Innan det stora firandet av Vintersolståndet gav vi oss ut på en rejäl promenad längs med Voxnan. Voxnan bjöd på stilla decembervandring längs med stigar och bitvis lite pulsande i snö. Is och snö ger speciella ljud från sig och det är en själslig orkester att höra knarret under fötterna, det forsande vattnet och knäppande isen. Mitt hjärta kom verkligen att bulta för härjedalens råa naturen. Den känns så mycket mer. River liksom om. Hela mitt väsen.

 

Hazel hittade bäverspår. Luktade säkerligen hur gott som helst.       

Sara, Åsa och Emilia i sällskap av hunden Hazel.

Att åka hem blev ett äventyr i sig. Jag försökte vända bilen i djup snö – med handbromsen i. Hahahaha, det var årets snökörningsläxa och vi fick några goda skratt.

Författare

2 Kommentarer

Kommentera

Spara