Historien om hur rätt rehabilitering tog mig från domen att aldrig kunna gå igen till att vara ute på vandringslederna igen.

Min sjukgymnast Pentti är något utöver det vanliga. Långt utöver det vanliga. Idag sammanfattar jag rehabiliteringskaoset för nu ser jag inte bara ljuset i tunneln utan steppar i tangotakt på solstrålarna, så nu kör vi! Missa inte tejptipset längst ned om du har problem med vad eller akilles som behöver stöttning i tillvaron.

Hur jag tappade bort mig i dimman

Jag kom till Pentti i slutet av november 2017- ganska uppgiven och väldigt muskellös (raka motsatsen till muskulös) efter att ha haft besvär och blivit runtskickad över ett år.

Då hade jag så mycket värk i kroppen att jag inte kunde sova ordentligt på nätterna och jag kunde varken sitta, ligga eller gå för vad jag än gjorde så hade jag ont i kroppen, i nerverna, i musklerna. Det påverkade jobbet för jag kunde inte koncentrera mig framför datorn mer än en kvart åt gången och några större äventyr var inte att tala om över huvud taget. När jag var som värst fick min syster hjälpa mig att handla mat för jag klarade inte att bära hem kassen för de tre trapporna till lägenheten. Jag satt bara och grinade många dagar för att kroppen gjorde så ont.

Jag fick förklarat för mig av min första sjukgymnast (fritt återgett) att mina ben skulle sprängas innifrån om jag skulle försöka springa eller gå långt på dem och jag blev tillsagd att jag inte fick styrketräna ens med kroppsvikt eller stretcha ut armar och ben i ytterläge eller ens cykla på mer än ettans växel och jag fick absolut inte motionspromenera. Och jag lyssnade på det tills jag var så dålig att jag knappt kunde klara att bo hemma själv, jag kunde inte åka på möten i Stockholm för det var för fysiskt tufft att gå upp och ned i tunnelbanetrapporna. Jag var 30 år och hade en kropp som en kokt morot till slut.

Mellan faxmaskiner och leanproduction-vård fösvinner människan
Det rehabåret blev jag runtskickad så mycket som en människa nu någonsin kan bli runtskickad mellan sjukgymnast, allmänläkare, ny sjukgymnast, radiolog, sjukgymnast, neurolog, sjukgymnast, venspecialist osv osv De har ryckt uppgivet på axlarna. Inte deras problem. Någon annans problem. Ring inte mer säger de. Ibland har rehabliteringsprocessen avstannat helt av anledningar som att en vårdinrättning bara faxar remisser och en annan bara tar emot mejl för de har ingen fax. Och för varje avvisning tappade jag lite av tron, lite av hoppet på att kroppen skulle gå att laga. För jag visste inte hur jag skulle agera för att kroppen skulle börja bli lite bättre och ingen kunde peka mig åt rätt håll.

En sjukgymnast sa vid ett tillfälle att jag aldrig skulle kunna fjällvandra igen eller bära tung ryggsäck. Att jag borde göra någonting annat. En tung dom att få när det liksom är meningen med hela ens liv både som jobb och hobby och socialt umgänge. Det var tungt att hantera som nystartad egenföretagare. Det var tungt att hantera som nyblivet enpersonshushåll. Det svindlade på så många sätt det kan svindla samtidigt och dag för dag kände jag hur kroppen blev svagare.

När jag fick kompassritningen utstakad igen

Sedan träffade jag min nuvarande sjukgymnast Pentti och idag finns det inte bara hopp om tillvaron – han har gett mig vandringslederna tillbaka.

Jag är hos Penttis Idrotsskador och Sjukgymnastik regelbundet två dagar i veckan. Däremellan har jag övningar som jag gör hemma och utmanande delmålsäventyr som morot att arbeta mot. Före nyår gick jag en mil i terräng, jag har pulsat i snön i vintrigaste Hälsingland, jag kan gå nästan två mil på barmark, jag kan sköta min vardag och mitt jobb. Det finns liksom klipp i fötterna igen när jag går. Jag har börjat jogga ett par, tre dagar i veckan. Jag som aldrig i hela mitt liv har joggat.

Sist jag berättade om mina framsteg hos Pentti så kallade jag honom Tejpmästarnas Tejpmästare, han reser runt nästan hela världen och undervisar läkare, proffessorer, sjukgymnaster och universitetsstudenter konsten att tejpa. Bara sedan jag lärde känna honom har han senast varit i Thailand och Turkiet för att lära ut hur tejpen helar.

Tack vare att mina vader har varit tejpade på rätt sätt har jag kunnat börja träna upp de muskler min kropp har saknat och tack vare att jag kunnat komma ut i naturen igen och att jag kunnat komma igång fysiskt igen har min kropp slutat göra ont dygnet runt. Första kvällen jag gick och lade mig med tejpade vader så låg jag där mellan lakanen och försökte känna den där brännande, pirrande och stickande känslan som hållt mig vaken så många nätter. Men den fanns inte där. Och jag sov hela natten utan att vakna upp. Jag kunde jobba framför datorn igen, längre och längre pass för jag hade inte den där diffusa smärtan i hela kroppen som pockade på uppmärksamhet. Jag kunde röra mig ute i naturen så smått igen – det som ger mig så mycket energi och glädje. Jag kan använda min kropp igen. Det som betyder mest, det som ger mitt liv allra mest substans, innehåll och mening. Meningen med mitt liv är ju att sprida pepp, inspiration och glädje att vara ute och det bygger så mycket på att jag faktiskt kan vara ute och hämta energi för att sprida vidare. Jag måste ju tanka mig själv för att kunna tanka andra.

Vad som gör min sjukgymnast unik? Hela människan får plats. Pentti, Annette och Oscar i det fantastiskt grymma gänget har tid, de har plats och de ser alla oss patienter som är där. De kan alla namn, frågar hur det gått med något vi pratade om sist, man sitter gärna kvar och dricker kaffe en stund extra i väntrummet. I julas hade vi luciaspelning i gymmet med trombon och saxofon och piano och en tremannakör och hembakade pepparkakor med chili och vitlök (supergott – måste testas). Mellan övningsrepsen delar vi tips om hur en får krukväxter att överleva och bästa matlådematen och vem har hört nått om snöovädret som är på gång. I väntrummet finns alla böcker av Jan Stenmark och på väggarna sitter roliga tecknade memes tillsammans med sportstjärnor tejpade till framgång.

Pentti skickar aldrig hem mig efter tio minuter eller tjugo minuter. Jag får alltid vara där tills jag är klar – oavsett om det tar en timme eller två eller tre eller ännu mer. Det är ovanligt och något unikt. Något att uppskatta. Kompetensen i kombination med miljön – för det gör hela skillnaden att hitta de som har kompetensen och inte bara kunskap. Kompetens att omsätta kunskap till praktik efter de förutsättningar som finns. Någon som orka vara nyfiken detektiv, vetgirig och hitta lösningen.

Pentti förklarar tills jag förstår övningarn och kroppens alla konstiga reaktioner, han låter mig slå så hårt på boxsäcken att det gör lite mindre ont på insidan och jag har fått en egen förebild – Forest Gump – han som springer tills han inte vill springa mer. Precis det har jag adopterat – det tar jag med mig när jag steg för steg erövrar konsten att jogga. Och bit för bit är jag helsammare som människa.

Den hårda läxan du inte behöver göra om

De här fem lärdommarna tar jag med mig. Kanske kan de hjälpa även dig som genomgår rehabiliteringsprocess eller annat som känns tufft.

Släpp taget om det som inte fungerar. Min lärdom av det här är att släppa taget om sådant som inte fungerar i tid.  För det första är det ju idag småsvårt att få tid inom sjukvården överhuvudtaget –  jag tror jag fick vänta tre veckor bara på mitt första tiominutersbesök och i den stilen har det fortsatt. Så när det visar sig gång efter gång att det är en återvändsgränd så kände jag ju till slut att jag stångade mig ganska blodig. Ska jag till ÄNNU EN TILL?? Ja, jag blev lite förvirrad i mig själv – vem kan jag lita på? Hur kan jag ifrågasätta någon som har så lång utbildning? Vad vet jag egentligen? Jo, jag visste ju att det inte fungerade. Min kropp blev ju avsevärt mycket sämre. Med facit i hand skulle jag tidigare bytt sjukgymnast direkt när jag inte fick hjälp.

Lita på magkänslan om det verkar fel. Lita inte på någon. Lita inte någonsin på någon som säger att du inte kan göra saker. Att det inte kommer bli bra. Det blir alltid bra, det gäller bara att hitta rätt förutsättningar, sina förutsättningar och människor som kan stötta den processen på ett bra sätt. Orka be om second opinion, våga ifrågasätt. Orka läsa på ännu mer. Leta rätt på någon som kan vara med och stötta under vårdmöten om det behövs. Och om någon säger att du inte kan göra någonting så är det antagligen helt jättefel. (Anta utmaningen! Prove ‘em wrong!)

Du klarar så mycket du tror att du klarar. Jag har skrivit det förut – att vi klarar så mycket som vi tror att vi klarar. Varken mer eller mindre. Men ibland behöver av hjälp av vården att reda ut HUR och VAD – men ditt VARFÖR det kan bara du ha. För mig är vandring mening, det är det jag älskar att göra, det är där jag vill vara, det är där min kropp vill vara, behöver vara, måste vara. Så det är tillbaka ut på lederna jag ska ännu starkare, ännu längre, ännu oftare. Tills dess njuter jag som alltid av det jag kan göra här och nu.

Acceptera allt du inte kan förändra. Acceptera är en av de viktigaste lärdommarna vi kan göra. Acceptera allt det vi inte kan förändra. Acceptera att saker är på ett visst vis tills det är på ett annat vis. Nu är inte alltid. Men just nu är det såhär så jag får göra det bästa av det jag har där jag är. Släpp taget om allt som tillhör det förgågna. Det som inte går att ändra.

Svär inte åt mörkret – omfamna ljuset. Jag väljer att inte koka av ilska över det år, de muskler, relationer och pengar som gått förlorade på grund av slapphänthet – jag väljer att vara TACKSAM för att jag nu fått hjälp till en framtid igen. Ett steg bakå och två frammåt. Så är det ibland. En fet jävla käftsmäll så är det ibland. Tack, det gör mig starkare och jag slår tillbaka dubbelt så hårt. Jag har fått tillbaka meningen med livet och för det är jag tacksam i varje andetag jag tar – för jag tar det inte för givet. Jag tar inte min kropp för given och jag tar inte de människor som hjäper mig för givna. Jag noterar alla nyanser av det jag nu blir erbjuden och jag uppskattar det enormt. Fokus på det som är ljust, positivt, frammåt, uppåt. Andas in. Andas ut. Namaste.

Tejpa: Vadmuskler och Akilles

Att hitta någonstans som detta är en fridstad som knappast kan beskrivas med ord. Det smärtar mig att inte alla kan få ha sin Pentti – alla förtjänar det. Så det är med stor glädje jag idag kan dela med mig här på bloggen av den tejpningen som har tagit mig tillbaka ut på vandringslederna igen.

Om du någon gång har problem med vadmuskel eller akilles som behöver stöttning så är detta tejpningarnas tejpning från tejmästarnas tejpmästare. 

Författare

27 Kommentarer

  1. Jag är verkligen så glad för din skull – och det lättar i hjärtat att du hittat rätt. För du är en vandrare av rang.

  2. Åh vilket härligt ställe du har hamnat på! Stort lycka till och jag är säker på att du vandrar härligt till sommaren igen.

  3. So so soooo happy for you! Was so worried for you in November ❤️glad we can be trailsisters again in the future xx

    • I am so, so sorry you had to hang with me in November in so many ways <3 We have so much, pilgrimages to pilgrimage trailsister! Literally cannot wait 😀 😀 Just let me know whenever you are free to roam the wilds with me again!!! 😀

  4. Först och främst, tack så mycket för att du delade med dig!
    Det låter som du har gått igenom en jättetuff period.
    Fy katten för att skickas fram och tillbaka och få höra att man aldrig mer kan fjällvandra mer och använda sin kropp på det sätt en önskar!
    MEN, jag blir så glad för dig att du fått rätt hjälp och blir starkare och starkare igen! Underbart! Fortsätt kämpa! Snart är du ute med ryggsäcken och kan ta dig an längre äventyr igen!

    • Ett steg bakåt och två steg frammåt – det får man komma ihåg när det stormar som värst 😀 Tusen, tusen tack för dina glada hejarop och stöttning – det betyder jättemycket! Nu är det fullt ös frammåt för att vara ute på lederna igen med snarst möjliga prioritet 😀

  5. Alltså jag blir lite lätt grinfärdig – så himla skönt att du hittat någon som hjälper dig helhjärtat! <3

    • Åh, bara lyckotårar u – för altså jag tackar högre makter varje dag för att jag kunnat få rätt hjälp – det gör mig så himla lycklig 😀 Tack för stödet!! Kram

  6. Jag blev verkligen ledsen för din skull eftersom jag vet vad ditt vandringsliv betyder för dig.

    En stor vandringskram till dig och hoppas att du snart mår bättre!

    • Åh, ja vandringen betyder verkligen allt – det är allid ut på lederna jag längtar – om än det bara är skogsturer så är det ju fotgå jag vill göra i alla tänkbara och tänkbara former så nu är jag så himla gld tt det går åt rätt håll igen och jag har fått både mening och lederna tillbaka. Det betyder allt. För det är jag evigt tacksam.

  7. Tycker att du typ borde bli Guru 😂 dina tankar är så värda att spridas. Du skriver…

    En fet jävla käftsmäll så är det ibland. Tack, det gör mig starkare.

    Känner verkligen igen mig i denna mening. De senaste åren dras jag mer bort från det där Blondinbella chargongen ”du kan göra allt bara du vill”.

    Nej, vissa saker handlar om acceptans och att faktiskt skapa en ny berättelse om sig själv. Kanske att denna nya saga är svår att till en början sätta ord på. Men när vi väl kommit igång så inser vi att denna berättelse är så mycket starkare och mer äkta än den gamla.🦋🦋🦋

    Tack för detta inlägg ❤️

    • Åh, tack, tack, tack vad det betyder otroligt mycket att höra. Sociala medier och bloggar och gud vet allt är ju alltid en vinkling av någon sorts verklighet – och å ena sidan kan det vara en stress att se soliga motljusbilder i romantiska berg och å andra sidan får det inte övergå till du vet det där gnälliga om för varmt, för kallt, för regnigt. Det är så otroligt viktigt att vi kan prata om det som är tufft – om käftsmällarna och kanske börja dela lite tips om hur de kan hanteras i stunden, om lärdomar. Att inte behöva uppfinna hjulet själv varje gång, att inte behöva känna sig ensam. För gud vad en kan känna sig ensam i krig mot väderkvarnar – men allt som behövs är något så litet som en enda person som tror, pekar ut kompassriktningen igen. Som detta fall. Visst kan vi göra det vi vill – men det är inte alla förunnat. Ofta får man ju ägna sin tid åt sånt man inte vill. Idag gör jag ju som jag vill, jag har möjligheten och ynnesten att driva mina hjärtefrågor, jag väljer mina samarbetspartner, arbetstid och vart i världen jag arbetar. Men det är ju också på bekostnad av trygghet som jag skrev lite om i inlägget, och jag är själv, själv, själv med alla beslut som egen företagare och plus det käftsmällarna. Det finns två sidor av myntet. Alltid två sidor. Vi behöver prata mer om båda sidorna – odramatiskt.

      OJ Vad jag spårade ut nu. Skulle bara säga – tack vad glad jag blir av din kommentar!!

      Allt gott!

  8. Tack för att du delar med dig av din resa från botten till toppen. Just detta att man måste var frisk för att orka vara sjuk och fråga , leta tills man hittar den som kan. Tack alla som hjälpte dig tillbaka till den glade vandraren.

    • Ja, det här med att det är ett heltidsjobb att vara sjuk det är ju för bedrövligt. Och så många resurser som blivit inkopplade som inte alls hade behövt bli inkopplade om jag fått rätt hjälp direkt – då hade alla de kunnat hjälpa nån med verkligt behov. MEN en ska blicka frammåt och uppåt och ta hand om sig på allra bästa sätt så att sjukvård helt kan undvikas. Bäst så.

      Tack för lyckönskningarna – det gör mig så glad. Den glada vandraren är tillbaka. <3

  9. Hej Angeliqa!
    Så trist när hälsan sätter stopp för våra drömmar, så oändligt fantastiskt att du har lyckats övervinna hindren. Vilken beundransvärd kämpaglöd! Vi sitter på läktaren och hejar på dig.
    Av egna bistra erfarenheter vet vi hur vanskligt det är att hamna i fel sjukgymnast-händer, hos någon med bristande kompetens eller – ännu värre – vilja att råda bot på hälsohindren. Tur att det finns sådan som Pentti!

    • Hej! Tack snälla du, det gör mig verkligen ont att höra att även du vid tillfälle drabbats av den mindre kompetenta skaran sjukvårdspersonal. Det finns ju alltid ett spektra inom alla yrkesgrupper – men det är tråkigt när det är att tala om rent häsoskadlig kompetensbrist. Där måste det finnas ett ansvar och yrkesstolthet i att skicka vidare när det inte sker rimlig förbättring inom en rimlig tid. Som patient är det svårt att själv veta, avgöra, bedöma i förhand. Såå jag är så himla jätteglad att äntligen kunna skriva det här blogginlägget som jag längtat, drömt och hoppats så länge på att en dag kunna skriva. För det är jag Pentti evigt tacksam. Och jag hoppas att alla andra slipper vänta för länge när det inte fungerar oavsett vart det är. _D

      Det finns så otroligt mycket hängiven, dedikerad och kompetent vårdpersonal som skulle ha applåder varje morgon och som säkerligen inte får den uppskattning de förrtjänar för det är ju så lätt att ta för giet att det är bra när det är bra. Så glömmer man att berätta det för den som hjälpt en. De som gjort det där lila extra. De som sitter sena kvällar med fortbildning för att hålla sig ajour med senaste utvecklingen inom sitt område. De som kämpar.

      Ah, nu blev det längre än jag tänkte och spårade lite på en sidodiskussion men det här gör mig så engagerad.

      TACK för din fina kommentar den gör mig verkligen jätteglad. Allt gott!

  10. Åh, jag skulle kunna börja gråta! Så HIMLA bra skrivet! Jag kan gå men min rygg är som en gammal gummas. Å jag upplever exakt det du skriver, ingen som VERKLIGEN erbjuder hjälp. Men SÅÅ viktigt att behålla tron på att förändring finns, för annars vilar bitterhet och psykisk ohälsa runt knuten. TACK för ett fint inlägg!

    • Hej Therese, Tack för att du hör av dig och delar med dig. Det är verkligen tråkigt att läsa om din trasiga rygg och jag håller verkligen med om den mentala biten som är så tuff. Jag har krigat så mycket med mig själv under det senaste året, det finns ju inget annat alternativ än att jobba frammåt, frammåt, frammåt i vilken sakta mak det än är men hjälp vad det är svårt när tiden börjar gå och när resultatet uteblir. Lite därför har jag inte skrivit så mycket om min skada under tiden det inte var framsteg – så till det kommer också nån viss skam, jag skäms ju för att min kropp inte orkar och jag skäms för att det inte blir framsteg och jag skäms för att jag inte vet hur jag ska göra fast inte ens vården kan säga hur jag ska kunna göra för att bli bättre. Och med skäms och sviktande jävlaranamma är det lätt att ensamhet kommer uppepå allt det där – för man är ju ensam att kämpa mot kvarnar. Och så kom jag på nu att det är så himla viktigt att vi pratar mer rehab, pratar mer om när det går åt skogen och hur vi hanterar det. Peppar varandra. Det gäller att hitta människor och omge sig med människor som fattar biffen – hur lång tid det än tar att hitta dem 😀

      OJ nu blev det långt. Ville bara skriva tack och förbaskat mycket lycka till med att hitta någon som verkligen, verkligen ger dig den hjälp du behöver och förtjänar. Skickar med en stor varm styrkekram till dig!!

  11. Mitt intryck och din egna beskrivning av dig själv (Kvinnliga äventyrare 171226) är att skrivandet är en viktig del av dig och som du enligt min uppfattning bevisligen är bra på.

    Har du övervägt ett eget bokprojekt och debutera som författare?

    Jag lovar att köpa din bok.

    • Hej, oj men wow vad jättejätteglad jag blir av ditt meddelande. Jag har alltid älskat att skriva och jag har alltid älskat böcker. Redan när jag var i 8-årsåldern brukade jag åka till biblioteket med min cykel och låna hem så många böcker jag kunde bära med mig. Under lång tid läste jag en bok om dagen och mina föräldrar fick släpa ut mig på äventyr eller att träffa kompisar. Så att en dag få ge ut en bok vore en dröm större än någon annan så om det kommer min väg inom det närmsta skulle jag vara den första att tacka ja. Tills dess får orden samlas här på bloggen – det är ju ett fantastiskt sätt att få publicera viktiga frågor, funderingar, reflektioner, kunskap och förhoppningsvis lite inspiration mellan varven. Allt gott!

  12. Härligt att du äntligen har hittat rätt i rehaben! Sån pepp att läsa för oss som själva kämpar med skador. Känner igen mig så väl i beskrivningen att hela meningen med livet står på spel. Ett liv utan friluftsliv, det är ju väldigt svårt att acceptera.

    Bröt själv fotleden under fjällvandring i Padjelanta i augusti. Det såg ut att sluta riktigt illa och läkarna var inte säkra på att det skulle bli någon mer vandring för min del. Nu har det gått snart 6 månader och jag har precis börjat stappla mig fram utan kryckor. Men det går framåt hela tiden! Slutresultatet är dock fortfarande osäkert.

    Även om jag hittat en ok sjukgymnast så hamnar så himla mycket ansvar på en själv. Jag har ägnat så mycket tid åt att googla övningar, jämfört olika träningsredskap osv. Följer även @modigajohanna på instagram efter hennes knäskada. Minns hur hon beskrev rehab som ett halvtidsjobb. Det stämmer så bra.

    Långt inlägg, men ville bara tacka för grym pepp! Kul att följa dina stories på instagram för övrigt 🙂

    • Tack för att du hör av dig. Beklagar verkligen att höra om den skadade fotleden och att även du får kämpa med rehab.
      Jag önskar så det fanns mer att läsa om själva rehabresan folk gör, hur de hanterar alla delar av den och där är ju Modiga Johanna som du nämner en fantastiskt fin förebild både hur hon hanterar företagande och rehab och att fortsätta följa drömmar och inte tappa fart under tiden. Det är ju frustrerande med det där googlandet – googlar man på rätt sak, bedöma validitet i källorna, vem kan man lita på – driva och samordna hela övriga rehabprocessen. Ja, det krävs sitt pannben och målmedvetenhet och jäklaranamma så absolut – det är ju minst ett halvtidsjobb och det slänger ju omkull mycket av vardagen.

      Allt gott och stort lycka till med fortsatt rehabiliterande och att ta dig tillbaka ut i naturen i kroppens takt.

  13. Det här är så fantastiskt att jag blir alldeles tårögd. Vilken otrolig vändning alltså – av att få rätt hjälp. Det är en obehaglig djungel med specialister & sjukvård och att överhuvudtaget hitta vägen in.

    Så väldigt glad för din skull – även om du hållit humöret uppe så kan jag tänka mig hur förbaskat knäckande det måste varit.

    Massor av kramar kompis!

  14. Pingback: Topptur Longyearbyen - kika efter isbjörn på Svalbard - Vandringsbloggen

Kommentera

Spara