Storhogna M gjorde jag till min arbetsplats vid ett par, tre tillfällen under min vistelse i Vemdalen. Jag skulle bäst beskriva det som en mötesplats där det finns allt man som människa på semster någonsin skulle vilja hitta. Här köper du ved till stugan, handlar i den lilla matbutiken, fikar eller äter på restaurangen, går på bio, besöker Ski Star, hämtar stugnycklar, bowlar eller bara hänger i det jättelika vardagsrummet på övervåningen.

Det ju så att jag gjort min hobby till mitt jobb. Och att vara i fjällen var min hobby. Så nu när jag tar med dator så kan jag ha fjällen som min arbetsplats och det är ju det som är själva magin – att jag kan ha en digital arbetsstation som jag flyttar runt i världen precis prick där jag vill vara. Sen hör det såklart till många sena nätter med jobb – men den här flexibiliteten att kunna äventyra över en långlunch eller förmiddag och sedan jobba med olika uppdrag den andra tiden – det är absolut guld värt. Det är så jag vill leva mitt liv. Att skapa. Att upptäcka. Att känna att varje dag är min. När jag inte längre känner så kommer jag göra något annat. Men jag kan säga rakt från hjärtat att sedan den dagen jag sade upp mig från  mitt kontorsjobb så har jag aldrig en gång haft måndagsångest, eller svårt att gå upp på morgonen och ta mig an dagen. Det är ett privelegium som jag är otroligt tacksam för. Att kunna kalla mig heltidsvandrare, att säga att vandring idag har blivit min vardag.

Min stuga var en mindfulness-stuga, som jag själv döpt den till, den hade ingen wifi. Så när jag var tvungen att skicka en massa tunga filer och ha radiointervjuer och lite annat smått och gott så satte jag mig på Storhogna M som hade gofika, kaffebuffé och eluttag. Mycket smidigt att kunna sitta där och jobba och bara kunna riva av det mesta och värsta till ett jätteprojekt som jag ser så himla mycket fram emot att kunna berätta mer om snart. Men titta på utsikten där genom fönstret. Det är nypa-i-armen.

Superbra arbetsmiljö. Fjäll omkring mig. Och möjlighet att påverka världen i den riktning jag tycker är viktig. Den här dagen pratade jag prestationskultur i friluftsvärlden, normer om hur en vandrare ska se ut och bete sig ute på lederna och hur jag hanterat fördomsfulla och nedtryckande kommentarer ute på lederna och fjällstugor och kommentarsfält (även om de tack och lov är försvinnande få så har de förekommit och förekommer). Med det pratade jag i finska riksradion YLE X3M, bloggade och debbaterade via Vandringsbloggen Communitys forum. Och ni var många, många som berättade egna historier, egna upplevelser och det får mig att förstå hur ycket mer vi måste ta fram den här typen av troll i ljuset.

Rejäl Afterwork på det då?

Jag älskar tystnad. Det är min största behållning med att åka till fjällen. Att se den vilda naturen, oändliga vidderna, ombytliga vädrets stormande crescendo. Men så någonstans, på något vis, så samanföll sig slutet av arbetsveckan med att jag hamnade på After Ski och jag var först väldigt skeptisk till konceptet när jag såg hur stora scenen var förberedd för coverband och skidklädda siluetter hade paxat de bästa borden. Hjälp. Det här kan ju bara gå vilt till. Försökte minnas när jag var ut i ”gå ut” bemärkelse senast. Men så stannade jag kvar och insåg snabbt att det här ju skulle bli en intressant kväll. Jag iklädd full mundering från snöskovandringen samsades med underställ, ylletröjor, skidoveraller och mössbeklädda afterhajkare. Kanske har jag aldrig kännt mig så hemma i utesamanhang som när jag stod där och försökte placera en sång om en varg som alla undrade vart den hade tagit vägen. Efter två timamr coverbandssjungande var jag mer än nöjd och körde hem till stugan för att laga tacos, bada bastu och snödoppa ena foten och en annan kroppsdel som jag ångrade fick snökontakt.

Och så kan en dag på vandringsbloggenkontoret se ut. Litegranna av allt som är härligt här i livet.

Författare

Kommentera

Spara