Livet som friluftsbloggare: Vintervandring i 8 plusgrader

På utflykt till Sala

Karta. Kläder. Väder? Tre månaders förberedelse för fotografering till ett reportage om vintervandring och så blev det mer sommar än vinter. En behind-the-scenes med Vandringsbloggen om förväntningar, förberedelser och att vara flexibel för förändrade förutsättningar. Förberedelserna inför reportaget om vintervandring hade pågått sedan början av oktober och det fanns inte en enda detalj jag lämnat till ödet inför fotograferingen i december. Jag hade letat ut flera lämpliga, kortare vandringsetapper som skulle passa tidsfönstret för dagen. Tagit fram den nötta kartan från senaste vandringen i området och dubbelkollat tågtiderna. Dessutom hade jag hittat och lagt fram den perfekta outfiten anpassad för det inspirationsreportage som skulle publiceras i samband med julledigheten.

  1. Jackan med den rätta slitna looken på tyget, de sjyssta renhornsliknande detaljerna på dragkedjorna och den stora fluffiga pälskragen runt huvan.
  2. Ylletröjan fyndad på Brödet och Fiskarna med minst lika mycket vintrig julkänsla som Ernst Kirchsteiger och Kalle Anka tillsammans.
  3. Den grovstickade mössan med precis ett sådant sätt att smeta åt runt ansiktet att det inte ser löjligt ut tillsammans med glasögon.

Sköna kläder. Varma kläder. Kläder med känsla och feeling.

Vädret som inte blev som planerat med Kantareller i December Jag hade inte räknat med flera decimeter snö, men definitivt rimfrost, isiga pölar på stigen och iskristaller på trädkronorna. Två veckor innan reportaget öste snön ner. Jag sprang ut i min ylletröja och gjorde snöänglar, rusade fram och tillbaka bland snöflingorna och tjöt av glädje. Två dagar senare hade vi 8 plusgrader. Plusgraderna vägrade släppa greppet och snön kom aldrig tillbaka. På instagram skojade en friluftsvän om att hon lika gärna skulle kunnat ha flipflop på sig i december. En annan hade hittat en ensam, men ändå fullt närvarande, kantarell på en skogspromenad. När det var dags för reportaget tillsammans med reportern och fotografen var det fortfarande lika varmt. Ändå ville jag att den härliga julkänslan skulle finnas med, när man bläddrar genom tidningen, funderar på vad den här nya oskrivna dagen ska handla om, så ser man den härliga hel-ylle-känslan och längtar ut till äventyret. Torsdag i Sala. Det här är dagen när jag svettas. Jag svettas och svettas och svettas. Vid någon vek tidpunkt fick jag för mig att det vore en grymt bra idé att tända upp en brasa under turen, ha det gyllene skenet strålande genom det novemberliknande brungröna landskapet. Dricka kaffe. Fånga den där stunden på vandringen som känns som en lång djup utandning, kommatecknet som ger paus mellan två bisatser i en mening. Så jag packade min 45-litersryggsäck med kaffetermos och ved. I slutändan hann vi aldrig tända brasan men hjälp vad jag fick svettas medan jag kånkade runt på en massa ved på ryggen, iklädd min varma jacka, ännu varmare ylletröja och med mössan i handen. ”It is not the strongest of the species that survives but the most adaptable.” /Darwin Jag hade klätt mig helt fel för väderleken. Kände mig som en clown på styrelsemöte för finansvalpar. Men det gör ingenting, för det är lite sådant som hör till charmen med vandring och friluftsaktiviteter. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig även om avsikterna, och förberedelserna, är de allra bästa. Oavsett hur sjysst det hade varit med härlig nysnö som ackompanjemang till ett reportage om näräventyr och vandring så finns det en otrolig skönhet i den här råa, nakna årstiden. När löven för längesedan slutat brinna i sprakande färger och naturen kommit till ro, redo att möta vintern. Avvaktande. Det finns ingenting som lämnats ogjort. Blåsten pinar i ansiktet och det luktar jordigt och starkt av löv, barr och mossa som varit regnvåta både dagar och veckor i sträck. Det finns en obeskrivligt vacker känsla av att vara en betraktare ute i naturen när den är stilla. Under dagen hittade vi smultronställen längs med leden, vackra vyer över dammen och stickspår att utforska. Vi pratade om vandring, hur allt startade, vad som egentligen är vandring och om bloggen. Igen påmindes jag om hur lyckligt lottad jag är som haft alla förutsättningar att kliva på den här vandringsbloggresan. Jag är så tacksam för alla nya bekantskaper och vänner den gett mig, alla nya platser den tagit mig till och alla engagerade mail och kommentarer som kommit in. Det ger så mycket glädje. Tack för att ni finns. Tack för att jag får möjligheten att svettas ihjäl mellan varven och få lite perspektiv på tillvaron.

På väg till järnvägsstationen

På väg till järnvägsstationen i Västerås för att ta tåget till Sala.

Sala Järnvägsstation

Sala. Med den gråa betongperrongen som jag känner till varendaste eviga millimeter av.

Rast med utsikt över Järndammen i Sala

Såhär ser en inverterad adrenalinkick ut. Njuter av utsikten och funderar på om hemförsäkringen täcker alla omkostnader om jag skulle kliva ut på den regnvåta spången för att ta kort men ramla ned i vattnet och dränka mobilen.

Järndammsrundan

Utsikt-över-Järndammen-längs-med-Gruvdammsrundan

Utsikt över Järndammen från norra sidan. Det finns något vackert med alla årstider.

Ryggsäcken från sommarvandring i Kloten, det fick plats betydligt mer ved än vad man skulle kunna tro. Praktiskt och bra att ha med egen ved om det är fuktigt och blött ute och verkligen vill försäkra sig om en skön brasa.

Kommentarer

    1. Nej, det är tur det, att vi inte kan styra över allt här i världen 🙂 Just vädret ligger så mycket i the eye of the beholder och det är befriande att våga se de positiva sidorna i det som kallas dåligt väder runt fikaborden. Klä sig efter vädret utanför fönstret ger en rätt sjysst utgångspunkt och lager på lager löser resten av väderleksrelaterade överraskningar som kan uppstå 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *