Varmt välkomna våfflor och kaffe i samevistet ute på fjällen blev målet med dagens utflykt med turskidor. 

Vaknade upp i stugan på Utsikten i Storhogna och såg hur det var blå himmel utanför och ett lager av snö djupare än jag är hög.

Färden gick från Storhogna Högfjällshotell till samevistet ungefär 3,5 kilometer bort. Färdvägen är enkel. Jag klev ut ur bilen. Klev över tjocka snövallen med skidorna och åkte sen rätt efter ett spår – som tog mig raka spåret (pun intended) till samevistet. Först var det en ganska tuff uppförsbacke och jag kom på en bra teknik med att saxa uppför på den stora platta delen i mitten av den uppkörda terrängen, alltså inte i de fina spåren utan bredvid dem. Sedan var det plattförs nästan hela vägen.

Mer information om hur du tar dig till samevistet: Storhogna Högfjällshotell Samevistet

Jag har inte stått på turskidor sedan jag åkte Vita Blixten, tunga och ganska breda träskidor som behövde tjäras. Vad jag minns från de åren av åkande var att jag otålmodig som jag var lyckades få för tjocka lager tjära under skidorna vilket som mer regel än undantag resulterade i att mina skidor hade tjocka lager av snö under sig och var mer som långa, tunga snöskor än åkdon att glida fram i. Kort sammanfattat en tung upplevelse.

Inför den här veckan i Vemdalen var jag på sporthyrbutiken Aktivt Uteliv i Västerås och hyrde turskidor, moderna vallningsfria turskidor som hade fiskfjäll, stålkant och tillhörande teleskopstavar. Och åhåhåhååå sån skillnad det var att åka på dem. Jag gled fram genom snön – så när det kommer till pryldiskussioner så är det ju så att rätt utrustning som används på rätt sätt kan ge en verkligt annorlunda upplevelse av naturvistelsen. Jag är så glad att jag såhär tio år senare vågade mig ut och prova turskidor igen.

Hur skidorna tar sig fram i snö? Hur bra som helst. de som åker med vanliga längdskidor kan inte kliva ur spåret och åka ospårat som jag kunde göra med mina. Så jag var väldigt glad att ha de här turskidorna. Bara för det stora nöjet att göra egna spår, det får iallafall mig att känna mig lite som en upptäcktsresande som banar nya marker – fast i miniatyrform.

Vackra fjällvyer griper tag om själen. Snart var solen borta och det blåste på lite mjölkvitt på fjället, sådär som bara fjällväder leker med oss människor. På håll kunde jag se bergsvyer och fjälltoppar som letade sig fram mellan byarna av dimma och moln. Och på något vis greppar det min själ på ett oförklarligt vis. Utan att ha planerat färden mer än att vakna upp på morgonen, bestyra alla morgonbestyr och så vidare så föll sig timingen så himla bra att samevistet öppnade precis, bara minuter efter att jag kom fram.

Samevistet och Kaffestugan

Det var kö för att komma in i kaffestugan, vet inte vart alla människor kom frn för de var definitivt inte synliga i spåret – men det kan ju vara att det är så enkel matematik som att man ser dem man möter åt andra hållet och i övrigt är åkarna utspidda för att ackkumuleras när det vankas kaffe. I samevistet fanns långa träbänkar klädda med trasmattor, djurskinn på väggarna och semlor i massors massvis. Jag beställde våffla med hjortronsylt och den där väntan med den klassiskt blå lappen med tryckt nummer – ja den innefattar så många känslor av samanlagd äventyrlighet och godsaksväntan så det går knappt att jämföra med någon annan väntan.

Nödvändiga faciliteter för kaffesugna fjällfarare. Till råga på allt alla hjärtans dag. Hur passande är då inte detta hjärtliga påminnelser om livets kontraster?

På rast innan dagens jobb.

Lätt att följa vägen även om det blåser på rejält oväder, ledmarkeringarna är stora röda träkors som sitter tätt – jag skulle säga så tätt att det i princip vore omöjligt att tappa bort sig på fjället oavsett tid på året. Men är du osäker ska du såklart alltid diskutera saken med lokalbefolkningen, förslagsvis då receptionen på Högfjällshotellet som lever och andas fjäll.

 

Tillbaka till utgångspunkten igen. Så härligt att se alla möjliga utflyktsål som startar precis vid Storhogna Högfjällshotell. Det här är en plats att komma tillbaka till.

Författare

5 Kommentarer

  1. Pingback: Bloggsvepet - Helena Enqvist

  2. Vad kul att läsa det här inlägget! För ett par somrar sedan gick jag just vägen från Storhogna till Samevistet och sedan vidare till Fallmoran, himla kul att se samma vyer i vinterskrud! Minns den där uppförsbacken i början också… Haha!

    • Haha, jaa älskar att se hur landskap utvecklas med årstiderna. Går inte att tänka tillbaka på uppförsbacken som sen blev en nedförsbacke – gör mkt helre om den med kängor än med turskidor. haha, har liksom inte lärt mig bromsa ordentligt. Hahaha

  3. Men WOW vad magiskt fint! Blir sugen på att åka själv 🙂 Angående vita blixten, har du gjort lumpen? 🙂 Helt missat!

    • Hej, ja men jaa så härligt. Jag har varit väldigt engagerad inom frivilligorganisationen FBU som det hette då – Frivillig Befäls Utbildning och var aktiv både som medlem, i ledarutbildning och i styrelsen under tvåårs tid. Kanske det mest lärorika en friluftsintresserad kan göra 😀 Verkligen, verkligen testa alla gränser. Haha.

Kommentera

Spara