Kan vi prata lite om det här med färger? Speciellt om färger på friluftskläder. Om rosablommiga tjejgrejer och mörka enfärgade killkläder. Om att vara trött på det stereotypa.

En plocksida i en friluftstidning. Å ena sidan en grå collegetröja med lika grå byxor under. Å andra sidan en collegetröja i liknande modell och liknande byxor, men tröjans färg är aprikosrosa och byxorna har försetts med ett ljusrosa snöre i midjan. Vilken modell är för män och vilken är för kvinnor? Jag tror inte att det behövs särskilt mycket betänketid eller ens några reflektioner över vem som “ska” använda vilket set. Hjärnan reagerar per automatik. Jag zoomar in på den aprikosrosa och förstår direkt att den är ämnad för mig. Färgerna är så starkt kodade och så starkt kopplade till respektive kön att jag automatiskt och oreflekterat kopplar de mörka färgerna till männens kollektion, medan de rosa tonerna är ämnade för oss kvinnor. Det är svårt att koppla bort autopiloten. Se det som är så djupt rotat i kulturen, samhället, normerna, stereotyperna, tankesätten.

Men de senaste åren har jag börjat reagera och försökt stänga av hjärnans autopilot. Jag har allt mer börjat reflektera över och ifrågasätta vilka budskap som faktiskt skickas mot oss via tidningarnas bilder och företagens klädkollektioner. Jag tänker att det ändå är i den änden någon slags förändring kan börja. När vi blir medvetna om de mönster och den påverkan som florerar runt omkring oss. För vi blir påverkade. Inget snack om saken.

Jag bläddrar vidare i tidningen och fortsätter att matas av bilder på blommiga klänningar, volagprydda bikinis och färgglada vandringsbyxor. På de “manliga” sidorna syns raka linjer, mörka nyanser, enfärgat. Jag suckar inombords. När en väl har börjat se (färg-)trenderna går de inte att bortse från. De slår hela tiden emot en. Samma suckar varje gång.

Trend förresten? Att vissa färger är manligt respektive kvinnligt kodade är inte uppfattningar som blossar upp. Det är en lång process av att socialiseras in i beteenden, värderingar, normer och kulturer. Det handlar inte bara om de här bilderna eller den här tidningen. Det handlar om en hel bransch, egentligen om en hel värld som skapat konventioner och konnotationer som präntat in oss att rosa är för tjejer och blått är för killar. Det är bara att besöka närmsta barnavdelning i vilken klädaffär som helst för att få den saken bekräftad. Eller gå genom de överfyllda gångarna i leksaksaffären. Rosa dockor till tjejerna och blå actiongubbar till killarna. Men spelar allt det här egentligen någon roll?

I grunden går det ändå att hävda att det är upp till var och en. Jag kanske är en tjej som gillar rosa vandringsbyxor? Eller för den delen en tjej som gillar svarta sådana, eller turkosa. Absolut, kör så det ryker och välj precis den färg du vill ha. Problemet är bara när alternativen inte finns. När det bara finns rosa byxor i butiken eller när det bara syns pastelliga t-shirts i katalogen eller tidningen. När jag inte ens får möjligheten att reflektera över eller ens överväga ifall jag faktiskt skulle vilja ha någon annan färg. De finns inte ens!

Eller för att backa bandet ännu längre: De kvinnligt kodade färgerna är de enda jag någonsin sett. I stort sett från födseln – när jag fick på mig den rosa mössan på BB – har jag skolats in i det rosa ledet, förblindats och bearbetats. “Du är tjej och därför du ska gilla det här och det här”. Jag får aldrig ens chansen till några alternativa vägar, får inget utrymme att reflektera – för jag ser helt enkelt inga andra alternativ. Jag ser bara en värld av rosablommigt. Jag socialiseras in i de stereotypa föreställningarna så snabbt att jag inte hinner förstå det själv och accepterar därefter status quo.

Därför är det så viktigt att reflektera och ifrågasätta. Inte bara titta på bilderna och på kläderna utan faktiskt titta på dem. Nästa gång du bläddrar i en tidning eller går i en affär – släng iväg en tanke om varför det ser ut som det gör. Titta på herrkollektionen och damkollektionen och fundera över eventuella skillnader. Medvetenheten är det första steget mot förändring, det är jag övertygad om.

Sedan är det som sagt fritt fram att bära rosa vandringsbyxor eller blommiga klänningar. På individnivå är smaken olika, vare sig det handlar om kläders färger, former, modeller eller märken. Var och en gör sina val. Ibland är det också skönt att bara flyta med, välja det som finns eller göra som en alltid gjort. Jag vet det och jag gör det själv. Jag har min beskärda del av blommiga klänningar i garderoben. Men ibland måste vi också höja blicken och försöka se helheten. På gruppnivå finns det de facto skillnader som inte går att bortse från. Där är männens klädkollektioner övervägande mörkt färgade och damernas i de flesta fall färgglada(-re). För att kunna göra aktiva val behöver vi ha valmöjligheter. Valmöjligheter som inte bara innefattar tio nyanser av rosa.

Friluftsbranschen har ett jobb att göra, liksom många andra branscher. Det finns goda exempel och föregångare. Som jobbar med likadana färger för både män och kvinnor. Som har en gemensam kollektion, inte skilda för män och kvinnor. Det bådar gott inför framtiden, även om vi fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

Därför vill jag lyfta frågan till diskussion. Fråga er om era erfarenheter. Försöka slå av autopiloten. Så vad säger ni – kan vi prata lite om det här med färger?

PS. Ett boktips på temat är Fanny Ambjörnssons Rosa: Den farliga färgen. Tänkvärt och intressant  med spännande resonemang om hur en färg kan få en sån stark laddning.

Författare

8 Kommentarer

  1. Jag suckade trött när jag började leta efter jaktkläder. I de fall det finns sådana med kvinnlig skärning är de med rosa detaljer eller närapå helt i rosa. Jag fattar inte grejen, om nu älgarna inte ser rosa eller för den delen andra färger heller, varför är då männens jaktkläder så förtvivlat och unisont gröna? Jag har för egen del inget som helst behov av att markera att jag är kvinna i jakt- eller friluftssammanhang. Det finns det gott om andra tillfällen till.

    Tack för att du tar upp det, jag började tro att jag var tämligen ensam om att reagera…

    • Du är inte ensam och jag tycker att det är både hög tid och högintressant att börja nysta i de här ämnena. Precis som du säger finns det stora frågetecken kring det här med så vitt skilda färger på plagg i de fall där färgen i sig inte fyller en specifik funktion. Jag instämmer i ditt suckande, men hoppas att vi får tillfälle att uttrycka något mer positiva tillrop i framtiden. Kanske just genom att börja prata om det lyfta frågan till diskussion. Tack för att du delar med dig!

  2. Jag är glad att det äntligen har kommit i passform för kvinnor. Slipper lufsa runt på jobb med dålig passform . Färger som finns : grön, beige, röd, blå, svart, brun, orange, lila och rosa. Bara att välja. Det gör jag. Barnen idag har alla färger förutom ett tag när dom är ca 4-5 och vill vara tjej eller kille och sen blir det som vanligt igen. Själv har jag just nu tre par , i färgerna : grön , beige och rött.

    • Ja, passformer är också ett ämne för sig och det kan vara nog så utmanande att hitta rätt på den punkten. Så härligt att du verkar ha funnit både modeller och färger som känns bra och som passar!

  3. Några färgade tankar. Jag föredrar orange eftersom det medför att jag syns på långt håll vilket minskar olycksrisken. Barn skall alltid ha kläder med hög synbarhet för att de inte skall försvinna i naturen, vilket är mycket lätt hänt om de går grönklädda, naturligtvis ser de också föräldrarna lättare om de har klädfärger som starkt avviker mot vegetationen. Barn som har militära kamouflagekläder gör mig stark illamående.

    Det lär finnas forskning om färgers attraktion om olika insekter och om en bekant hade röda byxor som bromsarna älskade till hans förtvivlan.

    Sammanfattningsvis har jag inga synpunkter på han, hon, den, det och hen utan jag förordar att prioritera synligheten utifrån friluftssäkerhet.

    TR

    • Mycket kloka, relevanta och intressanta tankar TR! Håller helt och fullt med dig om vikten av att i första hand tänka på färger ur ett säker- och synlighetsperspektiv när det kommer till friluftskläder. När färger på ett sådant sätt fyller en tydlig funktion är saken given! Sen cirkulerar mina tankar och mitt resonemang mycket kring fall och situationer där det helt enkelt handlar om olika färger helt enkelt för att det handlar om herr- respektive damkollektioner, alltså när färgen inte har en funktion i sig, men vi ändå gör skillnad. Det är då jag blir lite fundersam. Tack för dina färgade tankar – de uppskattas verkligen!

  4. Man kan vända på det ckså och efterfråga fler färger på herrkläder. Min sambo klagar ofta på att det inte finns några roliga färger till honom, som det gör för mig. Jag tycker jättemycket om lila och har därför köpt mig en lila vandringsryggsäck och lila fleece. Så snyggt! Min sambo vill ha en likadan fleece som jag har för att färgen är så snygg, men det finns väldigt litet färgutbud för herrar. Han får nöja sig med, svart, blått, brunt, grönt, sen finns det inte så mycket mer att välja på…

    • En mycket viktig, klok och intressant poäng Sofia! Du har helt rätt i att det också går att se på frågan från ”det andra” perspektivet och se till hur det ser ut på herravdelningen när det kommer till färger. Tack för att du lyfter det! Det känns också som att det i slutänden kokas ned till att såväl män som kvinnor på något sätt blir låsta på något sätt – vilket väl också är något att fundera över och något som också bekräftar att det är rätt så snäva ramar när det kommer till manligt respektive kvinnligt kodade färger. Återigen tack för att du delar med dig och kommer med klok input! Vi hoppas att det börjar röra på sig gällande färgerna här framöver 🙂

Kommentera

Spara