Nu har vi spenderat tre dagar i en del av Malaysia som kallas Cameron Highlands. Det är rankat som en av de platser i detta land som är mest värt ett besök. Det är lätt att förstå. Omgivningarna kan bäst beskrivas som mycket kuperad terräng med byggnader i gamaldags brittisk stil. Överallt odlas det saker. Allra stoltast är man över att jordgubbar växer i trakten, n¨ågonting som verkar vara mycket ovanligt annars. Detta leder till att det finns överflöd av jordgubbskakor, jordgubbsglass, jordgubbsmarmelader och jordgubbste. Tänk på vad som helst som är ätbart så lovar jag att det finns här med jordgubbssmak. Faktum är att om man ännu inte har nöjt sig med jordgubbstemat så kan man köpa med sig en t-shirt hem med tryckta jordgubbar, eller aknske ett jordgubbsparaply… eller en uppblåsbar jättejordgubbe att sparka fotboll med. Ja, kanske att poängen nått fram. kommer man hit bör man käka jordgubbar. Sagt och gjort.

Vi följde med en lokal guide till ett jordgubbsplantage och åt jordgubbar med glass och grädde i solen. Sedan passade vi på att åka till det lokala teplantaget. Där drack vi färskt te och fikade. Vi fick även se hur te produceras från det att en arbetare plockar bladen för hand ute på fälten, tills dess att de torkas och paketeras i fabriken. En stackars arbetare kan för hand plocka ungefär 20 kilo teblad om dagen, detta resulterar i 5 kilo färdigt te. För besväret får han ungefär 50 öre per insamlat kilo färska blad.

Eftersom vi fortfarande inte stillat vår hunger efter att upptäcka de vackra trakterna och omgivningarna passade vi även på att besöka ett rosenplantage med alldelles fantastisk utsikt och ännu vackrare blommor förståss. Det fanns alllt från rödbetsplantor till kaktusar och blommor i alla färger, former och storlekar, förutmóm de utlovade rosorna. Eftersom solen sken denna dag gick vår färd vidare mot en marknad, en biodling och en fjärilsträdgård. Vi fick även se skalbaggar stora som halva snickers-chokladkakor och sköldpaddor på tre-fyra kilo.

——————————————————————————————-
VANDRINGSLED 9A 20090708
Nog med sightseeing. Underbart i all ära att upptäcka en stad utefter guidböcker och rekomendationer för turister, men det behövs lite äventyr också.

Sagt och gjort, vi hittade en karta över området som visade på en upptrampad stig som skulle leda till ett vattenfall. Det stod att leden skulle vara lätt att följa, väl markerad och någorlunda underhållen. Med den saken blev det lite si och så. På första försöket att hitta början på stigen lyckades vi gå bort oss totalt, men först efter att vi gått 3 kilometer i uppförsbacke och hamnat vid en vattenreningssttion insåg vi vårat ödestigra misstag. Tillbaks på ruta ett. Efter att ha studerat två guidböcker, en urkass turistkarta och pratat med 5 andra turister, som också tappat bort sig, kom vi till slut fram till vandringsleden.
Den bestod av en asfalterad led där det satt horder med skyltar där man erbjöd hemmalagade sylter och marmelader. jaha, det verkade ju inte bli nån match det här. Vi kom fram till fallet efter en myvket smärtfri promenad genom den vackrast tänkbara skogen. Lianer, palmer, bambu och annat kantar här, liksom övriga malaysia, ledernas kanter. Efter den lätta uppvärmningen såg vi att den asfalterade leden övergick till vanlig upptrampad jordstig och nu såg vi våran stora chans att på egen hand uppleva de nyfunna trakterna. Vi följde stigen över små vattendrag, såg regnvatten sippra ned från berget i strilar, vi överväldigades av fantastiska scenerier av grönsaksodligar spridda över hundratals hektar.Så långt ögat ser finns odlingar av kål, gurka, jordgubbar, tomater och te. andringen fortsätter men går allt mer över till kuperad teräng. Stigen smalnar av och blir endast så bred att en fot får plats i taget. På sidorna om stigen gapar allt fler tomma håligheter utgrävda av vatten, eller branta, branta sluttningar ned mot de dalar där grönsakerna odlas. Till råga på allt börjar det sakta men säkert att regna i allt livligare tempo. Regn och en jordmån som denna blir någon form av gytja, en lerblandning så hal och oformlig att det inte går att beskriva. Här på stigen halkade vi hur som helst runt ett bra tag innan vi nådde botten på dalen. Här väntade nästa ställningstagande. För att komma hem hade vi två val. Antingen kunde man glatt knalla de 9 kilometrarna tillbaka till byn längs landsvägen, eller så kunde man efter ytterliagre en kvarts promenad genom fälten välja att klättra/krypa de 800 metrarna med 80-90 graders lutning upp för berget igen. Vi valde det senare. Det var en större utmaning än vi först trott. Men oj vad nöjd man får vara efteråt. Aldrig i världshistorien har 800 meter varit så långa. Kanske är mätteknikerna här i landet lite opålitliga.

Väl hemma igen firade vi med te och scones med sylt och grädde. Välförtjänt efter en lång dags vandring.

Författare

Kommentera

Spara