Sverige har en ny högsta punkt. Glaciären på Kebnekaises sydtopp – som hittills varit högst – har smält så pass mycket att den bergiga nordtoppen nu står som landets högsta punkt. Även om det i dagsläget endast handlar om ynka decimeter i höjdskillnad mellan topparna, anar jag ändå en desto större symbolisk skillnad. Inte minst med tanke på att sydtoppen är den högsta topp i Sverige vi ”vanliga” vandrare kan bestiga, utan de specialistkunskaper som den klart mycket mer utmanande och bitvis riskfyllda klättringen till nordtoppen kräver.

Kebnekaise sydtopp Sverige Kebnekaise sydtopp Sverige

”Prestationen och upplevelsen att stå på den toppen blir inte mindre för att nordtoppen eventuellt är någon meter högre”, säger Marit Sarri som är platschef på STF Kebnekaise Fjällstation. Jag är mer tveksam. Självklart är den rent fysiska prestationen densamma – det är en redig och utmanande bestigning att ta sig upp på sydtoppen. Utsikten och upplevelsen däruppe gissar jag är fantastisk (jag har själv endast vandrat förbi i dalen nedanför berget än så länge). Inga decimeter mer eller mindre kan rucka på dem. Däremot tror jag att det kommer börja bubbla i vår prestationskultur. Våra statusjagande egon kommer få sig en rejäl törn av det faktum att vi inte längre har möjlighet att bocka av Sveriges högsta topp från våra bucketlists. 

STF  tror inte att de ombytta topprollerna kommer att påverka antalet besökare på och kring Kebnekaise. Det tror inte jag heller. Sveriges högsta berg kommer fortsätta locka vandrare. Däremot tror jag som sagt att de där skiljande decimeterna kommer att växa i betydelse. För vad händer med oss när vi inte längre kan säga att vi varit uppe på Sveriges högsta punkt? När vi inte längre kan ta en selfie där på toppen och känna bekräftelsen i att ha stått på Sveriges tak? Rent krasst är det långt ifrån lika häftigt att säga ”Jag har varit på Sveriges näst högsta punkt”. Det klingar inte tillnärmelsevis lika bra. För mycket idag handlar de facto om hur saker och ting låter när vi får berätta om dem för andra. Vi vill ha det bästa. Det högsta.

Det är också här det börjar skava. För egentligen är  det ju upplevelsen och utmaningen i sig som är det viktiga. Att vi genomför en vandring, njuter av den, bär med oss minnena, ser naturen. Någonstans där längs vägen, när vi är så fokuserade på att kunna berätta om vad vi gjort, missar vi istället det vi faktiskt gör. Just nu, i stunden. När vi har siktet inställt på målet och på att få placera ytterligare en trofé i vårt prisskåp. Lyckas vi undvika den tankevurpan och hitta en väg bort från prestationsfokuset, är jag övertygad om att Kebnekaises sydtopp även fortsättningsvis kommer att ses som den fantastiska plats, upplevelse och utmaning den faktiskt är.

Kebnekaise Sverige

Sedan kommer det alltid finnas de som vill pressa sig lite hårdare. Där specialistkunskaper, högre krav på kompetens och utrustning inte skrämmer bort, utan istället triggar. De som till varje pris ska upp på nordtoppens högsta punkt. Om det sen handlar om trofén eller utmaningen i sig säger jag inget om. Däremot kommer säkerligen antalet som ger sig på nordtoppen att öka. Jag hoppas bara att det sker med sunt förnuft och säkerhet.

Tyvärr tror jag att det ligger mycket i vad bergsguiden Anders Bergwall varnar för i en intervju med P3:  ”Naturligtvis vill alla upp på den högsta toppen, man vill inte gå på näst högsta toppen. Så jag tror vi kommer få många som kommer ge sig på och gå över utan utrusning och chansa. Man kanske inte ser farorna heller riktigt, hur farliga dom egentligen är.”

Vi lever i en prestationskultur där vi förväntas vilja nå toppen. Den högsta toppen. De ombytta rollerna på Kebnekaise har ställt oss inför ett intressant dilemma som jag med stort intresse kommer att följa framöver. För vill våra egon verkligen bestiga Sveriges näst högsta punkt?

Hur tänker du? Dela gärna med dig av dina tankar kring Kebnekaise, toppturer och prestationskultur!

Läs mer: 

Författare

8 Kommentarer

  1. Tror det är som du säger, prestationskulturen tar över allt sunt förnuft. Vandrade upp till Trolltunga i Norge förra veckan och det var rena vilda västern där uppe. Människor satt ute längs klippkanterna trots varningar, sprang omkring, viftade och hade sig. Det var rena showerna ute på klippan efter ett tag, riktigt läskigt emellanåt. Är rädd att det inte dröjer länge innan nästa olycka händer där. Vad gäller Kebnekaise har det varit en stående dröm varje sommar och tydligen väntade jag för länge 🙂 Jag vill fortfarande dit, nästhögst duger gott åt mig.

    • Oj, det låter inget vidare! Säkerheten är ju så viktig och inte minst respekten för naturen och dess krafter. Kebnekaise är säkerligen en storslagen upplevelse – oberoende vilken topp du står på. Så sikta vidare på det målet 😀

  2. Jag var uppe på sydtoppen i juli, som del av mitt ytterpunkter-projekt. Iom att nordtoppen är den högsta punkten nu, ställer det lite till för mitt projekt, men jag avvaktar tills nordtoppen blir permanent den högsta punkten… hursomhelst, det var inte det jag skulle säga. När jag var på berget, pratade jag lite med andra vandrare. Det är häpnadsväckande hur många är förstagångsvandrare. De har noll erfarenhet, ingen idé vad som väntar, de kanske inte egentligen ens gillar fjällvandring utan bara vill ta den där selfien på Sveriges högsta punkt. Så jag tror som du, det är inte den fina utsikten som folk söker. De vill helt enkelt besöka den allra högsta punkten.

    Det var en kille som undrade varför det är så svårt att nå Sveriges högsta punkt (vad väntade han, att det finns rulltrappor och en lift dit?!). Det är ju tvärtom, det är himla tur att Sveriges högsta punkt går att nå utan specialist-kunskaper! Eller, gick att nå… men så länge som sydtoppen är högre än nordtoppen, i snitt genom året, kan vi väl fortsätta att säga att sydtoppen är Sveriges högsta punkt?

    • Vilken intressant iakttagelse, både vad gäller förstagångsvandrare och tillgängligheten. Som jag ser det är ju hela grejen att ta sig till toppen (om det är vad en vill göra) för egen maskin, det är däri utmaningen och äventyret ligger 🙂

  3. Är intresserad av och älskar att vandra, inte bestiga berg. Har gjort det en gång här på Kreta och det gav mig ingenting. Fick vandra samma väg upp och ner. För mig är vandring natur, landskap och avkoppling så min ”önskelista” är områden där jag vill vandra. Kanske aldrig kommer till de platserna, men det gör inget. Det viktiga är att kunna vandra över huvud taget. Just nu två månaders vandringsuppehåll här på Kreta pga värmen – oj, vad det rycker i benen!
    Verkar som om det finns en rad ”måsten” i en del av den svenska vandringsvärlden, även för nya vandrare. Synd att en del inte blir gripna av vandring och gör det regelbundet. Har sett foton från olika ”måsten” i Sverige och Norge – alldeles för mycket folk för min smak. Trist att glaciärer smälter och andra klimatförändringar.

    • Så många kloka och tänkvärda ord Ia! Precis som du säger handlar vandring i grund och botten om just naturen, landskapet och att uppleva och ta in dem. Förstår att det spritter i benen efter längtan att komma ut. Hoppas det är möjligt att återvända ut – i svalare temperaturer – snart.

  4. En stugvärd berättade att det skett stora förändringar senaste10 åren som hon varit värd. Idag passerar vandrare som ska gå hela Kungsleden på ett bestämt antal dagar, gärna några ”för få” dagar, och löpare passerar förbi i hög fart med sin minimalistiska packning. Och framförallt syns yngre generationer ute på tur jämfört med förr! Några iakttagelser hon gjort, utan något direkt ställningstagande. Vet heller inte var jag står i frågan men det är väl en balans som med allt annat. Vad är en upplevelse för dig och vad är den för mig? Är en upplevelse inget värt om inget mål har satts upp? Om ett rekord inte har slagits? Om en selfie inte tagits? Vi är väl olika. Fjällvärlden gör något med oss, det är väl bevisat(?), bara av vår närvaro där! Och jag hoppas att alla som besöker den låter sig känna in det, oavsett om det är under tidspress eller en bucketpoint som ska checkas av.

    • Intressant att höra om stugvärdens iakttagelser! Precis som du säger får vi se det som att vi alla är olika, med olika mål och inställningar till vandring, uteliv och vad som sker där. Det tråkiga är bara om människor känner en hets som de egentligen inte vill ställa upp på, eller att de dras med i andras jakt på toppar och på prestation. Trevligt att höra att allt fler yngre syns på lederna! (även om jag inte kan undgå att tro att den ökningen också kan ha bidragit till just jakten mot toppar och på prestation…) Fjällvärlden är verkligen som balsam för själen och jag hoppas precis som du att den får möjlighet att påverka allt fler av oss 🙂

Kommentera

Spara