Plats: Longyearbyen, Svalbard

Tidsåtgång: Ca 3 timmar

Guide: Beväpnad guide från Hurtigruten Svalbard

Värd: Swarovski Optik, produkttest kikare Companion

Framför mig går en beväpnad guide, redo om vi skulle råka på en isbjörn under toppturen. Jag hör mina egna hjärtslag banka hårt i bröstet och jag är helt varm på ryggen efter att ha tvingat benen att ta sig upp för en tvär och brant stigning. Tacksam för broddbeklädda kängor. Vrider på huvudet och ser ut över den lilla staden med färgglatt målade hus, berg som omfamnar staden i horisonten och ett fartyg som letar sig ut från hamnen. Nu finns det mjölk till kaffet på hotellet igen.

Ryktet säger att lokalbefolkningen gör denna topptur före frukost – något vi vanliga människor får ta lite med en nypa salt för norrmän är bergsgetter, det lärde jag mig den hårda vägen när jag läste en guidebok om dagsturer på Lofoten där det ordagrant stod ”passar även farmor och barnbarn” – den turen slutade med att jag var tvungen att ta mig upp med rep sista biten. Så var inte fallet idag – men de 400 höjdmeterna uppförslut så krävde defintivt sitt depåstopp på toppen.

Longyearbyen med sina färgglada hus och bergen som kuliss.

Anton Kalland, vandrar längs med bergssidan upp. Jag stalkar hans instagram mer än lovligt ofta, för bilderna av naturen som tar mig tillbaka till någon sorts urkraft som inte kan beskrivas utan behöver ses, så kika in där om du inte redan gör det.

Gladast i gruppen. Mattias ägnade en signifikant del av den mest tvära delen av toppturen att berätta minnen från hans guidade turer i Sarangeti med lejon, leoparder och elefanter. Kanske den mest extrema motsättningen mellan varmt och kallt, tre kontinenter från verkligheten där på plats. Nu råkade det vara prick vad jag behövde för att benen skulle bära uppförs. Alltså, jag kan konsten att bita ihop och vandra med pannben lika tjockt som en teflonpanna, men när jag flyttade fokuset bort från mig själv så blev upplevelsen en helt annan. Betydligt mer närvarande i omgivningen omkring mig.

Svalbard

Belöningen för mödan att gå upp för är att titta på utsikten. Det kan vara lätt att bara rasa på längs med en vandringsled eller upp för den där tuffa backen, men upplevelsen på den där platsen en nu tagit sig till är ju prick det där som händer när vi stannar upp. Att faktiskt titta på landskapet som vi tagit oss till. Jag var väldigt glad för att topptura tillsammans med ett pausgäng och i just en sådan där mitt-på-berget-paus fick vi se en vintervit fjällräv skynda förbi längs med bergssidan. Det vackra finns i ryggen – det gäller alla uppförsbackar. Kom ihåg det!

Foto: Mattias Stedt

Jag är ofta envis, på tok för envis för mitt eget bästa ibland. Hjärnan kan försöka med alla möjliga, logiska argument men när hjärtat vill upptäcka finns det få saker som kan stoppa mig. Många gånger det senaste året har jag varit arg på min kropp för att den inte klarar så mycket jag är van vid att den ska klara, att den inte läker fortare – och när jag känner så kommer en annan överväldigande känsla av otacksamhet – att jag faktiskt behöver vara mer tacksam för vad jag kan göra i detta nu. I den där ambivalenta känslan så kom tårar rinnande ned för kinderna på vägen upp. För det fantastiska landskapet som jag kunde ta mig fram i. För det tålmodiga sällskapet som kastade glada hejjarop på vägen. För att varje gång jag klarar lite mer så vet jag att det kommer finnas en annan tid än nu. Naturen finns alltid där. Naturen dömer inte. Där är jag ett med allt och allt jag någonsin kan bli. Det ger mig styrka att aldrig ge upp. Att aldrig sluta orka. Och för den urkraften är jag denna topptur evigt tacksam.

Naturupplevelsen handlar så mycket om dem som man delar den med, det som andras specialistkunskaper tillför. Någon som kunde alla fågelarter, peka ut spår från vilda djur, berätta historier från trakten, fixa kaffe snabbt som blixten. Det handlar också om förmågan att ta in alla de små nyanserna på vägen. I det härliga virrvarret av intryck, känslor och samtal. Jag kan vandra samma led om och om igen. Den är aldrig densamma. För att jag är aldrig densamma. Och av den enkla anledningen kommer jag antagligen inte bestiga detta berg igen – det är ett minne för livet och det vill jag tamefasiken inte jinxa.

Betyg: Fem av fem kängor för att spana efter isbjörn från bergstopp, lätt tillgängligt direkt från hotellet i Longyearbyen.

 

Författare

Kommentera

Spara