kan göra – eller som jag kan göra i den roll jag har med en egen plattform som når ut till andra människor är att bidra i debatten på det vis jag tycker det har saknats en pusselbit. Det är det viktigaste jag kan göra nu. Återaktualisera. Nå ut till fler med resultatet.

      Ah- nu blev det ett långt svar. Jag känner mig frustrerad. Hur ska förändring ske. Vad ska krävas för att framtiden inte ska vara som idag. Vad kan vi göra. Många frågetecken.

  10. Åhhh va fantastiskt skrivet av dig!
    Jag var inte ett jättefan utav Avicii men har så klart hört hans låtar på radio osv. Såg dokumentären på tv och fick så fruktansvärt ont i magen av det jag såg! Han skrek ju efter hjälp och förståelse för att få kliva av karusellen – men för döva öron tyvärr. När jag hörde att han gått bort grät jag som ett barn för den här människan som jag såg i dokumentären. För den här människan som uppenbarligen inte såg nån annan utväg, för den människan som bad om hjälp men inte fick den. Han som så öppet och varmt förklarade hur han mådde men för människor som inte brydde sig eller kanske inte förstod.
    Hans historia och öde har gripit tag i mig sååå starkt att det är svårt att förklara.
    Vi måste ta bättre hand om varandra och bli bättre på att lyssna.

    • Åh, tack för din kommentar. Dokumentären kramade verkligen om hela hjärtat. Den gör så ont att se. Jag var tvungen att se om den några dagar senare igen, efter att jag såg den första gången. Den sätter fingret på så mycket ingen annan gestaltat så starkt. Och det gör så bottenlöst ont att se Tim försöka backa tillbaka utan gehör.

      Om vi kan finnas lite mer för varandra. Orka i vardagen som pockar på så mycket uppmärksamhet. Orka lyssna på svaret för Hur mår du? Då kanske vi lite, lite mer kan skapa en bättre framtid för varandra. Börja med det vi kan där vi är.

  11. Håller med i mycket du skrivet. Dock är det andra texten jag läser där männen i Tim’s liv pekas ut och kvinnorna utelämnas. Som att dom inte har något ansvar i det hela.

    • Har du sett dokumentären? Jag ser inte en enda kvinna bland kollegorna, managers, promotors, scenarbetare eller ens bland de gitarrister och sångare han samarbetar med som syns under den inspelningen. Och nu ska jag inte säga att jag är allt för insatt i musikbranschen eller edm-genren utav den. Men det verkar som en utpräglad prestationskultur där det förväntas att klara högt tempo, mycket alkohol osv osv en machokultur där det inte pratas känslor. Vad jag ser av dokumentären som såklart inte på något vis är HELA sanningen eller HELA bilden – men vad som gång på gång upprepas dramaturgiskt är Tim som skriker på hjälp och andra i hans omgivning (män gestaltas här) som säger lugn nu – vi pratar om det här i morgon så känns det nog bättre, de viker bort blicken, de svarar med att han kan väl försöka lite mer, han förstår inte värdet av pengar osv osv osv. Oavsett vad – människorna omkring Tim, de som styrde produktionsförhållandena lyssnade inte.

  12. Jag klarade inte att se klart dokumentären om Avicii. Hans ångest gick att ta på. Hur de som jobbar kunde ignorera/inte se/ inte känna det och prioritera Tim, är för mig en gåta. Jag vill inte tro att allt handlar om pengar, men tvingas inse att så är fallet.
    Jag undrar vad de ska hitta på nu när ”pengamaskinen”inte finns längre…
    Deras agerande borde vara straffbart
    Vila i frid Tim ⭐

Kommentera

Spara