Skärgårdsliv på en brygga

För någon vecka sedan spelade jag in podcast med Johanna Nygård som är VD för Systrar i Bergen. Hon sa något otroligt klokt som har kommit att fastna hos mig sedan dess. Vi pratade om företagsamhet, att vara entreprenör och driva utveckling och hur det är att dela med sig så otroligt mycket av sig själv till andra och till det som skapas. Och då sa hon att man måste fylla på sin egen energi för att kunna dela med sig till andra.

Jag fyller på min energi genom att vara utomhus. Kravlöst. Nyfiket. Glädjefyllt. Här om dagen kom jag till en plats i Stockholms Ytterskärgård som tog mig till minnen av Saltkråkan och Skärgårdsdoktorn. Höstigt, rivigt hav och omilda vindar på bryggan gav andrum, gav helhet och mening. Som att snudda vid en värld som inte riktigt är min – för jag är hemma längs skogstäkta låglandsleder och fjäll.

Jag har fått lära mig att fjällen och skärgården i sitt lynne är lika varandra och jag är sugen på att upptäcka mer – så mycket mer av vad som finns nära havet. jag fashineras av kulturen ute på skärgårdsöar, hur luttrad lokalbefolkningen är och hur mycket de som lever i skärgården idag får kämpa för att fortsätta finnas där. När jag i somras seglade St Olav Waterway så pratade lokalbefolkningen om brokig historia, krig, brandhärdar och ekonomiska svårigheter att få vardagen att gå ihop. Skolor som läggs ned, unga som flyttar in till storstäderna.

Kultur och historia och natur och den lilla människan i något större. Lånad tid på naturens villkor. En ögonblicks sekund av allt det blåser in i mig under den korta stunden på bryggan som får representera alla minnen jag hitintills har av skärgårdsmiljö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *