Wicklow beskrivs som the Garden of Ireland och efter mina upptäcktsfärder förstår jag varför. Jag begav mig ut i lummiga skogar i Avondale, magiska bergsvyer i Glendalough, fikade på Powerscourt House nära Irlands största vattenfall och vandrade längs klipporna vid havet mellan Bray och Greystone. Resan tog mig dessutom förbi trendiga maträtten Budda Bowl på The Happy Pear och Irlands enda helt organiska restaurang The Strawberry Tree. Här finns något för alla vandrarsjälar och matälskare.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Från Dublin till Wicklow – Köra vänstertrafik

Om du ser vita ljus komma emot dig så är du på fel sida av vägen”, säger en pigg röst bakom disken på hyrbilsfirman på Dublins flygplats som svar på frågan om vad jag som ny-blivande vänstertrafikschafför ska tänka på gällande säkerhet. Vi skrattar gott och jag är tacksam för att hon tog bort den där lilla udden av nervositet jag haft i magen sen jag på hemmaplan sa ”Jag har aldrig kört vänstertrafik förut, men det blir inga problem – det löser jag.” till bokningsagenten.

Vi kommer överrens om att bilen ser ut som en batmanbil, svart och sportig. Jag sätter mig bakom ratten och gör den första nervskakande rondellen åt rätt-fel håll innan jag kör ut på motorvägen och bilar genom ett höstfärgat Dublin på väg mot Wicklow, evigheters evigheter tacksam för min outtröttliga vänsterbevakande co-pilot som om och om repeterar ”meeer höger, meeer höger”. Efter en halvtimme svänger vi av från motorvägen och tar oss vidare längs de små grusvägarna på landsbygden. En kvinna rensar sina rabatter och plockar rabattrens i en skottkärra vid sidan av vägen, hon vinkar. Även fast jag kör alldeles för sakta i lokalbo-mått mätt är det ingen som ger mig minsta vink om att skynda på längs de smala vägarna.

Snart nås den pittoreska lilla staden Delgany och vi stannar vid lokalpuben The Pigeon House. Där möts jag av lokala grönsaker packade i trälårar vid ingången innan jag tar mig genom en butik fullpackad från golv till tak med smördegskakor, ekologiskt te, lokalodlad lök, morötter, rödbetor, vid disken stod stora handbakade maränger. I hörnet av butiken leder en dörr ut till restaurangen. Vid några bord sitter någon och jobbar, andra samtalar och någon skriver i ett anteckningsblock. Mysigt så det förslår. Jag beställer höstig soppa med linser och serveras bröd bakat på Guinness. Samtidigt får jag skämmas lite över min menymiss, när jag trodde att jag skulle få in ett stort ölglas med Guinness till maten och artigt bad att få byta ut mot bubbelvatten.

Lummig flodvandring bland murgröneklädda träd i Avondale

Upptäcktsresan fortsätter och jag kör till Avondale Estate and Park. Med utgångspunkt på den stora parkeringen finns flera olika vandringar att välja mellan. De är mellan 2 och 10 kilometer långa och passar bra som dagsturer längs med floden, bland lummiga träd eller järnvägsspåret som letar sig genom landskapet. Samuel Hayes byggde Avondale estate i slutet av 1700-talet och när jag kikar ut över de stora gräsmattorna tänker jag direkt att jag måste ha hamnat i ett elljusspår av någon sort. Alltsammans ser så tillrättalagt ut.  Men vartefter stegen går i riktning mot The River Walk, den led som fångade mitt intresse, letar jag mig vidare genom en natur som bäst beskrivs som Narnialik. Louise hittade drakar och en egen form av iriska inspirerad av de många vägskyltarna. Vi gör ett eget språk där på stigarna. Träden är så höga och de bäddar in stigen i ett mystiskt ljus. Bladen är tjockare än jag är van och påminner något om mina garderobsblommor hemma i lägenheten. Ormbunkarna är lika höga som jag och hela miljön ger mig känslan av att jag vandrar i ett dockskåp – liten bland allt det stora. På trädstammarna växer murgrönan och fnissande går jag på leden ned mot ån och tänker att träden här ser ut som fjuniga tonårspojkar innan första rakningen. Barrträden är höga och skogen snårig och mystiskt svart och ogenomtränglig såhär i dagens sista ljus.

avondale-sign-hiking-trail avondale-automn-hike-exostrike avondale-massive-tree-hiking avondale-autumn-hike avondale-river-walk-autumn

Lokal mat och landsbygdsromantik på BrookLodge Hotel

Skymningen har precis övergått till mörker när jag anländer till BrookLodge. Receptionen finns precis bakom ett par vitmålade, glasförsedda dörrar och när receptionisten ber oss sätta oss ned sjunker jag ned i den stora mjuka fåtöljen, som en omfamning. Tungt träskrivbord i mörk mahogny, sängen på hotellrummet har snirkliga träsniderier på sidorna och fönsternisch att krypa upp i och titta ut över trädgården och vitmålade balkonger och skogsbrynet med stenbro med ankor flytandes på vattnet. I anslutning till hotellet finns The Strawberry Tree som är Irlands enda helt ekologiska restaurang.  

brooklodge-hotel-wicklow sitting-window-brooklodge-wicklow reading-newspaper-woman-wicklow-brooklodge organic-restaurant-ireland-strawberry-tree after-hike-pub-brooklodge-ireland-jameson reading-fire-book-cozy-brooklodge

Vandra i drömmiga Laragh Glendalough

Vackra stenvalv visar vägen till vandringsstarten och vid bågarna sitter en kvinna och spelar säckpipa. Äventyret med att köra vänstertrafik har tagit oss längs landskapsvägar, åkerfält och stenmurar med tät trädväxt. Det är som att de bildar rum runt vägen vi åker genom. Glendalough beskrivs som en av Irlands vackraste platser dit folk dragits till i årtusenden.  Precis i starten av leden finns en klosterbyggnad omgärdad av tunga, robusta gravstenar som aldrig ser ut att ta slut. Redan här ger sig de fantastisk vyerna över landskapet till känna och jag tittar länge på hur bergen skiktar sig i eftermiddagsljuset, samtidigt som jag är tacksam för att ljuset är min vän över kyrkogårdspassagen. Jag är vidskeplig och skulle inte våga mig på nattvandring över en kyrkogård. Följ den 11 kilometer rundvandringen av the Spinc and Wicklow Way upp för en bergssida för en magisk utsikt över hela dalen. Vi avslutade dagen med hamburgare på puben på hotellet vid parkeringen.  När du är i närheten är ett tips att också vandra Facy Mountain, både för utsikten och för maten på Byrne and Woods. Ljuset när vi vandrade genom Glendalough fick fram Lousie mest innovativa svordomar i ren glädje. Det är lätt att förstå varför.

autumn-road-laragh-glendalough lake-laragh-glendalough autumn-tree-laragh-glendalough louise-forslycke-garbergs-isbergsphotography-laragh-glendalough sunset-laragh-glendalough

Sugarloaf mountain och Irlands högsta vattenfall

Så startade ytterligare en dag. Denna gång med ett hotellbyte, till Summerhill House Hotel i Enniskerry. Härifrån nås flera intressanta platser och jag ägnade dagen åt att strosa runt på Powerscourt Estate Garden, åt lunch på Avoca Cafe med utsikt över krattade grusgångar. Här finns The sugar Loaf Mountain, som precis som det låter ser ut som en sockertopp i landskapet. Den som tar motorvägen hit har redan sett berget både bakifrån och framifrån. Antingen kan du bestiga berget via The Sugarloaf Trail eller vandra runt berget via Great Sugarloaf Kilmacanoge Loop. Jag kan också varmt rekommendera ett besök vid Irlands högsta vattenfall. Där går det att vandra på väl uppmärkta stigar i sann Hikefulness-anda. Längs med vägen finns symboler utsatta med ögon och näsor, när det är dags att vara lite extra uppmärksam på vad naturen har att erbjuda. Vid vattenfallet kunde jag verkligen landa. Bara vara i naturupplevelsen. Länge, länge stod jag där och tittade på de enorma mängderna vatten som kom nedrusandes från bergssidan. Jag ägnade mig en stund åt den kosmiska frågan att fundera på hur många liter jag sett bara under min stund här. Plötsligt var Lousie borta och jag hittade henne inkrupen under ett rotsystem, byggt till ett hobbitliknande utrymme. Kanske var det här ingången till Narnia med drakar och troll – om än inte fysiskt så i fantasin.

sugarloaf-mountain powerscourt-waterfall-angeliqa-mejstedt powerscourt-waterfall powerskort-hike-forest-autumn autumn-ireland-angeliqa-mejstedt

Greystones Cliff walk – Vandring längs havet mellan Bray och Greystone

När jag tidigare tänkte på Irland så tänkte jag på karga klippor, vidsträckt hav och brunbrända toner med gröna inslag. Jag tänkte på havets obönhörliga krafter och jag tänkte på kaffepaus med nakna fötter i gräset. Precis det hittade jag längs med den populära klippvandringen mellan Brey och Greystone. Vandringen är drygt 7 kilometer, så räkna med att det tar ungefär två och en halv timme att vandra – om du inte är som jag för då tar det en hel evighet. Jag kan nog inte säga hur många gånger jag var tvungen att luta mig mot den raspiga stenmuren för att titta på banarbetaren som gick i lugn takt längs med tågspåret. Klättra upp för en stentrappa för att se utsikten. Det gick förbi en tax i rask takt med bestämda steg. Jag stannade för att prata både en och tre gånger med glada hundägare. Och något som gjorde mig överraskad och glad var att alla hejade här och fast det var nära staden så ler alla vänligt och hälsar med en nick eller en goddagfras. Och flera med mig förevigade den solkyssta horisontlinjen med sina mobiltelefoner. En vandringsdag att minnas.

angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk railway-greystones-cliff-walk greystones-cliff-walk angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk

angeliqa-mejstedt-louise-forslycke-garbergs-ireland

Buddhalunch på plantbaserade The Happy Pear

Här höll jag på att få se mina sista dagar. Efter att ha kört i rätt-fel fil ända från flygplatsen blev jag så exalterad över att få hugga tänderna i lunch att jag tittade vänster och gick ut i gatan i godan ro, det var ju helt tomt i filen. Och hur fel kan det gå när man går till fots?  På avstånd hör jag hur Louise ropar ”Spriiiiing” och jag hör däck som stannar lite snabbare än de tänkt och där och då förbannade jag hur avslappnad jag blivit de här dagarna.

Framme i Greystone hittade vi den hippa restaurangen The Happy Pear. På framsidan av huset säljs lokalodlade frukter och grönsaker. Inne i butiken finns massor av kryddor, te och knäckebröd. I hallen mellan butiken och restaurangen står en kran med dricksvatten och glas och alla som vill ombeds dricka det renade vattnet. Jag beställer en Buddha Bowl och en glad man i min egen ålder plockar min tallrik alldeles överfull med färgglada grönsaker som grönkål, morötter, avokado och en indisk röra. Jag kompenserar med att beställa en riktigt kladdig kladdkakebit och en stor kaffe. Sedan går jag ut på bakgården som är lika färgglad som min tallrik. Möblerna är i vindpinat trä och bordet längst bort i hörnet där jag sätter mig är byggt av en gammal kabeltrumma. Solen står högt på himlen och bakgården är full av kompisgäng, familjer och nyförälskade par. Fast de flesta borden är fulla är det gemytlig stämning, avslappnat och härligt. Var sak får ta sin tid.

angeliqa-mejstedt-happy-pear orcanic-food-happy-pear coffee-ireland-happy-pear

The Happy Pear startades av tvillingarna Dave och Steve 2004, när de gick över till plantbaserad kost. Idag har de ett eget rosteri, café, flera kokböcker och  utöver restaurangen och den lilla butiken även ett matcommunity. De har också samarbetat med Jamie Oliver. Det känns verkligen att det ligger mycket tanke och kärlek bakom alla detaljer här. När jag lämnar restaurangen möts jag av budskap som ”Love the planet” och ”Upcycle and recycle”. Den som vill gå bara en kortare bit kan ta bussen härifrån tillbaka till Bray.

sea-greystones-cliff-walk sea-greystones-cliff-walk exostrike-ecco-angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk-ecco-exostrike angeliqa-mejstedt-greystones-cliff-walk-sea

Dags att vandra sista biten innan det är dags att påbörja resan hemåt. Vi avslutade vandringen –  vistelsen på Irland – med att bara sitta där vid havet och titta ut över horisonten. Känna den milda brisen mot kinderna. På håll ser jag hur ett gäng människor kommer gående på stranden, de skrattar med varandra och försvinner snart bort i skuggorna. Jag ser vita segel långt ute på havet.  Och med hjärtat fyllt av helgens upplevelser tänker jag att jag förstår hur poeten William Butler Yeats och författaren Jonathan Swift fann inspiration för sina ord bland dessa så skiftande landskap. Från de mylliga, slingrande och tätväxta skogsmiljöerna till de vida, karga och öppna havsvyerna.

 

Författare

4 Kommentarer

  1. Kärlek vid första ögonkastet är min känsla som dina fantastiska bilder av detta underbara landskap. Har varit i Skottland ett par gånger men ska nu ta mig en funderare på Irland.

Kommentera

Spara