Jag vill prata om det här med personlighetstyper och om att vandra tillsammans med andra. Oftast framställs ensamvandringen som den stora utmaningen – och visst är det tufft att ensam behöva möta de både fysiska och mentala utmaningar som slängs på en både i livet och på leden. Men mer sällan pratar vi om utmaningarna med att vandra i grupp. För det kan vara en minst lika utmanande, irriterande, påfrestande och rent ut sagt otrevlig upplevelse om det vill sig riktigt illa.

Alla är vi olika och tur är väl det. Dessutom har vi människor en fantastisk förmåga att (för det mesta) anpassa oss till andra och till de sociala sammanhang vi befinner oss i. Men det händer något när saker och ting ställs på sin spets. Som under en vandring. När det ösregnat hela dagen. När det är konstant motvind. När det är oändligt långt kvar till nattlägret och det börjar mörkna. När spritköket inte vill tändas. När maten dröjer, allt är dyngsurt, skavsåren svider och allt är bara skit. Då har delar av vår personlighet som annars kanske inte ser dagens ljus alltför ofta en tendens sippra fram.

Det är också då jag tänker att det är otroligt viktigt att känna sig själv och sina vandringskompisar. Så att jag ser och förstår varför jag agerar som jag gör och kompisen gör som den gör. Försök prata igenom era styrkor och svagheter på förhand, era beteenden och reaktioner, så att ni kan hantera dem någotsånär bra när det är skarpt läge. Skavsåren svider nog inte desto mindre och kvällsmaten blir inte klar snabbare, men förståelsen finns förhoppningsvis där och därmed också ett frö till en strategi om hur ni kan göra stämningen i gruppen lite bättre, lite snabbare.

Här nedanför har jag listat 5 (helt ovetenskapliga) personlighetstyper som alla har skådats i fjällmiljö. Se dem som en guide till att försöka ringa in vad som händer med dig – och dina vandringskompisar – när det skiter sig.

5 personlighetstyper på fjället

  1. Musslan. Sluter sig så snart det börjar bli kärvt och tar direkt sikte på målet. Den sista biten till nattlägret ska avverkas så fort det bara går för att få det jävliga överstökat och avklarat. Ofta ökar vandringsfarten. När Musslan väl gått in i sin bubbla är det svårt att få kontakt, personen blir fåordig och kan upplevas tyst, butter, stressad och envist stretande framåt.
  2. Maximalisten. Om Musslan blir tyst och introvert är Maximalisten den totala motsatsen. Här får alla (även de vandrare som råkar befinna sig några kilometer bort) höra exakt hur dåligt allt är. Personen klagar vitt, brett och högljutt. Ofta brister brister såväl motivation som ork och det kan vara svårt att få Maximalisten att fortsätta framåt. Helst hade sovsäcken plockats fram här och nu på stört.
  3. Medlaren. Den gyllene medelvägen som alltid vill att det ska vara bra stämning i gruppen och tvingas därmed försöka skapa balans mellan den stretande Musslan och den bromsande Maximalisten. Ofta hörs trevande försök till konsensusskapande i stil med ”Nu tar vi en sak i taget”, ”En fot framför den andra”, ”Det går lättare snart”, ”Nu försöker vi hålla modet uppe”. Vad Medlaren egentligen känner är det ingen som riktigt vet, då den först och främst anpassar sig likt en kameleont för gruppens bästa, och därmed är en svårläst vandringskamrat.
  4. Mumlaren. Mumlaren stretar allt som oftast på framåt i behållet tempo, men låter ändå omvärlden höra att saker och ting inte är som de ska och att nu är det minsann jävligt. Allt paketerat i små, lagom stora pustar av svavelosande kommentarer. För här pyser irritationen ut lite då och då, vilket kan göra det svårt att riktigt veta vad det är som gör Mumlaren på dåligt humör – och därmed också svårt för övriga gruppen att bemöta eventuell klagan.
  5. Muntergöken. Här är det aldrig några problem. Allt är ljust och glatt – även om det regnar, svider, blåser eller går käpprätt åt skogen. Muntergöken har ett ständigt leende på läpparna och har alltid en peppande kommentar på lager. Energin verkar alltid vara på topp, ryggsäcken alltid lika lätt och steget alltid lika spänstigt.

Känner du igen dig själv? Någon annan? Eller har du ytterligare personlighetstyper på lager?

Författare

11 Kommentarer

  1. Ups… Jag är en mussla helt klart. Istället för att ösa ur mig allt elände blir jag precis som i beskrivningen. Skulle jag säga ett enda ord orkar jag inte ta mig en meter längre. Det är vad jag tror. Får jag lite choklad brukar dock allt bli bättre igen, haha

  2. Hahaha, så roliga! De låter himla bekanta. Tror att jag blir musslan…. :))) Nu senast i Montenegro, två gånger på två bergstoppar vi besteg då det började regna, hehe.

    • Ah, en mussla alltså? Ja, det är inte lätt när det börjar regna och det är en bit kvar till torrare marker 😉

  3. När det skiter sig….

    Eller rättare sagt hur undviker man att det skiter sig! Bästa sättet enligt egen erfarenhet är att gå med ett gäng där alla känner varandra väl. A och O är annars planering och åter planering. Oftast kommer initiativet från ett håll, den personen tar ett ansvar på samma gång för hela gänget. Allt från gemensam utrustning, ingångna kängor, bra regnkläder till vilken mat som gäller (och mängd!). Långturerna måste ha en plan B för dåligt väder, olyckor etc. Finns det öppna stugor, nödtelefon eller måste vi bära med oss en nödsändare? Ingen kanske vill agera reseledare eller morsa åt andra på fjällturen, men uttalade mål med turen, upplagda distanser och vilodagar brukar göra dagarna lättare.

    Om det ändå skiter sig på turen, ta lärdomar ur boken ”Omgiven av idioter” av Thomas Eriksson. Det brukar bli lättare att förstå vilka som är med och varför de reagerar som de gör, enskilt eller tillsammans med de övriga. et gamla ordspråket ”ju fler kockar desto sämre soppa” stämmer tyvärr ofta på långturer. Erfarenhetsmässigt är fyra personer optimalt, man måste komma överens utan utslagsröst och man kan dela på sig säkert.

    Så planera ordentligt, det är ju halva nöjet!

    P.S. Ett tips som underlättar på turer i okänd terräng, kolla alltid satellitkartorna parallellt med det tryckta bladet. Man hittar tråkiga kalhyggen, nya skogsbilvägar, bra vadställen och t.o.m. gamla leder på kalfjället som inte längre nyttjas/ finns på kartan. D.S.

    Hans

  4. Virkelig fin liste! Jeg mangler den følsomme type. Den som begynder at græde når hun bliver presset, men egentlig har lyst til at fortsætte og ikke nødvendigvis beklager sig. Det er mig 😉

  5. Underbart inlägg.. jag är definitivt en mussla som bli en glad prick om choklad eller vacker utsikt stöttar?? Min man är dock en sådan jäkla medlare vilket kan störa mig enormt när ja är i mussel fasen.. ??? så intressant att möta olika sidor av sig själv på vandring!!

    • Haha, krocken och gnisslet som uppstår när två typer möter varandra! Men gemensamt för dem alla är nog att det mesta nog kan botas med lite choklad eller fina vyer ??

Kommentera

Spara