Tankar om att vara pilgrim

Idag skriver jag lite tankar om vem som är en pilgrim, vad det innebär att gå på pilgrimsfärd för mig.

Vem är pilgrim?

Pilgrimer vandrar traditionellt utefter sju ledord:

  • Långsamhet
  • Frihet
  • Enkelhet
  • Bekymmerslöshet
  • Tystnad
  • Delande
  • Andlighet

Den som vågar ge sig ut och möta vägen och sig själv. Den anser jag är pilgrimsvandrare. Oavsett om det är under ett veckoslut eller en hel lång pilgrimsled så innebär att vandra att tvingas gå utanför det komfortabla i stan, att möta nya och ofta oväntade situationer. Även den mest vana vandrare kan knappast förbereda sig för allt oväntat som kan dyka upp. Framför allt är det möten med andra människor längs med vägen som jag tycker tillför mycket till resan. Läs mer: 11 myter om att vara pilgrim

Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography
Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

Hur är en pilgrim utrustad?

Vad jag hade med på pilgrimsvandringen längs med St Olavsleden denna höst skiljer sig inte nämnvärt från vad jag har med mig ett vanligt veckoslut ute på vandringslederna. Skillnaden vid långvandringen är att jag var tvungen att förbereda packningen för mer oväntade händelser (första hjälpen kitet var större) och alla väderlekar. I övrigt hade jag faktiskt bantat bort många utav de trevliga sakerna i packningen som jag brukar ha med. Det går helt enkelt inte att kånka runt på för mycket packning så långt och länge. Till exempel lyxar jag gärna till det med en termos vanligtvis för enkel åtkomst till var,vatten, men nu nöjde jag mig med att ha med köket att värma vatten på. Bara där sparade jag in nästan 720 gram. Läs mer: Min packlista inför S.t Olavsleden och Min packlista inför El Camino MEN alla pilgrimsfärder är unika. Vad som finns i packningen skiljer sig åt beroende på vilket land och vilken årstid som vandringen genomförs. I Spanien där många pilgrimsvandrar behövs betydligt mindre packning, det är tätt mellan boendena, är det sommarvarmt krävs mindre kläder. Och ofta kan packningen aldelles oavsett storlek skickas med bil mellan boendena. Då räcker det att vandra med en vattenflaska och lite mellanmål. Det finns inga rätt och fel.

Angeliqa Mejstedt pilgrimsvandrar
Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

Vad är det för vilkor att vara pilgrim?

Pilgrimsvandring kan vara en halv dag. En vecka. Eller en månad. Två kilometer om dagen eller två mil. Det finns inga ramar eller regler. Allt är inom dig själv. I upplevelsen.Jag tycker det är roligt att prata med andra pilgrimmer, hur har de planerat, hur långt går de, hur länge är de ute och hur har de sovit längs med vägen. Men jag låter det aldrig påverka min egen upplevelse. Jag gårså länge kroppen vill gå. Jag går i den takt kroppen vill gå. Tar en vilodag när kroppen behöver. För jag anser att det är en mänsklig rättighet att få vandra i sin egen takt – genomföra vandring på sitt eget vis utefter sina egna behov och förutsättningar. Rutinerna för pilgrimmer kan se ut på precis lika många olika sätt som det finns pilgrimmer. Längs med El Camino de Santiago var rutinerna givna: Gå upp klockan 07.00, gå hela dagen. Komma fram på eftermiddagen. Tvätta strumpor och underkläder i handfatet. Häng upp dem på tork vid sängkanten. Bädda sängen med lakan/sovsäckslakan. Duscha. Ta på det renaste ombytet uppackat från en packpåse. Ät middag. Gå en kort kvällstur runt huset för att känna friheten i att inte gå i kängor eller med packning. Slockna klockan 21.55 till ett sus av snarkningar från andra pilgrimmer i sovsalen.

Att pilgrimsvandra är att ha en uppsättning rutiner (samtidigt som man släpper allt vad rutiner heter), att ha färdiga mål (samtidigt som man låter varje dag vika ut sig framför ens fötter), att skala bort alla de där malande och gnagande måstena och besluten vi tvingas fatta varje dag. Det finns inga (väldigt få iallafall) reklampelare som pockar på din uppmärksamhet och ingen kollega som hänger över axeln för nästa budgetöversikt. Det handlar istället om att ge fullt utrymme för basala behov som att äta, sova och följa ledmarkeringar. En chans att ge plats till någonting annat. Att gå tillbaka till att lyssna på kroppens behov. Höra kroppens viskningar. Uppleva naturen med alla sinnen. Vågar du vila och landa i upplevelsen och se vart vägen för dig? Det kan bli till oväntade ställen. Att pilgrimsvandra kräver att du vet varför du är ute. Det är inte lätt alla dagar. När regnet öser ned non-stop i ett dygn i sträck. Eller när det är asfaltsväg tre dagar i sträck och varje steg att gå är smärtsamt. Eller när raksträckorna inte tycks ha krökar på kilometer. Det är då du möter ditt verkliga jag och din inre drivkraft och motivation. Och du behöver vara trygg i vetskapen att en dag kommer solens strålar skina ned på dig mellan lövtäckta trädkronor igen. För nu är inte alltid. Det finns bara nu. För mig innebär pilgrimmandet ett väldigt konkret sätt att skapa andrum. Stilla sinnet. Vara i enkelheten. Total frihet. Total frihet in i varje cell av kroppen.

Kommentarer

  1. Katta - Bucketlife.se

    Väldigt intressant att läsa, eftersom jag funderar på en liknande upplevelse! Hade tänkt börja med kortare turer för att testa och lära mig om vad behöver & vill ha med.
    Kan tänka mig att det verkligen är tufft i sina stunder, men också alldeles fantastiskt i andra. Det här med att möta sig själv kan ju vara en berg- och dalbana oavsett plats 🙂

  2. Kate

    Skulle gärna pröva på att vara pilgrim för en lite längre tid, låter helt fantastiskt. och avkopplande.. Men tills dess får man avnjuta kortare sträckor… 🙂
    Önskar Dig en härlig dag, kram kate

  3. Lanclin-Linnea

    Jag känner en viss längtan efter att börja pilgrimma mig 🙂 Jag vandrar aldrig någonsin själv och det är aldrig tyst. Kanske måste jag börja med att vandra med någon som jag kan göra dealen att vi vandrar tysta första gången så att jag inte får en chock och får panik där ute i skogen när det både är tyst och jag är själv, ha ha!

    1. Ja, det är en upplevelse. Jag var absolut livrädd för det här med att vandra själv. Men när jag landat i att vandra själv – då var det något som gjorde att jag kände mig stark. Jag fixar det! Sedan är det skönt att kunna föra lite liv när man är själv – gå och sjunga lite för sig själv i uppförsbackarna. Eller som du säger vandra tillsammans i tystnad. Man behöver ju inte dra av två plåster åt gången utan kan gott och väl ta sig an nya utmaningar en i sänder. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *