Idag vaknade jag av solen som sken på frostig snö och ljudet från plogbilen som snyggade till uppfarten hemma. Efterlängtad, efterlängtad snö. Äntligen dagen att känna kyla bita i kinderna. Snabbt som attans borstade jag tänderna, slängde på mig kläderna som låg framme kastade över en stol och gick ut för att möta morgonen nere vid Mälarkanten. Steg för steg över krispigt isig snö, bestämda steg över dajmsnö efter sandbilens framfart, längtande blick i ångan från tvätteriet som suddade ut konturerna av sekelskifteshusen som passeras på väg ned mot sjön.

Jag ler mot dagen. Jag ler mot de som möter mig, ruffsig och nyvaken. Jag hälsar glatt på en bekant på vägen tillbaka. Kommer hem igen för att plocka fram bilderna jag tog på vägen för att minnas den vackra, själaglädjande morgonpromenaden. Ser tandkräm. Massa, massa tandkräm runt halva munnen som i morgonentusiasmen inte syntes i spegeln men som väldigt klart och tydligt syntes på fotot. Och kanske, kanske är det här gränsen mellan entusiasm och vanvettig entusiasm. Note to self: kolla alltid spegeln först.

Jag har dessa på blankis, vattenbelagd is, snö och de är mina nya bästa vintervänner. Tack denna vackra morgon för att jag fick ned fötterna på jorden igen! Kallar det klassisk kompensationsteori.

Har du tandkrämsklantat dig någon gång? Är du kompisen eller främlingen som säger till om andras tandkrämsklant?

Författare

Kommentera

Spara